Traditionellt sexiga

Jag skall inte glömma bort Lorena Alvarez y su Banda Municipal. En oerhört charmig trio som uppträdde sista dagen på Clandestinofestivalen. På denna video inspelad på en toalett är de förstärkta med ytterligare två män och en hund. De marknadsför sig som traditionellt sexiga vilket man naturligtvis ser på bildmaterialet...

Clandestinofestivalen i Göteborg 2012

Så var det dags för sommarens första festival. Lägligt nog på promenadavstånd i mitt närområde. Gamle favoriten Linton Kwesi Johnson var huvudnumret på fredagskvällen. Kompbandet med Dennis Bowell i spetsen inledde men det var en trögtrist startsträcka innan Linton själv uppenbarade sig på scenen. Den coolaste 60-åringen i musikbranchen var välklädd som vanligt och hans politiska texter från 70- och 80-talet är trist nog relevanta även idag, vilket han betonade i det skarpa mellansnacket. Hans i det närmaste deklamerande pratsjungande avbröts av små danssteg och temperaturen steg. Publiken var med på noterna. Det blev allsång på Fite Dem Back som vi hör här i en äldre inspelning från 2008(?)


 Jag kan inte låta bli att ta med en låt från första skivan Dread, Beat and Blood som fortfarande en av mina favoriter.
 
 Ibland uppträde Linton enbart som poet men uppläsandet är så rytmiskt att man hör musiken i huvudet i alla fall. Här kan man höra samma låt utan musik.


På lördagen var det det angolanska bandet Conjunto Angola 70 som trollband publiken med sina intrikata gitarrslingor. Latinafrikanskt liksom och dansskorna på. Lägg märke till den glade mannen med det käppliknande instrumentet. En inspelning från förra året i Köpenhamn.



I kväll blir det Staff Benda Bilili och blir det bara hälften så bra, som alla påstod att det var förra gången det begav sig, kommer det att bli en höjdarkväll. Ända sedan jag såg dokumentären om dessa handikappade musiker från Kingshasa i Kongo har jag velat se dem och ser verkligen fram emot kvällen.


 Här tränar de i Kinshasas zoologiska trädgård innan första europaturnén och genombrottet.





Till sist de asiatiska kvinnorna i  Camkytiwa som försenade av flyget och försvunna instrument som avslutade kvällen i tältet på lördag/söndag natten. Ett främmande och märkligt tonspråk men ack så fascinerande.

Sommarens första festival avklarad

Orchestra Baobab var precis så bra som man kunde förvänta sig. Buju Banton visade på stort hjärta och showmanskap, Konono Nr1 var det absoluta trancebandet men främst sätter jag nog ändå Speed Caravan. Det fransk-algeriska bandet är precis så mycket 2000-tal det är möjligt att vara. Dator förstås men också darbuka, el-oud i Hendrixstil plusen sanslöst flyhänt basist. Helt obetalbar blandning och sanslöst svängigt. Det finns ingen riktigt bra video med dem men håll till godo med detta smakprov.

Festivalsommar: Orchestra Baobab

Det är hög tid att kolla upp vilka band som spelar på sommarens festivaler. Det tycks vara större utbud än någonsin. Vad skall man välja? Eftersom jag bor i Göteborg börjar jag nog med Clandestinofestivalen som denna gång äger rum vid Röda Sten 12-14 juni. Jag har tidigare ondgjort mig över festivalens information och utformning men det tycks som om sakernas tillstånd har förbättrats. Utbudet är blandat men den senegalesiska legenden Orchestra Baobab är förstås utropstecknet. Den uppstod 1970 och etablerade sig snart som den främsta musikgruppen i landet. Nya hetsigare musikstilar uppstod efterhand och Baobab kom att betraktas som "ute" och avvecklade sin verksamhet i mitten av 80-talet.

Men allt går i cirklar. Deras extremt coola stil med ett melodiskt gitarrspel och latin-influerat slagverk fick en reviveal och orkestern reste sig ur askan och åteuppstod verkligen 2001. Lite mer gråsprängd än tidigare men vid full vigör. Baobab har det där tranceskapande ansträngningslösa svänget som europeiska musiker skulle sälja sin mjälte för. En låt som visar vad jag menar och som brukar figurera på samlingsalbum är Utra Horas. Lyssna bara på gitarrsolot!

För de som inte vet är baobab en jättelik trädsort som ser ut som om man dragit upp ett vanligt träd med rötterna och planterat det med kronan nedåt.

Mala Rodriguez

Idag börjar Clandestino fetivalen i Göteborg med många olika typer av artister på programmet. Förutom Rupa & The April Fishes som jag haft med tidigare tycker jag Mala Rodriguez verkar intressant. Visserligen låter kompet slentrianmekaniskt men hennes röst har ett flamencoklös som gör att vi står ut med maskinrytmerna. Kan bli mycket bra.

Det är enkla men visuellt minnesvärda videos. Inte minst har Mala en karismatisk utstrålning och en självklar kaxighet som gör sig bra på rörliga bilder. Ja, orörliga bilder med. När jag googlade efter henne fanns det en uppsjö av sinsemellan mycket olika bilder att välja på. Hon måste vara ett favoritobjekt för fotografer. Här är i alla fall en låt till.

Rupa & the April Fishes på Clandestino

In i Mestizoswingen igen. Jag bara älskar den här musiken. Blandningen och svänget. Här är det Rupa & The April Fishes i en förnämlig produktion. Och bäst av allt. Bandet kommer till Sverige och spelar på Clandestinofestivalen i juni. Clandestinofestivalen har ett blandat utbud som vanligt, en del spännande och en del mer slätstruket. För en sak är säker, datanördar är sig lika över hela världen. Även de som gör musik. Problemet med festivalen tidigare har - förutom den sparsamma informationen om festivalen och de vitt skilda lokalerna - varit de mer än lovligt röriga programmen.

Tydligen har de ansvariga lidit av den vanföreställningen att program blir bättre, om någon som tror sig vara konstnärligt lagd, fått fria händer att utforma dem utan hänsyn till läsbarheten. De har tryckt i märkliga färgkombinationer, egenartade typsnitt med säregen sidordning. Ett år orkade jag inte ens läsa igenom eländet trots att det säkert var artister jag varit intresserad av. Inte mindre besynnerliga har affisherna varit, svårupptäckta med otillgänglig information. Få av mina vänner har ens noterat att det varit en festival trots att de ofta springer på konserter. Om någon kritik nått fram vet jag inte men klart är att den informationen som finns på nätet i år är föredömlig i sin enkelhet. Förhoppningsvis är det tryckta materialet på samma nivå. Dessutom är festivalen betydligt mer samlad kring Storan vilket gör att man inte behöver åka fram och tillbaka i stan. Sannolikt kommer fler besökare att hitta till festivalen i år.

Tillbaka till Rupa & The April Fishes. Det egendomliga är att det står (USA) bakom namnet. Jag kunde ha svurit på att de var från Frankrike. Men det är konstigare än så, Rupa som har amerikansk-indisk-fransk bakgrund bor i San Francisco och jobbar till vardags som läkare(!). Hon har samlat ett brokigt band bakom sig och gör en förtjusande gryta med fransk-latinska ingredienser och exotisk kryddning. Vilken kvinna! Une Americaine a Paris

Manu Chao

Av någon anledning kommer jag att tänka på Manu Chao. Det är kanske spanskan eller färgerna i föregående video. Manu Chao är ju så känd att han knappast behöver vara med här men jag blir med jämna mellanrum sugen på att lyssna till hans låtar och då kan jag lika gärna lägga ut dem. För länge sedan...måste ha varit i början av 90-talet såg jag hans gamla band Mano Negra på Trädgårn i Göteborg och det var en lätt hysterisk upplevelse. Ett jävla tempo och en desperat energi som fick publiken att hoppa som popcorn. När han lämnade bandet och gjorde solokarriär skruvade han ned tempot och jobbade i studion på slappt sväng med mycket ljudeffekter. På Way Out West i somras var det en äldre person med mer erfarenhet i bakfickan som spelade men visst fanns lite av den desperata känslan kvar i framförandet. Live höjer han tempot igen gör en helt annan grej än på skivorna, som även de är mästerverk fast på ett mer cool sätt. Svårt att förklara. En beundransvärd man i vilket fall.
Titellåten från den latininspirerad skivan Clandestino som kom 1998.