Med en folkabuss i Frankrike

Det är mörk och kallt och det hällregnar och blåser. December i Göteborg. Efter en lång paus återupptar jag skrivandet så där lite tvekande. Musik? Tja kanske något somrigt, något som för tankarna långt bort från det svenska klimatet.

Jag minns med viss nostalgi när man som ung drog iväg med sina vänner i en folkabuss. Det var sommar, solen sken och hela världen låg öppen. Möjligheten att spela ihop pengar på gator och torg skapade ett visst ekonomiskt lättsinne. Vilket gjorde att vi vanligen inte kom längre än till Danmark.
Kanske minns jag fel. Kanske var det inte en folkabuss och kanske kom vi längre. Men i alla fall.

Visst kan man fara iväg trots att man blivit medelålders. Som de här fransmännen i Pied De La Pompe med låten Rue plein air. Färgerna och stämningen i videon pekar bakåt och inte framåt. Fast det är synd att jag inte behärskar franska bättre än jag gör......

T'as La Touche Manouche

Nej, nu är jag lite trött på engelska språket. Som omväxling lite glad fransk - romsk - swing med gamla bekantingarna La Caravane Passe. Minsann är inte gitarristerna Sanseverino och Stochelo Rosenberg med också. Manouche är för övrigt jazzstilen som skapades av Django Reinhardt och visst hör vi influenserna av den gamle mästaren.

HK & Les Saltimbanks demonstrerar

Vi är politiska igen och beger oss till Frankrike där demonstrationerna verkar vara betydligt mer fartfyllda än här.  Min franska är tämligen skral (jag kommer ihåg fraser som La voiture est dans la rue från när jag hade franska som tredjespråk i skolan. Om någon frågar var bilen är kan jag alltså svara att den står på gatan) . Men så mycket förstår jag att någon hyllning till det kapitalistiska systemet och den nuvarande politiken i Frankrike är det inte. Sångaren Kaddour Haddadi har varit  med i Ministere de Affaires Populaires (M. A. P) som tidigare figurerat på Brandybeat och fortsätter i samma stil. Rap musette med inslag av reggae och rai eller något sådant. Fin stämning i alla fall.

Mer Caravan Palace

Okay då. Våren är på väg. Det blir ljusare och förkylningarna sjunger på sista versen efter en miserabelt snuvig februari. Dags att putsa dansskorna och ta ut svängarna rejält. Vi tar en electro-swing låt till med Caravan Palace.

Electroswing med Caravan Palace

Electroswing är kanske den bästa partymusiken just nu. Så där framemot kvällen när folk fått i sig lite alkohol och vill röra på sig. Eftersom människor har så helt olika musiksmak går det sällan att samsas om vad som skall spelas men lite jazz funkar alltid. Här är det franska Caravan Palace som bjuder upp.

Fransk rap musette igen

 Vi byter språk men håller oss kvar på soptippen. Det var ett tag sedan den franska Java var med. En gång i tiden (2004-5) spelade vi på samma festival och de gav en minnesvärd föreställning. En av de mest uppsluppna spelningar jag någonsin bevistat som fick mig att helt ändra uppfattning om vad rap var. Sedan dess har jag hört flera franska grupper i genren rap musette men inga lika bra som Java. Deras skiva Hawaii skapade egentligen stilen och låten Sex, Accordeon et Alcool blev deras stridsrop.  Här är en nyare video med robotar och rymdskepp på en soptipp.

I Paris metro

Det har varit lite trögt på bloggen ett tag. Men nu när vintern och mörkret börjar försvagas vaknar livsandarna till liv igen. Ut och resa kanske......
Vem skulle till exempel inte vilja möta våren i Paris?  Till min hjälp tar jag rap-musettegruppen Java som guidar på en sight-seeing under jorden.
De har varit med tidigare i bloggens historia och jag såg dem live en gång i Australien. En konsert som gjort ett oförglömligt intryck på mig och fått mig att omvärdera min musiksmak.

Franskt skägg

Fast å andra sidan behöver man inte sjunga på engelska bara för att man har skägg. Det franska bandet Arit innehåller en man med en imponerande skäggväxt. Låten har lite skräckfilmsfeeling i refrängen.
Lite irriterande till att börja med men rätt vad det är så fastnar det.

En stilig koreografi

I Mars 1978 försökte Claude Francois rätta till en glappande lampa i ett vått badrum. Det satte punkt för en imponerande karriär inom franskt musikliv, som innefattade en lång räcka hitlåtar under två decennier. Kanske är han nu mest känd för att ha varit medkompositör till en av världens mest inspelade låtar, men han gjorde framför allt massor av shower och teve-framträdanden. Hans sång och dansnummer är värda att ses om och om igen. Svårt att inte dra på munnen. Koreografier tycks sällan åldras med värdighet.



Den kända låten? "My Way" som i orginal hette "Comme d’habitude" men omarbetades av Paul Anka och sedan spelades in av Frank Sinatra. Men så här lät orginalet.

Ett parallellt universum

Vi är så tillvanda av den anglosachsiska normaliteten att allt utanför denna sfär verkar mystiskt. Fransk musik och kultur är numera i det närmaste utrotad i Sverige. Själv är jag djupt okunnig och min skolfranska är mindre än rudimentär. Men jag brukar då och då stöta på franska artister i mitt planslösa sökande på nätet. Det är en annan värld. Så lika men ändå så annorlunda. Allt den engelsktalande världen har, kan man hitta också i den fransktalande. Fast med en lika typiskt som distinkt fransk touch.
Goda gitarrister och låtskrivare finns det till exempel gott om. Här är det Sanserverino som tillsammans med Hervé Legeay gör en Django Reinhardt inspirerad låt. Fräckt, fartfyllt och mycket franskt. Nonchalant och punkigt men ändå traditionellt.

Poney Express

Nog med engelska och över till det galliska idiomet. Sångerna blir annorlunda i sitt uttryck på franska. Det finns dessutom så många artister man aldrig hört talas om. Det här är Poney Express som gör sval luftig pop. Jag vet egentligen inget om dem. Vad handlar låten om? Jag får gissa, min franska är mer än ringrostig.

Mer fransk hip-hop

Nu har jag städat hela lägenheten och fingrarna är skrumpna av alla lösningsmedel jag använt för att lösa upp den där oförklarliga substansen som bildas inne i hörnen. För att hantera skurborsten på bästa sätt har jag spelat tung modern musik. Till själva plockandet av prylar och dammande blir det lättare tongångar.
Undrar om inte fransk hip-hop är bäst i världen just nu. Här är Ministere Des Affaires Populaires med Lillo. Stilen kallas rap-musette och självklart har de med dragspel och fiol i det blytunga kompet. De ligger på den politisk-alternativa kanten och har jämförts med Java.

J'veux le Soleil

En av mina favoritlåtar när det gäller fransk musik är J'veux le soleil. Bandet vet jag egentligen ingenting om mer än att de startade 1991. Jag trodde först att det var Les Negresses Vertes som hade gjort låten och blev förvånad att det var ett annat band. Så lika tyckte jag att de lät. I vilket fall som helst är det en låt med ett typiskt avslappnat dragspelssväng i fransk stil. Bandet kallade sig Au P'tit Bonheur och det är svartvitt som gäller.

De Gröna Negresserna

Ett annat franskt band som gjorde stort intryck på mig vid ungefär samma tid och som också spelade på Trädgårn var Les Negresses Vertes. En nästan mer chockartad spelning som helt ändrade på mina tankar om franska band. Fullständigt helgalen. Medlemmarna kastade sig ut i folkhavet och bars omkring på ganska vingliga armar och tappades i golvet, vill jag minnas. Efter konserten ställde sig hela bandet i baren för hälla i sig öl. Första skivan Mlah gick varm på min skivspelare i flera år. Namnet Les Negresses Vertes fick den när någon skrek namnet som en förolämpning åt dem. Tyvärr dukade sångaren Helno under av heroin i början av nittiotalet och andra medlemmar lämnade bandet i efterdyningarna. De gröna negresserna tappade farten och fick väl aldrig det stora genombrottet som de var värda men fortsatte under andra former.
Voila le été en låt med det typiskt coola svänget från Mlah

Mano Negra

Som jämförelse kan det vara kul att höra hur Mano Negra lät när det begav sig. Mano Negra räknas som ett franskt band fast sången var på spanska. Det startades 1987 av Manu Chao, hans bror och hans kusin och vann rykte i både Europa och Sydamerika. Släktingarna hoppade av redan 1992/93, efter en kaotisk turné i det av inbördeskrig drabbade Colombia, och bandet upphörde 1995. Manu Chao fortsatte ensam och gjorde sin banbrytande skiva Clandestino med enkel utrustning 1998 och resten är historia. Men Mano Negras egensinniga blandning av reggae, rock och latinrytmer i en punkigt anarkistisk anda har påverkat en våg av nya band. De brukar räknas till en av huvudinfluenserna för den vildvuxna musikstil som brukar kallas Mestizo som har sitt huvudsäte i Barcelona. Konserten på Trädgårn i Göteborg var en av de mer hysteriska jag sett vid den tiden, bandmedlemmarna dröp av svett och slängde sig ut bland publiken. Här är Mala Vida

Franska nerver

Franska var det, och Frankrike blir det. Det finns en hel mängd band med tydlig fransk profil, vilket vanligtvis -förutom gitarrer- inbegriper dragspel, ståbas och blås. En sättning som ger utrymme för mycket variation. Ett av mina favorit band är Les Tetes Raides som verkar spelat tillsammans med de flesta franskspråkiga stjärnor. Denna video med låten Chauffe som är något tangoliknande som övergår i polka(?)har både bra ljud- och bildkvalité och dessutom finns en tuba(eller en sousaphon om man skall vara exakt) med i bandet. Jag är fasligt förtjust i tuba som verkar vara ett instrument på frammarsch igen efter många år i skymundan. Tyvärr ingen sång men det kommer fler låtar med Les Tetes Raides.

Les Cowboys Fringants

Därmed lämnar vi Afrika och hoppar till Nordamerika igen. Det franska språket hänger dock med som någon sorts röd tråd. Ett kultband med stor publik i sina hemtrakter är Les Cowboys Fringant från Ouebec i Kanada. Tyvärr i princip okända i resten av världen(utom i Frankrike). Musikstilen kallas Québécoise néo-trad. En hejdlös blandning av gammal franskkanadensisk folkmusik och rock med inslag av country, chanson och lite av varje. Omåttligt populära i Quebec. Lätt politiska texter med humoristisk touch om miljö, korruption, konsumtion och allmän civilisationskritik(så vitt jag kan förstå). Även om man inte förstår ett jota av vad de sjunger gör ett snabbt tempo och tralla-med-refränger att musiken fastnar. Som denna cirkusinfluerade låt om en himmelsdrottning som tar en vardaglig gestalt.