Som jag konstaterade härom veckan är musikvärlden inte på något sätt rättvis. Dark Dark Dark spelade på Henriksbergs takterrass inför cirka 60 personer. Om det funnits någon rättvisa borde de förstås varit mångdubbelt fler. Men vem är jag att klaga - sådana här band gör sig bäst i liten skala. När man ser svettdropparna på överläppen och och hör tystnaden i pausarna. När publiken är där för bandet skull och inte för att festa lite allmänt.
De lät lite som en blandning av Beirut och Devotchka (eller varför inte Snake Oil Peddlers) men sångerskan förknippade jag mer med Sandy Denny eller Linda Thompson. Inte undra på att jag gillade det. Jag hängde med den långskäggige trummisen Mark i baren efteråt och fick höra att de turnerat med A Hawk and A Hacksaw vilket inte förvånade mig.
Ett av mina favoritband är Beirut från USA. Eller rättare sagt, ledaren Zach Condon är från USA men bandet har aldrig låtit särskit amerikanskt utan de har hämtat influenser från bland annat Östeuropa och Frankrike. Eftersom jag själv spelar i ett band som inspirerats av Beirut och kan väl knappast räknas som neutral. Jag är svårt förtjust i det sättet att skapa musik.
På sin nya skiva March of the Zapotec har Zach Condon vänt sig västerut igen men inte till USA utan ett snäpp söderut, till Mexico. Det vill säga på halva skivan. Den andra halvan är ett elektroniskt popexpriment som jag mest tar som ett uttryck för Herr Condons oförutsägbarhet. I vilket fall som helst. Tillsammans med en mexicansk blåsorkester låter Beirut alldeles bedårande. Jag har redan tidigare deklarerat min kärlek till sådana bandas och jag blir bara stärkt i min åsikt. Det här är La Llorona. Härligt bruten tretakt.
