Sydamerikansk resa 7

Air Ecuadoriana hade de mest psykedeliskt målade flygplanen i världen vid den här tiden. Här är en liten utvikning om sydamerikanska piloter på plats. De var självsäkra, hade snitsiga uniformer, bländande leenden och mössan på svaj och var beredda till vilka manövrar som helst för att imponera på passagerarna, särskilt om där fanns ett övermått unga damer. Gärna lägga planen på sidan för utsiktens skull. Inte helt förtroendeingivande för en tämligen flygrädd person således.

Vi skulle över Anderna. Har ni sett filmen ”Alive”? Ja, ni fattar. Tur att det fanns sprit att bedöva nerverna med.

Nu var jag i Quito i 2700m över havet i centrala Ecuador. Men cumbian var fortfarande populär. Visserligen började höglandsindianernas flöjter och rytmer höras allt mer, men ständigt dessa envisa cumbia rytmer. Den här låten är av senare datum, men låter typisk ecuadoriansk så som jag kommer ihåg det. En glimt av Quito tror jag bestämt vi får se också.



En helt annan typ av låt som spelades ofta på radion var Maria Magdalena med Trigo Limpio som jag trodde var en Ecuadoriansk låt men som senare visade sig vara från Spanien. Men populär var den. Gräsliga flugor, ja, gräslig klädsel över huvud taget. Gräslig låt också kanske, men eftersom jag förknippar den med min tid i Ecuador får den vara med (av någon anledning har jag även den den som single).

Jodå, Quito stannade jag ett tag och gjorde avstickare ut bland bergen men efter någon vecka hoppade jag på den beryktade järnvägen ned mot kusten. Yes, serpentinjärnväg var det frågan om.

Vykortsvyer och hisnande perspektiv. Förbi vulkaner och glaciärer, ned mot låglandet och djungeln. Folk satt på taken av de vaggande vagnarna som långsamt ringlade och sicksackade sig nerför Andernas branter mot Guayaquil. Nu finns bara en kortare sträcka kvar av järnvägen men en glimt av hur det kunde te sig kan man fortfarande få. En film om detta finns förtjänstfullt utlagd på tuben.


I den beryktade hamnstaden Guayaquil var tempot hetsigare än uppe på höglandet. Folk rörde sig och pratade annorlunda. Men jag skulle jag leta efter en båt och försöka lifta till Galapagosöarna.

Sydamerikansk resa 6

Med ganska ojämna mellanrum brukar jag lägga upp mina diffusa minnen från en resa i Sydamerika för en hel del år sedan. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad. Jag försöker i alla fall, så gott det nu går, koncentrera mig på de musikaliska intrycken,

Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.

Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.

Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.


Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.


Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...

Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.

Sydamerikansk resa 5: Colombia

Som en påminnelse om vår dödlighet och aeronautikens nyckfullhet var El Dorado flygplatsens landningsbana kantad av flygplansvrak. Colombia var redan på den tiden illa beryktat. Enligt guideböckerna var det genomkorrumperat, fattigt och smutsigt med en galopperande kriminalitet(det här var innan förändringarna på 90- och 00-talet). Och jo, det stämde, men vilken musik det fanns. Jag blev helt översköljd av cumbia från alla barer, resturanger och skivaffärer. En av de mest populära artisterna var dragspelaren Lisandro Meza(han spelar på ett treradig durspel-Hohner Corona). Jag köpte några skivor med honom som jag med viss möda lyckades få med mig tillbaka till Sverige. Den coolt svängiga Entre Rejas var en av låtarna.

Här är han med en lite större orkester. Det ansträngningslösa svänget är kännetecknande för colombiansk musik. Många rytminstrument samverkar i en egentligen ganska enkel rytm. Men så jävla snyggt. Cumbiarytmen är nog den av alla rytmer som får mig på bäst humör och är därför en perfekt partymusik.

Sydamerikansk resa 4: Maraccas i Caracas

Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4.

Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.

Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.

Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.

Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.


Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.

Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.

Sydamerikansk resa 3

Nästa anhalt var alltså Trinidad-Tobago. Calypson och oljefatens förlovade öar. Efter en skakig flygtur genom orkanens efterdynigar kom jag till ett regnigt Port of Spain. Redan på trettiotalet hade man exprimenterat med slagverk av metall men någon gång under Andra Världskriget gjordes de första oljefats-instrumenten Steel Pan. Kriget hade satt stopp för karnevalen och folksamlingar över huvud taget men efter kriget återupptogs festligheterna och större Steel Pan-orkestrar uppstod. Instrumentat betraktas som önationens nationalinstrument men Steel Pan- orkestrar finns i olika former över hela världen. Annars är det kanske kalypso man främst förknippar Trinidad med. Den moderniserade formen soca hade jag stött på i Sverige, framför allt var det en LP med Black Stalin jag spelade om och om igen. Här har vi en video med en lätt ålderstigen Black Stalin tillsammans med Steel Pan spelare.

Den kanske mest kända socalåten Hot Hot Hot med Arrow som kom 1982 och blev en världshit. Flera artister har gjort egna versioner av den men som vanligt är orginalet bäst.


Musiken på Trinidad-Tobago innehåller inte bara afroamerikanska influenser, där finns även en stor indisk befolkning som gett sitt bidrag till den musikaliska mixen. En av de mest kända sångarna i genren Chutney-Soca är Sundar Popo(1943-2000) som här framför sin Suraije My Darling. Svängigt är bara förnamnet

Den mesta tiden i landet tillbringade jag på Tobago där jag flanerade och tog det rätt lugnt. Jag umgicks en tid med några kanadensiska tjejer av indiskt ursprung som hade sina rötter på Trinidad-Tobago. Av någon anledning hade de snöat fullständigt in på en amerikansk discolåt som de spelade om och om igen på sin lilla bärbara kassettbandspelare. Jag har knappast hört den sedan dess men minnet är en underlig mekanism. Den finns för evigt i mitt huvud och nu har jag en anledning att spela upp den igen.

Sydamerikansk resa 2

Jag landade alltså på Barbados mitt i orkansäsongen. Radiovarningar utgick och folk förberedde sig för det värsta. Vindstyrkor på upptill 75 meter per sekund förväntades. Lyckligtvis tog orkanen en annan riktning och kraschade en grannö istället innan den drog norrut med sammanlagt 2000 dödsoffer i bagaget. Barbados berördes endast av orkanens ytterkant men jag fick ändå en handfast lektion i tropisk meteorologi. Jag stannade någon vecka på ön för att vänja mig vid nya förhållanden. Redan första dagen stal någon min kamera och proceduren att få intyg att visa upp mitt försäkringsbolag när jag kom hem, var en Kafka-liknande historia som tränade upp mitt tålamod flera snäpp. En lärdom som jag hade mycket nytta av senare. Att ha koll på sina ägodelar var en annan. Inte för att jag hade så många med mig, när kameran var stulen vägde bagaget bara fyra kilo.

Jag vågsurfade för första gången i mitt liv- vansinnigt roligt när det började stämma men oj, vad man kunde slå sig- hängde på strandbarer och kom in i den västindiska rytmen. Trodde mig till och med förstå lite av den engelska lokalbefolkningen talade, vilken i hög grad skilde sig från den jag lärt mig i skolan. Till exempel kom en kille in och frågade: oäyimbi? Och jag kunde faktiskt - efter en stunds begrundan - peka i den riktning där jag trodde Jim befann sig.

Gruppen Typically Tropical låg 1975 etta på toplistan i England med låten I’m going to Barbados som handlar om busschauffören som vill åka hem till sin flickvän. Någon mer hit fick de aldrig och glömdes bort som de flesta one-hit-wonders. Fin 70-tals känsla i videon i alla fall.

Sydamerikansk resa 1

Under denna vinjet kommer jag att då och då berätta om min sydamerikanska resa och musikaliska intryck jag fick genom den en gång i tiden.


Det var en gång för ganska länge sedan fick jag en idé om att resa till Sydamerika. Varför? Det var väl det gamla vanliga. Hemstaden kändes trång och välbekant och äventyret och ovissheten hägrade. Tågluffat hade jag redan gjort ett antal gånger och det kändes inte tillräckligt exotiskt. Några böcker om Inkariket och Amazonas hade jag läst samtidigt som intresset för reggae och soca vaknat. Vid den tiden satt nattvak på ett sjukhus och hade dessutom pratat en hel natt med en tjej som just kommit tillbaka från en liknande resa. Hon hade ganska hiskliga historier att berätta och jag ville också kunna berätta sådana historier någon gång. Kort sagt: jag var ung och fånig och vill göra något dramatiskt. Innan hade jag funderat på att åka till Indien, men nu köpte jag mig en stor karta över den sydamerikanska kontinenten och nålade upp på väggen. Med pekfingret följde jag alla tänkbara och otänkbara färdvägar kors och tvärs över landmassan. Jag toksparade pengar och levde extremsnålt ett halvår. Mycket makaroner blev det.

En billig flygbiljett med Virgin från Luxemburg till Barbados och några anslutnings biljetter vidare in mot fastlandet införskaffades. En del visste jag väl om världsdelen men det var ofta väldigt motstridiga uppgifter.
Vad förväntade jag mig? Jag kommer inte ihåg men det var med viss bävan jag äntrade tåget till Luxenburg. Min lägenhet hade jag hyrt ut och med en enkelbiljett på fickan gav jag mig av. Jag visste inte när eller vilken väg jag skulle ta mig hem och möjligheten att jobba ett tag fanns ju också. Så jag sade adjö till den svenska hösten och såg fram emot den tropiska värmen.

Genom Evert Taube hade sydamerikanska takter och toner tidigt blivit välbekanta för den större allmännheten. Andra, som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Cornelis Vreeswijk använde gärna samba och rumba i sina låtar. På 70-talet anlände sedan en mängd flyktingar till Sverige från diverse sydamerikanska länder och förde sin musiktradition med sig. Militärdiktatur och frekventa statskupper hade gjort livet osäkert för aktivister på vänsterkanten. Proggrörelsen och vissångare anammade snabbt de nya influenserna och skapade eget i samma stil. Hoola Bandoolas sång om Victor Jara är ett tydligt exempel.

Men det är intressant att se att Sydamerika redan långt innan hade influerat svensk populärmusik. Tangon blev populär på 20-talet, rumba på 30-talet och samba slog igenom redan på 40-talet och calypson på 50-talet. Självklart kom kom detta att påverka den musikaliska utvecklingen. En mycket bra artikel om det sydamerikanska inflytandet på svensk populärkultur stod i Kapten Stofil och finns här.
En av de stora stjärnorna i den tidiga sambavågen var Carmen Miranda som gjorde ett antal Hollywoodfilmer på 40-talet och på så sätt blev känd över stora delar av världen.



En annan influens som inte skall underskattas är Kalle Anka. Walt Disneys tecknare reste runt i Sydamerika och skapade en märklig film där tecknade sekvenser blandades med shownummer och dokumentära bilder. Jag minns fortfarande filmen Saludos Amigos från en repig kopia på någon matinéföreställning.