2015 Del 1

Visserligen har det här varit ett ganska slött år när det gäller bloggande men jag kan inte låta bli att försöka sammanfatta de musikaliska upplevelserna det gångna året. Spotifys statistik ger mig vissa ledtrådar men då jag spelat musik från andra plattformar på nätet och på alla typer av obsoleta uppspelningsanordningar från CD, Lp, kassettband och till och med stenkakor på 78 varv, blir den ofullständig. Om ni inte tror mig så titta på den gamla grammofonen som i sjuttioåtta varvs hastighet spelar upp Edmundo Ros gamla slagdänga Take her to Jamaica.

Enligt Spotify har jag lyssnat mest på skivan Axis Mundi med Brown Bird vilket troligen stämmer då jag spelat in den på kassettband och haft i den Volvo 740 jag brukar låna. En skiva som bara växer trots att den kanske inte var helt färdig då David Lamb avled tragiskt i förtid. Den ligger liksom deras övriga på Spotify.


För övrigt finns det gott om live-uppträdande på youtube med denna dynamiska duo som lyckas få fram så mycket med två personer på scenen. Nästan ingen jag talar med i Sverige känner till denna grupp, inte ens personer som brukar vara insatta i det som brukar benämnas americana.




Ett annat kassettband som spelats ofta i bilen är låtar av Mathias Kom och den kanadensiska gruppen Burning Hell. Burning Hell är troligen än mer obekanta för en svensk publik, trots att de en gång i tiden gjorde några spelningar här. Av ren slump fick jag reda på att de skulle gästa en mycket informell klubb i ett avlägset industriområde där jag fick träffa bandet och fick vara med om en märkvärdig konsert som jag skrivit om tidigare. Mathias Kom är lysande när det gäller att berätta små vardagliga historier med eller utan poäng. Den senaste videon från gruppen är en historia om kärlek på en nyårsfest som jag tror många känner igen sig i...




När det gäller andra stilar finner jag att jag också lyssnat mycket på "opera-jazz"! En stil som jag inte visste existerade innan 2015, kanske gjorde den inte det heller. Eventuellt är det ett en helt påhittad stil men Christina Pluhar spelar det magnifika instrumentet teorb och leder orkestern i denna video.



Även gruppen Kronthaler med liknande ambitioner har spelats ofta ser jag. Tja, man lär så länge man lever och musiksmaken förändras och utvecklas i takt med stigande ålder. Stillaståendet är inget att
sträva efter. Elgitarr och opera alltså....

Här berättar Theresa Kronthaler själv om inspelningen.


Fortsättning på musikåret 2015 följer....

En sista skiva med Brown Bird

       

Och så över till en sprillans ny skiva.  David Lamb, gitarrist och låtskrivare i Brown Bird dog i Leukemi härom året men hans partner, fru och medmusikant sammanställde deras sista inspelningar till ett fullödigt album: Axis Mundi som faktiskt ligger på Spotify redan. Hon berättar om albumet och arbetet med det i en intervju här.

Det är som vanligt en tämligen akustisk americana med lite orientaliska melodier invävda i gitarrspelet. Sparsmakat och mäktigt med ett personligt uttryck. Men kanske är det lite mer trummor och rockfeeling än tidigare album.

Brown Bird är ett av de banden jag spelat mest de senaste åren i olika musikanläggningar hemma. Framför allt skivorna Fits of Reason, The Devil Dancing och nu den sista Axis Mundi. Nästan ingen annan jag känner har hört talas om bandet eller lyssnar på dem. Man kan undra varför?
Är det jag som har en helt bisarr smak eller också är det så att resten av världen är okunnig? Döm själva. Någon mer skiva lär det knappast bli.......

Vi lyssnar till en äldre inspelning med en högst levande David Lamb  och MorganEve Swain.

Brown Bird

Så här på hösten är man inte alltid så uppåt. Den glada somriga musiken har tappat sin charm. Var det ens någon sommar? Nej, lite smådystert plinkande på diverse stränginstrument har till vardags ersatt blås och slagverk som dominerande musikform. Och det finns otaliga band från olika länder som uppfyller detta kriterium. Visst blir det lite anglosaxisk slagsida(i början försökte jag undvika det engelska idiomet på den här bloggen, men man kan ju ändra sig). Brown Bird är ytterligare ett av alla dessa band som jag aldrig hört talas om, men en trivsam bekantskap. Inte påträngande men ett stillsamt sväng i bakgrunden som passar en fuktig oktoberdag.


En intervju angående den senaste skivan The Devil Dancing med små smakprov på musiken. Ett imponerande skägg vilket nu för tiden ger en antydan om hur musiken låter.

 Gitarr, banjo, fiol och cello(!) live från vardagsrummet. Härlig lågbudgetproduktion som ofta säger mer än pengaslukande projekt.


 Så värst mycket rörliga bilder fanns inte på youtube men jag lägger ut lite låtar, faller det någon på läppen finns faktiskt Brown Bird på Spotify.