Underbar ukuleleorkester

Så var de äntligen här igen. Jag missade dem ju förra gången för två år sedan(eftersom jag hamnade i Serbien)trots att jag hade biljett. Vilka? The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Jag har haft dem uppe på bloggen tidigare men nu är det alltså dags igen. I går gjorde de ett bejublat framträdande på Lorensbergsteatern i Göteborg och blev inropade inte mindre än tre gånger av den entusiastiska publiken.

Det började som ett engångsgig för tjugotvå år sedan men har blivit ett väsmort maskineri som turnerar jorden runt och har inspirerat andra att starta ukulele orkestrar. Visst låter det som ett skämt men den musikalitet dess herrar och damer visar upp är inte att leka med. Virtuost är bara förnamnet. Framför allt är det fantasifullt arrangerat med en rejäl dos torr brittisk humor och framfört av de läckraste stämmor jag hört. Jag är vanligtvis inte begeistrad över lätt underhållningsmusik och stämsång men när den kommer upp på den här nivå faller jag pladask. Sanslöst.
Vad skall jag fresta med.....hm... Orange blossom till att börja med

Slutnumret var som vanligt ett vanvettigt hopkok av melodier framförda med fantastisk timing. Till synes oense med varandra börjar en att spela Georg Friedrich Händel varefter den ene efter den andre tar upp en helt annan låt till Händels musik. I slutet sjunger alla sin melodi samtidigt och på något sätt stämmer det.

Lägg märke till den fantastiska stämman Hester Goodman som sjunger I will Survive har. En egentligen djup kraftfull röst som blicksnabbt kan bli tunn och spröd. Vilken kvinna.

Ett uppträdande som det här ger mig flera olika impulser. Den första är att plocka fram min gamla ukulele igen och börja öva. Den andra säger släng den och dig själv i väggen. Du ska inte spela över huvud taget. Framför allt inte sjunga!!! Suck.

Goda, dåliga och fula?

Jag vet att ukulele brukar förknippas personer i lustiga hattar som flåshurtigt kväker fram några åldriga slagdängor med fånig uppsyn. Men, det behöver inte vara så. Det kan vara bra på riktigt som The Ukulele Orchestra of Great Britain som jag haft med tidigare med den mäktiga versionen av Life on Mars.
När vi nu är inne på det lilla retsamma instrumentet igen måste jag visa ytterligare en video med det förnämliga bandet. Jag har redan nämnt att de kommer till Sverige i höst men det tål att upprepas. Missa inte det. Denna gång tar de sig an en Ennio Morricone låt: The God, The Bad and the Ugly. En inspirerad version med många ljudillustrationer. Jag ser nästan Clint Eastwood och Lee van Cleef framför mig och... ja, vad hette den tredje. Längesedan jag såg filmen...måste slå upp det. Eli Wallach var det, en för mig okänd förmåga. Sergio Leone har i alla fall regisserat denna klassiska spagettivästern och Morricone har gjort musiken.

God Jul från The Ukulele Orchestra of Great Britain

Sju uppklädda personer sittande i en halvcirkel med ukuleles i händerna
verkar vid första anblicken inte helt seriöst. Kanske är det inte det heller men den intensitet de lägger i tolkningarna av poplåtar och slagdängor gör att framträdandet stiger över buskisens nivå och tangerar det geniala. Förutom att de är hanterar sina ukuleles med bravur kan de även tolka olika röster och med minimalistisk kroppsspråk skapa en scenisk illusion av något mycket större än sig själva. Jag tala om The Ukulele Orchestra of Great Britain, som varit i Sverige ett par gånger och förhoppningsvis kommer tillbaka igen. Själv har jag missat dem varje gång men hoppas på nästa gång. Här önskar de god jul och framför David Bowies Life on Mars.