Heron Oblivion

70-tals estetik i nutid?

Ett annat band jag lyssnat mycket på under året och som kan tryckas in i den flytande genren folkpsykedelia är Heron Oblivion. Även om detta band kommer från USA tycks de ha lyssnat en hel del på brittisk musik. Med en sångerska som även spelar trummor sticker de ut från mängden av liknande band. Jag får lite Fairport Convention vibbar och bilder flimrar förbi ögonen. Gissningsvis kommer vi får höra mer av dem i framtiden, kanske som filmmusik?

De sista poeterna

Tillbaka till 70-talet och stillbilder igen. The Last Poets var föregångare inom svart musik när det gällde politiska budskap. Slagverk bildar bakgrund till rytmiskt pratsjungna texter. Fortfarande lika aktuella. Raden "Dow Jones owns the peoples homes" verkar förutspå framtiden kusligt väl. E Pluribus Unum är för övrigt mottot på USA:s statsvapen.

Men när revolutionen kommer blir det andra bullar. Inga reklamavbrott då inte.

En dvärg och en blåsorkester

En av mina favoritvideos är 10$ bill med Cop Shoot Cop. Den har väl en femton på nacken men har åldrats med värdighet. En blandning av freakshow och marschorkester i den mexikanska öknen. Tyvärr går den inte att bädda in av någon anledning men här är den. Känns sångaren igen? Visst är det Tod A från Firewater i förförra inlägget.

Inte bara ost från Philadelphia

ett annat band jag upptäckt nyligen är Man Man. Märklig ljudbild och intrikata melodier en bit bortanför det slätstrukna och naturligtvis löjligt okända i Sverige.

Bandet kommer från Philadelphia och musiken har beskrivits som "Viking-Vaudeville" och "Gypsy Manic Jazz" vilket naturligtvis är lika felaktigt som allt annat. Vanligtvis vitklädda och vitmålade på scenen kan de förlora sig i långa slagverksimprovisationer. Denna video får jag liksom inget grepp om, fast den är rätt fascinerande ändå.

Alltid lika pigga produktionsbolaget La Blogoteque spelar in på Paris gator och resultatet blir ofta remarkabelt. Utan skyddsnät.


En liten kort låt till bara eftersom den åtföljs av en enkel filmsnutt. Feathers.

Ny bekantskap: Firewater

Trots att jag gång efter annan luftar min ovilja mot den anglo-amerikanska dominansen i det svenska musiklivet, finner jag mig själv ganska ofta lyssna till engelskspråkig musik. Främst då gammal sådan, men då och då hittar jag även nya band, utanför den kommersiella mittfåran. Ett sådant band är Firewater som dök upp i min iPod under hösten. Det var en låt från en samling som gjorde att jag började aktivt leta efter fler låtar.

Firewater är skapat av Tod A avbröt sin karriär för att börja om med ett nytt projekt 1997. Ett kommersiellt självmord enligt omgivningen. Men med influenser från Östeuropa och ännu mer avlägsna platser blev Firewateren föregångare till mer framgångsrika band som Beirut och Gogol bordello. De första skivorna fick tämligen begränsad spridning men i och med internets utveckling har även Firewaters lyssnarkrets vuxit. Här är en livetagning av Hey Clown (ej att förväxla med Jan Malmsjös gamla festivalschlager)

Jag inser här hur svag jag är för kvinnliga trombonister.....Här en annan livespelning på en radiostation.



Tod lämna USA efter Bush hade blivit president och reste ut i världen för att uppleva de länder USA bombade. Samtidigt skulle han spela in sina låtar med lokala musiker. Här berättar han själv om projektet.


En lågbudgetvideo spelades in under resan i flera länder.


Okay då, ytterligare en radiosession...

O'Death

Med tidsresenärens förakt för kronologins realiteter beger vi oss med ett jämfotahopp rakt in i nutiden. O’Death förvaltar den ackustiska musiken i USA balanserande på en knivsegg. Skramlig svart-folk-rock på dödligt allvar. Skrammel och ylande men med bibehållen värdighet. Förmodligen ett underbart band live att supa skallen av sig till. Åtminstone om man är lite deppad och inte orkar med glad musik men vill dansa ändå, så där lite för sig själv. Hela skivan Head Home kan bli lite mycket på en gång men den första låten är magnifik.

Whistler’s Jug Band

Vi är kvar i USA en video till och lyssnar till en låt ackompanjerad av gitarr, banjo och blås. Även här har vardagsföremål blivit till instrument. Gamla stengodskrus får ersätta en hel blåssektion. Jug band var vanliga i 1900-talets början och förknippas mest med bluesens utveckling men det här är en av få filmsekvenser(med ljud). Självklart har bandet klätt upp sig i vit skjorta slips eller fluga när nu filmkamerorna är på. En har till och med fått på sig en hög hatt. Här är det Whistler’s jug band som spelar på en inspelning från 25 maj1930. En värld som är borta för länge sedan. Men kanske borde man ta fram ett krus eller en stor butelj och börja öva.

Man tager vad man haver i USA

Ali Farka Touré menade att han inte spelade någon sorts blues utan bluesen var bara en förenklad form av den afrikanska musiken. Han spelade orginalet. Innan bluesen blev helt förflackad i USA gjordes dock en del häpnadsväckande inspelningar. Eftersom få eller inga traditionella instrument kommit med över haven fick man konstruera nya modeller eller ta det som fanns tillgängligt där man befann sig. Filmer av den här typen finns det inte många av. Här är Eddie Thomas och Carl Scott från Richmond Virginia, en duo med ukulele, tvättbräda, kazoo, kaffekanna och järnrör inspelad första november 1928. Mer vet jag inte om artisterna men de har givit mig inspiration att ta fram min gamla kaffekanna igen.