Artistvärldens mest smittande leende

Att Khaled trivs på scenen går inte att ta miste på. Trots att han uppträtt sedan 1974 ser han fortfarande lika glad ut och hans humör smittar av sig. Den vokala uppvisningen var för övrigt sanslös. Jag har glömt bort hur sällsam hans röst är. Den tekniska nivån, både intonation och uttryck var direkt bländande. Dessutom är karlen begåvad med en extra röst, en djup, sträv -nästan strupsångsliknade stämma- som han kan ta fram när han behagar. Han kryddar tidvis framträdandet med små märkliga ljud av nästan fågelliknande karaktär.

Var det här då en fem-poängare? Tyvärr inte. Khaled själv är en extraordinär upplevelse som är värd alla poäng som finns. Problemet är hans band. Visst, det är kompetent men delvis träigt och två syntspelare var definitivt en för mycket. Ibland t.o.m. två. Franska studiomusiker är vanligtvis snortajta men inte sällan rätt trista och de här inget undantag, Jag talar då om synt, trummor, bas och gitarr(speciellt gitarrsolona var gräsliga). Dock fanns en mer traditionell sättning som komplement. En lycklig oudspelare, en violinist och en darbukaspelare som verkligen lyfte musiken. När dessa efterhand fick en spela en allt större roll lossnade det.

Jo, det var en stor upplevelse som kanske saknade det där lilla extra. I GP stod det att den 80-årige pianisten Maurice Médioni skulle medverka vilket gladde men samtidigt förvånade mig med tanke på hans ålder. Troligtvis hade journalisten fått det hela om bakfoten för någon Médioni dök inte upp. Tråkigt nog. Hans pianospel är sensationellt och så särpräglat att det saknar motstycke och hade förstås varit pricken över i'et.
De glada nordafrikanerna längst fram viftade med flaggor och sjöng med men för övrigt var det rätt stelt. Kanske var det biljettpriserna som gjorde att medelålders medelklass dominerade, ett samhällsskikt som inte direkt är kända för att släppa loss.

Jag kommer att minnas konserten länge, framför allt Khaleds röstakrobatik och hans smittande leende. Om jag delade ut någonting(brandyglas kanske?) så skulle konserten få en stark fyra. Fortsättningen på lördagkvällen beskriver jag mer utförligt på systerbloggen vodkabeat.

Någon gång då och då får jag i uppdrag att spela skivor offentligt och Maurice Médioni är en av de artister jag brukar värma upp med. Det slår aldrig fel utan det kommer fram någon och frågar vad det är för musik. Så därför spelar jag denna söndag en låt från Médionis CD Café Oran som kom 1996. Han föddes 1930 i Oran av judiska föräldrar och började tidigt spela på ett gammalt piano hans bror hittat på en loppmarknad. När de allierade landsteg 1942 lärde han sig snabbt jazz, boogie-woogie och latinamerikanska melodier för att kunna underhålla soldaterna. På sextiotalet flydde han till Paris och har spelat sedan dess med massor av olika artister. På låten Bienvenue hör vi bland andra Frank London på trumpet.

Khaled (dz)

I annonserna för Khaled står det (dz) efter namnet och jag har undrat vad det står för. Det ser ju inte ut att vara en förkortning av Algeriet. Men enligt Wikipedia heter Algeriet الجزائر Al Jaza'ir på arabiska och Dzayer på berber vilket då förklarar förkortningen. Tur att nätet finns så man slipper gå ovetande. Eftersom konserten med Khaled är i morgon är det dags för ytterligare en video med denne extraordinäre artist. En äldre låt med Khaled på dragspel(!) och workout-dans.

Khaled till Trägårn

Jag har skrivit om Khaled och rai tidigare men eftersom han kommer till Göteborg på lördag känns det som viktigt att ladda upp rejält inför den konserten. Förutom två låtar på EM-invigningen för några år sedan var det ju....ja hur länge sedan var det? 13-14 år sedan han var här. Jag var där i alla fall och det var snorbra. Biljetterna gick den här gången på 400 vilket känns som i saftigaste laget. Men det är en världsstjärna och jag tror och hoppas att det blir en magisk kväll. Så vi börjar med Henna en riktigt partyrökare.

123 Soleil

1998 samlades tre av de största stora fransk-algeriska artister på samma scen. Khaled, kungen av rai; Rachid Taha, den rebelliska rockaren och Faudel, prinsen och arvtagaren. En stor orkester med stråkar och blås och sist men inte minst en vilt entusiastisk publik som kunde sjunga med i refrängerna. Kunde det bli annat än bra? Allt spelades in av begåvade tekniker som med osedvanligt tät ljudbild som gjort skivan till en av de bättre liveproduktionerna. Vi lyssnar till en av mina personliga favoritlåtar. Ya Rayah. Den var förstalåt på Rachid Tahas CD Diwan och är gammal algerisk låt som spelats in av många artister från olika kulturer.

Eftersom det är en favorit(jo, jag har spelat låten själv fast i en helt annan sättning) kommer här Rachid Tahas egen version. Lite tyngre, lite mer sammanhållen men kanske inte så annolunda.

Kungen av Rai

Cheb Khaled som senare strök titeln Cheb blev den mest framgångsrike av alla rai-artister och fick en världshit med Didi. Han kom till Göteborg och sjöng en låt vid invigningen av friidrotts EM 2006 inför ett fullsmockat Götaplatsen. Vad inte många vet är att han var här i början av 90-talet och spelade för en tämligen gles publik på Kåren. Ganska många av publiken hade sina rötter i Nordafrika och hoppade som popkorn upp på scenen så att deras kamrater kunde ta ett kort på dem i sällskap med superstjärnan. Något kravallstaket fanns inte och vakterna, när de väl masade sig fram, använde ett inte allt för avskräckande våld när de slängde ned fansen. Speciellt kommer jag ihåg en blonderad stadig madam som iförd alltför trånga läderbyxor oupphörligen försökte klättra upp på scenen och krama idolen. Khaled själv log sitt smittsamma leende och poserade glatt utan att komma av sig. Någon diva var han minst av allt, trots sin stora framgång på sydligare breddgrader. Iklädd ett par slitna jeans och en urtvättad t-shirt körde han sin show som om vi hade varit flera tusen. Det är sådana artister man bara älskar. En fantastisk kväll.