Cumbia igen

Visserligen är det höst och förkylningarna duggar som spön i backen, men ärligt talat har det inte varit allt för introvert och dyster musik på spellistan en tid nu? Som alltid när jag vill bli på bättre humör och se saker från en soligare synvinkel är det cumbiarytmer som gäller. Si, denna gång får den gamla gruppen (startades 1962) Los Corraleros de Majaguel som får stå för musiken.

Sydamerikansk resa 6

Med ganska ojämna mellanrum brukar jag lägga upp mina diffusa minnen från en resa i Sydamerika för en hel del år sedan. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad. Jag försöker i alla fall, så gott det nu går, koncentrera mig på de musikaliska intrycken,

Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.

Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.

Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.


Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.


Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...

Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.

En monsterstad i förändring: Bogotá

Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande.
Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez

Sydamerikanskt dragspel i tysk-iransk houseproduktion

Därmed lämnar vi tangon för ett tag men håller oss kvar vid dragspel och åtminstonde delvis i Sydamerika. Tysk-Iranske producenten Samim använder sig av en gammal Cumbia melodi från Colombia i sin houselåt Heather som var populär i Europa förra året.

Visserligen har ha klippt in dragspelare på olika platser runt jorden men orginal slingan är en Colombiansk inspelning från Discos Fuentes med Alberto Pacheco: Cumbia Cienaguera. Men som sagt, så kan man göra och resultatet är en fräck men samtidigt cool party låt. Jag gillar kanske gammal musik bäst men det är aldrig fel att låna av det som är bra.

Cool Cumbia

Det finns en del suveräna samlingar med cumbia på CD.
Cumbia Cumbia del 1 och 2 är tyvärr utgångna men kanske kan gå att hitta. Framför allt tvåan är oemotståndlig. Rough Guide to Cumbia är också bra. Det här är skivor sammansatta från det legendarisk colombianska skivbolaget Discos Fuentes lager och det borgar för kvalité. Om nu dessa ganska sällsynta skivor inte går att uppbringa finns naturligtvis nätets mörkare sidor att tillgå. Om man har den läggningen. Jag vill naturligtvis på intet sätt vill uppmana till lagbrott. En del gamla låtar finns på youtube men autentiska filminspelningar är sällsynta. Oftast är det helt andra filmsnuttar som läggs på till musiken.
När det gäller gammal storbandscumbia är namn som Lucho Bermudez, Lito Barrientos, Guillermo Gonzalez och Pedro Laza värda att lägga på minnet. Dragspelare som Armando Hernandez och Lisandro Meza har jag nämnt tidigare men även Anibal Velasquez är intressant. Sedan finns det massor andra men det kan vara bra att börja någonstans om man skall gräva på nätet. En låt som ofta brukar var med på samlingar är den instrumentala Tolu med Lucho Bermudez (eller Guillermo Gonzalez).

Cumbia

Ingen joddling men ändå. När jag ändå är inne på cumbia känner jag mig tvungen att spela en till. Ibland undrar jag om inte cumbia är världens bästa partymusik. Kroppen kommer liksom i självsvängning. La Zenaida med Armando Hernadez är en klassisk dragspelscumbia. När jag var i Colombia i min ungdom fastnade jag på ölhak med jukbox där jag matade i mynt efter mynt och fick höra de mest häpnadsväckande låtar. Eftersom jag aldrig hört cumbia förut blev det nästan en religiös uppenbarelse. Dessutom en rytm man kan dansa med viss värdighet till(med ett glas i handen!)

Sydamerikansk joddling

Cumbia är -tillsammans med den närliggande stilen vallenato- de mest typiska musikformerna för Colombia. Den blandar sig gärna med andra musikformer och har spritt sig till många länder men har aldrig uppnått någon högre status utan är mest popuär bland de lägre samhällsklasserna. Starkt rytmisk med jordnära texter hörs den ständigt från musikspelarna på bussar, taxi, caféer, enklare krogar och danshak. Sprit och kvinnor är ämnen som ofta avhandlas ingående av de företrädesvis manliga sångarna.
Alfredo Guiterrez är dragspelare och sångare i den här låten (inte Lisandro Meza den äldre dragspelskungen av Colombia som står angivet på videon, det finns ofta fel på youtube). I El diario de un borracho-en drinkares dagbok leker han med rösten och minsann är det inte en joddling han får till.