Daniel Romano byter stil

Vissa byter stil som andra byter kläder. Countrysångaren med den djupa rösten blev indierockare. Ja, och bytte kläder förstås.

Fast på konserten i Göteborg i somras blev det låtar från båda stilarna. Men inget klädbyte.



Ingen apkostymering heller......

Sanningen ligger i smutsen på marken

Visserligen har hon varit gift med Jack White men icke desto mindre är  Karen Elson en ny bekantskap för mig. I dessa hekatomber av skivor som återfinns på Nätet hinner jag bara lyssna på en bråkdel och missar således det mesta. Henne senaste skiva som kom 2010 upptäckte jag av en slump (som så ofta) härom veckan men den har spelats flitigt sedan dess. Lite country, lite retro, lite avantgard och lite steampunk.

Några liveinspelningar ligger ute också och jag kan inte låta bli att visa dem. Så finns hon som sagt var på Spotify. Men det gör inte ont att titta på denna coola session.....

Jo, inte helt oväntat har hon varit fotomodell, spelat in filmer samt haft en butik med vintage kläder.

Väster och öster

Blandningar av olika musikstilar är något av bloggredaktörens favoritämnen. Gärna en sanslös cocktail, som ändå på något sätt fungerar. Termen Country & Eastern har en slingrig historia på några decennier bakom sig. Först tycks den ha betecknat countryband med hemvist på den amerikanska östkusten. När amerikansk country sedan blandades med influenser från mellanöstern utökades begreppet och nu används det lite hipp som happ när anglo-sachsisk songwriting mixas med tongångar från den gamla världen. No blues är från Holland men får illustrera hur man kan blanda influenser. Själva kallar de sin musicstil Arabicana, alla vill ju skapa en egen genre. Ganska fräckt, om jag får säga det själv. En låt till får det bli.

O'Death

Med tidsresenärens förakt för kronologins realiteter beger vi oss med ett jämfotahopp rakt in i nutiden. O’Death förvaltar den ackustiska musiken i USA balanserande på en knivsegg. Skramlig svart-folk-rock på dödligt allvar. Skrammel och ylande men med bibehållen värdighet. Förmodligen ett underbart band live att supa skallen av sig till. Åtminstone om man är lite deppad och inte orkar med glad musik men vill dansa ändå, så där lite för sig själv. Hela skivan Head Home kan bli lite mycket på en gång men den första låten är magnifik.

Iron & Wine

Calexico har sedan 2005 samarbetat med Iron & Wine som också var förband till dem i Göteborg 2006. Egentligen är det ett enmans projekt med Sam Beam i huvudrollen men tidvis sjunger även hans syster Sarah. Jag hade hört någon låt med dem på skiva som var rätt okay, men på scenen gjorde de ett tämligen blekt intryck. Det är i och för sig en otacksam uppgift att fylla ut tiden innan det band publiken väntar på, men kanske passar deras introverta stil bättre i en mindre lokal. En video med det otippade temat flamencodans(!) har nått nätet och fått åtminstone mig att höja på ögonbrynen. Beams utseende och gitarrspel har hittills inte fått mig att associera till just flamenco. Det är också en förbluffande snygg video. Senare har jag läst att Sam Beam har en examen från en filmskola och lär ha varit ”professor of Film and Cinematography at Miami International University of Art & Design” (Wikipedia) så det var kanske inte så underligt i alla fall.

Crystal Frontier

Så tar vi svängen tillbaka över Atlanten, till Mexico igen. Fast nu korsar vi gränsen i norr och hamnar i Tucson Arizona där bandet Calexico huserar. Sitt namn har de tagit från gränsstaden mellan Californien och Mexico. Här är de dessutom förstärkta av ett mexicanskt mariachiband när framför sin mest kända låt Crystal Frontier. När jag såg dem i Göteborg härom året hade de bara äldre kortväxt mexikansk gentleman som dansade. Men, wow, vilken karismatisk dansare. Genom de två trumpeterna kunde de ändå behålla den mexicanska karaktären. Mäktigt framträdande.

Judisk joddling

Hur gör man en smart övergång från judisk klezmer till joddling? Det går naturligtvis inte utan jag får byta abrupt....vänta lite här, är det möjligen så att det finns judisk joddling? Tja varför inte, joddlingsentusiaster tycks ju finnas över allt. Lite sökning på nätet och vips! Brigid Kaelin gör en yiddish-country joddellåt med en video som jag inte riktigt förstår. Men som sagt en snygg övergång blev det.

Avskräckande joddling

Åter till joddling. Slim Whitman undvek de sorgligare joddlingarna och ägnade sig åt mer avslappnade melodier om kärlek och romantik. Framför allt blev han populär i England så amerikan han var och fick en långvarig listetta 1955.
Hans slicka joddling har inte varit populär i alla läger men i filmen Mars Attacks! är det Whitmans joddling som räddar jorden från de grymma marsianerna. Här är den lite fartigare låten Casting my Lasso.

Carolina Cotton

The yodeling blonde bombshell! Ja, så kallades hon: Carolina Cotton eller Helen Hagström som hon egentligen hette. Född i Arkansas 1925 med en svensk far började hon tidigt sin sång och joddlingskarriär. Gjorde massor av radioinspelningar med olika band, spelade in skivor och medverkade i westernfilmer. Hon lärde sig dessutom att spela ukulele, gitarr, ståbas och alla andra instument som hon lade händerna på dessutom kunde hon dansa. Gissa om hon var eftertraktad. Carolina Cotton dog 1997 men självklart har hon hemsida till sitt minne och tillika myspacesida. Här i en teveshow från 1955.

Countryjoddling

Spel om pengar, whiskey, kvinnor, mord, sjukdom och döden var ämnen i Jimmie Rodgers texter. Ämnen som vanligt folk kunde relatera till. Oftast sjunget med glimten i ögat och en joddling emellanåt. Jimmie Rodgers är en av grundarna till den moderna countrymusiken och stilbildande när det gällde countryjoddling.
Hans texter och musik har även påverkat modern pop och rock. Han jobbade vid järnvägen och brukade kallas "The Singing Brakeman" men dog tuberkulos redan vid 35 års ålder 1933. Innan dess hann han spela in ett hundratal låtar. Ett fåtal har även fastnad på film. Här är Blue Yodel No 1 (T for Texas)