Det var ett tag sen det joddlades på Brandybeat men när jag nu hittade en video med den oemotståndliga kombinationen dragspel och joddling kan jag förstås inte låta bli att visa den. Alltid skrämmer den väl bort några. Den gamle surdegen Sourdough Slim har tiolitershatten på och ett avslappnat förhållande till sin musik.
För att skrämma bort eventuella nytillkomna läsare, lyssnare och tittare så kommer ytterligare en låt med joddling. Lite modernare men ändå udda och bortom alla kategorier och stilar. Francis Bebey(1929-2001) var en intressant person. Han var son till en minister i Kamerun men den politiska banan lockade honom inte utan han blev istället musiketnolog, poet, författare, regissör, kompositör samt trakterade en mängd musikinstrument. Han sade upp sig från sin förmodligen välbetalda tjänst som chef för UNESCOs musikavdelning i Paris (som för övrigt gett ut en mängd högklassiga skivor med etnisk musik, jodå, jag har ett antal av dem) för att ägna sig åt musik på heltid. Han blandade afrikanska tongångar med influenser från resten av världen långt innan världsmusik var ett begrepp. Han kunde också joddla som pygméerna i sitt hemland, men integrerade joddlingen med modern låtkonstruktion. Den här handlar om en skilsmässa på bland pygméer och illustreras av dokumentära filmbilder. Låten (med engelsk text) finns med på A Rough Guide To Yodel som är ett måste om man är intresserad av joddling.
När brandybeat har nått allas vår moderkontinent dyker den självklara frågan upp. Finns det joddling i Afrika? Joddlingen har ju inte varit okänd på någon av våra bebodda kontinenter(joddling i Antarktis är för mig obekant men det skulle inte förvåna mig om någon forskare joddlade då och då). Jodå, joddlingen finns även i afrika. Pygméerna i regnskogen stämmer vid olika tillfällen upp i en flerstämmig komplex joddling som saknar motstycke i världen. Här hör vi den i orginal från ett antropologiskt filmklipp men pygméjoddlingen har även använts vid inspelningar av modern pop.
En av de mer fascinerande artisterna i Europa är Bobbejaan Schoepen från Belgien. Han är född redan 1925 men fortfarande aktiv. Karriären startade under sent trettiotal med framträdanden i lokala revyer. I grunden klassiskt skolad gitarrist och sångare började han komponera egna sånger och fick rykte om sig som en underhållande artist med ljudhärmande effekter och snärtiga ordvändningar. Eftersom han gärna tog upp afrikanska sånger fick han sitt ganska märkliga artistnamn efter en sådan; Bobbejaan=Babian. Han lyckades bli arresterad av nazisterna 1943 efter ett framträdande med texter som ansågs vara antityska(förmodligen ett riktigt antagande. Hans popularitet var i stigande efter kriget, han underhöll amerikanska trupper och lärde sig spela countrymusik med joddling och allt. I hans band ingick Thoots Thieleman och som uppvärmare anlitades en trubadur vid namn Jaques Brel. Under femtiotalet tog han en sväng över till USA och uppträdde som en av de första europeerna på Grand Ole Opry (tillsammans med Roy Acuff). Framför allt han virtuosa vissling väckte uppmärksamhet. Han turnerade flitigt, deltog i filminspelningar,1957 blev han åtta i Eurovisionsschlager-festivalen och under tidigt 60-tal fick han listettor i flera länder. Han tröttnade dock på att turnera och startade en nöjespark istället, där kunde han uppträda när och hur han ville. Under familjens skötsel växte och växte rörelsen och blev till slut rankad som den näst bästa nöjesparken i Europa. 2004 sålde han den för massor av pengar och tog upp musikkarriären igen. Bobbejaan har sålt fem miljoner album och enligt tillgängliga källor jobbar han på en ny skiva.
Hur gör man en smart övergång från judisk klezmer till joddling? Det går naturligtvis inte utan jag får byta abrupt....vänta lite här, är det möjligen så att det finns judisk joddling? Tja varför inte, joddlingsentusiaster tycks ju finnas över allt. Lite sökning på nätet och vips! Brigid Kaelin gör en yiddish-country joddellåt med en video som jag inte riktigt förstår. Men som sagt en snygg övergång blev det.
Hawaii ett av brandybeats favoritområden. Känt inte bara för sina surfare och flyganfall utan även för de vokala prestationer som utförts där och som ligger så väl i stil med Brandybeats linje. Både falsettsång och joddling tillsammans med strängamusik! Dessutom ofta till det så förtjusande instrumentet ukulele som vi tidigare studerat. Den absoluta favoritlåten är Hawaiian Cowboy av Sol K. Bright som framförts av en mängd artister. Orginalet med sitt extremt snärtiga slidegitarrspel är den mest orginella versionen tätt följd av Ho’opi’i Brothers variant. Tyvärr är ingen av dem i orginalversion tillgänglig på youtube. En 42 sekunders sekvens med Sol K Bright inspelning som beledsagar en fånig dockfilm är det enda jag hittat. Dock finns för mig okända gitarrduon The Barefoot Natives som gör en inte alls illa version och sätterihop den med ytterligare en glad joddling. Aloha.
Åter till joddling. Slim Whitman undvek de sorgligare joddlingarna och ägnade sig åt mer avslappnade melodier om kärlek och romantik. Framför allt blev han populär i England så amerikan han var och fick en långvarig listetta 1955. Hans slicka joddling har inte varit populär i alla läger men i filmen Mars Attacks! är det Whitmans joddling som räddar jorden från de grymma marsianerna. Här är den lite fartigare låten Casting my Lasso.
Cumbia är -tillsammans med den närliggande stilen vallenato- de mest typiska musikformerna för Colombia. Den blandar sig gärna med andra musikformer och har spritt sig till många länder men har aldrig uppnått någon högre status utan är mest popuär bland de lägre samhällsklasserna. Starkt rytmisk med jordnära texter hörs den ständigt från musikspelarna på bussar, taxi, caféer, enklare krogar och danshak. Sprit och kvinnor är ämnen som ofta avhandlas ingående av de företrädesvis manliga sångarna. Alfredo Guiterrez är dragspelare och sångare i den här låten (inte Lisandro Meza den äldre dragspelskungen av Colombia som står angivet på videon, det finns ofta fel på youtube). I El diario de un borracho-en drinkares dagbok leker han med rösten och minsann är det inte en joddling han får till.
Sedan Frazl Lang drog sig tillbaka från aktiv joddling har en undran vilat över joddlingsvärlden. Vem vågar axla den stores mantel? Vem vågar ta upp den repertoar som han förvaltade i så många år? Många ansett sig vara kallade men ingen utvald. Eller kanske... Som så många gånger förut kommer ljuset från öster. I Japan satt Takeo Ischi och lärde sig spela zither och hackbräde och sjöng med i sin idol Franzl Langs skivor. Mer och mer begeistrad i musiken från alperna blev han så småningom känd i sitt hemland. Han reste till Europa och blev snabbt uppmärksammad som den joddlande japanen och fick till och med framträda tillsammans med Franzl Lang. Här framför han Langs paradnummer Klarinettenmuckl jodler med bravur. Visserligen har han kanske inte den gamle mästarens tyngd och auktoritet i joddlingen men med en bländande teknik och humoristiskt approach har han erövrat joddlingsvärlden. Han är numera gift med tyska och bosatt i Reit im Winkl.
Som smakprov på han tyska sångkonst kommer här klassikern Bibi- Hendl ackompanjerad av en äkta bayersk blåsorkester.
En gång för mycket länge sedan var det holländska bandet Focus något av det hippaste som fanns. Det låter otroligt men så var det. Det var en egendomlig blanding av flöjtslingor och exprimentell sång av klaviaturspelaren och grundaren Thijs van Leer som tillsammans Jan Akkermans märkliga gitarrspel, bas och trummor lyckades ta sig upp på listorna och sälja guld. Blandningen av joddling och gitarriff var de så vitt jag kommer ihåg ensamma om. De lyckade göra två hitsinglar varav Hocus Pocus var den ena, Sylvia var den andra. För övrigt var deras skivor rätt ojämna men liveskivan At the Rainbow från 1973 fångar energin i bandet bra. Jag lyckades faktiskt se dem en gång i den grå forntiden på ett dammigt fält på den då ännu inte särskilt stora Roskilde festivalen. Men får väl erkänna att jag inte kommer ihåg särskilt mycket av framträdandet. Kan ha med alkohol att göra. I bästa fall. Det är väl knappast troligt att ett sådant apart band skulle kunna bli populära i vår strömlinjeformade nutid. Tyvärr.
The yodeling blonde bombshell! Ja, så kallades hon: Carolina Cotton eller Helen Hagström som hon egentligen hette. Född i Arkansas 1925 med en svensk far började hon tidigt sin sång och joddlingskarriär. Gjorde massor av radioinspelningar med olika band, spelade in skivor och medverkade i westernfilmer. Hon lärde sig dessutom att spela ukulele, gitarr, ståbas och alla andra instument som hon lade händerna på dessutom kunde hon dansa. Gissa om hon var eftertraktad. Carolina Cotton dog 1997 men självklart har hon hemsida till sitt minne och tillika myspacesida. Här i en teveshow från 1955.
För något år sedan hittade jag en skiva med joddling för en femma på stadsmissionen. Den skulle komma bra till pass när det gällde att få upp sega tonåringar ur sängarna framåt förmiddagen tänkte jag. Rejält pådrag på stereon och öppna dörrar fick upp den mindre skock datanördar som jag tidvis härbergerade. Bieffekten blev att jag kom att älska joddling i alla dess former. Allt fler joddlingsskivor letade sig till mitt hem och jag finkammade nätet efter joddling.
Denna första skiva jag hittade hade en bastant man med lederhosen och gitarr på omslaget. Jag hade haft tur för det var Der Königsjodler Franzl Lang, bayersk mästerjoddlare.
Den numera pensionerade Franzl Lang har fullständig kontroll på rösten och gnistrar i sina solon. Musiken är traditionell alpmusik, som kan vara svårsmält till att börja med men man vänjer sig. Numera finns joddling en mängd olika musikstilar från disco till frijazz men ingen joddlar bättre än Franzl!
Spel om pengar, whiskey, kvinnor, mord, sjukdom och döden var ämnen i Jimmie Rodgers texter. Ämnen som vanligt folk kunde relatera till. Oftast sjunget med glimten i ögat och en joddling emellanåt. Jimmie Rodgers är en av grundarna till den moderna countrymusiken och stilbildande när det gällde countryjoddling. Hans texter och musik har även påverkat modern pop och rock. Han jobbade vid järnvägen och brukade kallas "The Singing Brakeman" men dog tuberkulos redan vid 35 års ålder 1933. Innan dess hann han spela in ett hundratal låtar. Ett fåtal har även fastnad på film. Här är Blue Yodel No 1 (T for Texas)
Jag när en oförbätterlig svaghet för joddling. Detta ofta förlöjligade sångsätt som har en så uppiggande och positiv inverkan på sin omgivning. Även när sångerna handlar om allvarliga ämnen är det svårt att inte le när joddlingen kommer igång. Jimmie Rodger kan exempelvis sjunga om tuberkelos och död och ändå inte låta(alltför) bitter.
Men! Jo, det skall medges, vissa personer har utvecklat en allergi mot joddling som gör dem oemottagliga för sångsättets alla olika uttryck. För det finns många sätt att joddla på. Förutom den alpina joddlingen från centraleuropa finns även countryjoddlingen i USA, joddling i Latinamerika, på Hawai, i Indien och Afrika samt andra ställen runt omkring på jorden. Mycket kan ha spritt sig från Alperna men en del har nog uppstått av sig själv som ofta sker när människor försöker meddela sig över stora avstånd, kallar på djuren eller bara leker med rösten. Personligen har jag prövat men aldrig lyckats få fram något annat än ett brandbilsliknande ylande. Jag får nöja mig med att vara entusiastisk lyssnare. Jag tänkte försöka visa upp många olika typer av joddling på den här bloggen, utportionerat i omgångar, men jag börjar med klassisk alpin joddling framförd av en ny ung grupp. Oesch's Die Dritten från Schweiz där Melanie, en fantastisk joddlerska, ger sig på Ku-Ku Jodel
