Ännu mer ökenblues - Tamikrest

Tamikrest spelade på Nefertiti tidigare i år. En helt ok spelning men utan den där riktiga nerven som ibland kan uppkomma (Tinariwens första spelning i Göteborg 2006 var helt magiskt och med på min personliga tio i topp lista) men som sagt helt ok. 

Lite ökenblues igen

Jo, jag jag gillar ökenblues. Så mycket att jag skapade en profilbild i samma stil. Jag har dessutom sett ett antal band som spelar i den stil som brukar benämnas ökenblues. Med det brukar man mena tuareger ifrån Mali (eller Niger) med elgitarrer.  Oftast (men inte alltid, en ofokuserad Bombino på Pustervik var lite blek och av allt att döma berodde hans rödögdhet inte på allergi) är de betydligt bättre live än på skiva. Dessvärre har jag missat Terakaft som verkar var ett av de bättre banden.

Ali Farka Touré

Som vanligt blev jag knäckt när jag såg Papa Dee's program från Mali förut. Varför åkte jag inte till ökenfestivalen i januari? Varför går jag här och fryser i stället för att var på något varmare ställe? Jag har haft med en del musik från Mali på bloggen för inte så länge sedan, men hoppar tillbaka bara för att lyssna på den mästerlige Ali Farka Toure som tyvärr dog i fjol. Jag har ändå haft förmånen att få se honom live för..... det måste ha varit femton år sedan. Men en upplevelse som hänger kvar tydligt i mitt minne. När han fyllde femtio drog han sig tillbaka från turnélivet och ägnade sig år jordbruk och familjen(som var förbluffande stor). Han blev vald till borgmästare i sin hemstad Niafunké och de som ville spela in honom eller spela med honom fick ta sin utrustning och åka dit. Vilket till exempel Ry Cooder gjorde. Om Ali Farka Toure kan berättas mycket och nätet är fullt av historier om honom, det var en man med åsikter om både det ena och det andra. Men nu nöjer jag mig med att lyssna på hans musik. Först en stillsam låt från sädesmagasinet i Niafunke´där han spelat in flera skivor. En duett med Baobacar Traoré.

Men jag kan inte låta bli att även ta ett rockigare uppträdande. Tillsammans med påfallande många medmusikanter uppträder han på Ökenfestivalen 2003. En dubbel CD från denna festival finns faktiskt tillgänglig även i Sverige.

Amadou och Mariam

Också från Mali är paret Amamdou och Mariam. Några veckor efter konserten med Tinariwen dök de upp i Göteborg och gjorde ett framträdande på Musiken Hus som låg på samma nivå. Intensitet, spelglädje och ett sjuherrans sväng. Svetten skvätte i den till bristningsgränsen fyllda lokalen. De lät många gånger tyngre och bättre än på skiva. Det äkta paret möttes på en skola för blinda och upptäckte att de delade intresse för samma typ av musik. Efter sina framgångar lär de inte längre ha några problem med att försörja sig. Deras skiva Dimanche en Bamako som kom 2004 producerades för övrigt av Manu Chao. Han medverkar på följande låt vars video ger oss inblick i gatulivet i Dakar huvudsta i Senegal som är grannland till Mali. Från Dakar går en beryktad järnväg till Malis huvudstad Bamako, de som har åkt den brukar kunna berätta häpnadsväckande historier om den åtskilliga dagar långa resan.

Trancemusik från Mali

Gitarr var vi inne på innan avbrottet. Det mäktigaste uppträdande jag på rak arm kan påminna mig är Tinariwens första konsert i Göteborg. Ren och skär magi. Tunga rytmer, tre gitarrer som snirklade slingor, mässande stämmsång, anslående dans och dessa egenartade scenpersonligheter som bröt ned allt motstånd och framkallade en kokande gryta av den häpna publiken. Som gitarrister är de begränsade men, herre jävlar vilket sväng de kan framkalla. Kanske något att tänka på för alla de tusentals ynglingar som spelar skalor tills fingrarna blöder. Det är inte antalet toner per sekund som skapar stor konst utan något mycket svårare än så. Kanske kan man kalla det nerv. Inspelad film ger inte ens en blek av bild av hur en livekonsert kan vara men ändå en viss stämning förmedlar de.