Sydamerikansk Resa 8 - Galapagos

Jag irrade runt i de beryktade hamnkvarteren i Quayaquil för att försöka hitta en båt med destination Galapagos. Det var rätt ruffiga kvarter så jag försökte se cool och fattig ut för att minska rånrisken (pass och pengar hade jag gömt under en lös planka på hotellet).

Jag fick hela tiden oklara besked om båtar och tider och gav tillslut upp försöken. En plats på ett propeller plan några dagar senare var det transportmedel som stod till buds. I väntan på det lämnade jag Quayaquil och drog till Playas på kusten för att vila ut och leva lite billigare, bada och äta färsk fisk.

Det var en sömnig fiskeby med långa sandstränder där gamarna satt i klasar i träden.
På stranden kunde man få grillad fisk och hela tiden spelades låten La Tracionera med Pastor Lopez.



Efter ett par dagar lyckades jag komma med planet till Galapagos. En samling människor från olika länder slog ihop sina påsar och hyrde en båt med tillhörande kapten och dessutom en kock/alltiallo (ett villkor för att minska arbetslösheten på öarna). Kocken kunde inte laga mat och kaptenen var redlöst berusad större delen av tiden så vi fick navigera själva med hjälp av kartan i en turistbrochyr och en leksakskompass.

Så där var vi, ett antal landkrabbor, i en föga sjöduglig båt mitt på Stilla Havet bland förrädiska strömmar och dimbankar. Men livet lekte och tillvaron visade upp sina ljusaste sidor

Kaptenen kunde hanteras av en f.d. kommandosoldat i sällskapet och maten lagades gemensamt. En australiensare var en klippa på att dyka efter languster vilket lyxade till kosthållningen avsevärt.
Vi badade med sjölejon och delfiner men blev vettskrämda av alla trekantiga fenor som dök upp mellan oss själva och båten när vi var ute och simmade. Vi såg albatrossarnas familjeliv på nära håll; spanade på blåfotade sulor; lekte med pälssälar; letade upp jätteödlor och stack oss på kaktusar.

Jo, det var faktiskt så märkvärdigt som David Attenborough visar i sina filmer. Svårt att beskriva.


När det blev dags att lämna öarna såg jag en besynnerlig farkost i hamnen. Ett gammalt landstigningsfartyg från världskriget tog ombord kor och tomglas för transport till fastlandet. Fartyget tillhörde den ecuadorianska marinen men kaptenen tog även med några passagerare om vi betalade för maten. Jag tvivlade inte ett ögonblick för att pengarna gick direkt i kaptenens fick men vi höll god min och gav oss ut på en tredagars färd på ett flatbottnad flytetyg med nötkreatur som last samtidigt som vädret blev allt sämre. Jo, det blev en resa att minnas.
                                                                                                                               
När sjögången tilltog hade korna svårt att hållas sig på benen på plåtdäcket. De halkade omkring, föll och bröt benen. I detta kaos vidtog nödslakt. Bloden flöt i strömmar över däcket och de skräckslagna kreaturen råmade. Jag satt vid främre kanonen och beskådade eländet med en pilsner jag lyckats tjata mig till i kabyssen.

Nödslakt

Min koj låg under däck, överst i en trevåningssäng, strax under taket där kornas klövar hördes klappra på pansarplåten. Mest irriterad blev jag över de sladdar som hängde ned från rören som gick under taket. Det tog ett tag innan jag förstod att det var svansarna på de råttor som förflyttade sig på rörens ovansida.....

Nåväl, slutligen seglade vi uppför floden till Quayaquil där de överlevande korna helt resolut föstes ned i vattnet så att de själva fick simma till stranden. En tjur fick till slut ett spel när den kom upp ur vattnet och jagade människor runt ett torg tills sprang in på en bar  och levde rövare så att gästerna i panik slängde sig ut genom fönstren. Tjuren kom ut med stolt uppsyn och en stol intrasslad i hornen.

Avlastning av kor

Det vilda nötkreaturet löper amok  och en översiktsbild av det stolta flytetyget

Jag embarkerade och tog en buss söderut. Mot Peru och den mystiska andinska psykedeliska musiken.

Sydamerikansk resa 4: Maraccas i Caracas

Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4.

Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.

Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.

Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.

Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.


Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.

Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.