Khaled (dz)

I annonserna för Khaled står det (dz) efter namnet och jag har undrat vad det står för. Det ser ju inte ut att vara en förkortning av Algeriet. Men enligt Wikipedia heter Algeriet الجزائر Al Jaza'ir på arabiska och Dzayer på berber vilket då förklarar förkortningen. Tur att nätet finns så man slipper gå ovetande. Eftersom konserten med Khaled är i morgon är det dags för ytterligare en video med denne extraordinäre artist. En äldre låt med Khaled på dragspel(!) och workout-dans.

Khaled till Trägårn

Jag har skrivit om Khaled och rai tidigare men eftersom han kommer till Göteborg på lördag känns det som viktigt att ladda upp rejält inför den konserten. Förutom två låtar på EM-invigningen för några år sedan var det ju....ja hur länge sedan var det? 13-14 år sedan han var här. Jag var där i alla fall och det var snorbra. Biljetterna gick den här gången på 400 vilket känns som i saftigaste laget. Men det är en världsstjärna och jag tror och hoppas att det blir en magisk kväll. Så vi börjar med Henna en riktigt partyrökare.

123 Soleil

1998 samlades tre av de största stora fransk-algeriska artister på samma scen. Khaled, kungen av rai; Rachid Taha, den rebelliska rockaren och Faudel, prinsen och arvtagaren. En stor orkester med stråkar och blås och sist men inte minst en vilt entusiastisk publik som kunde sjunga med i refrängerna. Kunde det bli annat än bra? Allt spelades in av begåvade tekniker som med osedvanligt tät ljudbild som gjort skivan till en av de bättre liveproduktionerna. Vi lyssnar till en av mina personliga favoritlåtar. Ya Rayah. Den var förstalåt på Rachid Tahas CD Diwan och är gammal algerisk låt som spelats in av många artister från olika kulturer.

Eftersom det är en favorit(jo, jag har spelat låten själv fast i en helt annan sättning) kommer här Rachid Tahas egen version. Lite tyngre, lite mer sammanhållen men kanske inte så annolunda.

Raien flyttar till Europa

Många stora raiartister tog alltså sin tillflykt till Frankrike. Paris och dess förorter blev samlingpunkt för exil-algerier. Resultatet blev att en ny generation av unga musiker och sångare växte upp i Frankrike. Visserligen blev de med modersmjölken matade med raimusik från sina föräldrars kassetter men samtidigt hördes reggae, soul, zouk, soukous från deras grannars lägenheter. Dessa nya raiartisterna var inte främmande för att använda influenser från hela världen i sin musik. Ett bra exempel på den här utvecklingen är Faudel som är född och uppvuxen i Paris förorter. Han gjorde en modern rai som inte bara blev populär bland de algeriska immigranterna utan också hittade en bredare publik. Hans första hit var Tellement N’brick.

Faudel har dock närmat sig mainstream popen allt mer och när han sjunger Il y a på franska från senaste plattan finns inte mycket av raien kvar. En fin video med fransk stämning har det blivit i alla fall.

Rai under hot

Vad vi idag inte tänker på idag är hur farligt det var att vara raiartist i 90-talets Algeriet. Flera producenter, studioägare, sångare och musiker mördades på grund av sitt yrke och många andra hotades till livet. Raiens texter om alkohol, sex och droger uppfattades som förolämpning av de fundamentalistiska islamistiska grupperna som gjorde uppror mot regeringen och västerländska livsmönster. De Väpnade Islamiska Grupperna (GIA) utförde bombattentat, mord och kidnappningar och regeringsstyrkorna svarade med hårda repressalier. Under de blodiga åren dödades fler än 50 000 människor. Utlänningar, intellektuella, artister, människor med västerländsk livsstil och andra som kände sig hotade lämnade, eller försökte lämna landet. De flesta aktiva raiartister hamnade i Paris. En film som skildrar den här tiden är Bab El Oued City. Huvudpersonen är en ung bagare som jobbar tidig morgon och kommer hem för att sova framåt dagen. Då börjar den lokala moskén med enformiga religiösa budskap via hötalare strax utanför hans fönster. En dag tar desperationen över och han river loss högtalaren och slänger den i sjön. Det skulle han inte ha gjort. Den lokala islamistledaren börjar leta efter förövaren och drevet kommer allt närmare. En otäck film med ett förnämligt soundtrack fyllt av blytung raimusik. Jag minns inte allt men såg den en gång i tiden på Göteborgs filmfestival och den lär väl nu vara rätt svår att få tag i nu. Här är i alla fall öppningscenen.

Jag kommer inte ihåg vilka låtar som ingick i soundtracket men jag kan väl ta någon annan äldre railåt. Cheb Kader flyttade redan som nioåring med sin familj till Frankrike. På 80-talet hade han några hitlåtar men brist på framgång sägs ha gjort att han sedan ägnade sig mer åt familjen än artistkarriären. I vilket fall som helst finns här en snurrig video i svartvitt med Cheb Kader och en violinist. En härligt tidstypisk studie av 80-tals rai.

Kungen av Rai

Cheb Khaled som senare strök titeln Cheb blev den mest framgångsrike av alla rai-artister och fick en världshit med Didi. Han kom till Göteborg och sjöng en låt vid invigningen av friidrotts EM 2006 inför ett fullsmockat Götaplatsen. Vad inte många vet är att han var här i början av 90-talet och spelade för en tämligen gles publik på Kåren. Ganska många av publiken hade sina rötter i Nordafrika och hoppade som popkorn upp på scenen så att deras kamrater kunde ta ett kort på dem i sällskap med superstjärnan. Något kravallstaket fanns inte och vakterna, när de väl masade sig fram, använde ett inte allt för avskräckande våld när de slängde ned fansen. Speciellt kommer jag ihåg en blonderad stadig madam som iförd alltför trånga läderbyxor oupphörligen försökte klättra upp på scenen och krama idolen. Khaled själv log sitt smittsamma leende och poserade glatt utan att komma av sig. Någon diva var han minst av allt, trots sin stora framgång på sydligare breddgrader. Iklädd ett par slitna jeans och en urtvättad t-shirt körde han sin show som om vi hade varit flera tusen. Det är sådana artister man bara älskar. En fantastisk kväll.

Raiens stålmormor

Visserligen betecknar sig inte Rachid Taha som någon Rai-artist men vi är ju i närheten av genren och kan lika gärna fortsätta med några av förgrundsgestalterna. Det
känna nturligt att börja med Cheikha Rimitti som föddes 1923 i Algeriet och enligt alla källor hade en hård uppväxt som barnhemsbarn. Ingen dans på rosor direkt. Vid femton års ålder anslöt hon sig till en trupp musiker och dansare och började snart komponera låtar. Kvinnorna hade länge sjungit om förbjudna ämnen i hemmen när männen varit utstängda men Cheikha Rimitti var den första som sjöng om kvinnlig lust, alkohol och vardagens bekymmer offentligt. Hon kom till Alger och gjorde skivinspelningar under femtiotalet och blev populär bland det arbetande folket. Men naturligtvis en nagel i ögat för de ortodoxa muslimerna. Efter frihetskriget mot Frankrike blev hennes musik bannlyst i radion och hon spelade mest för immigranter i den forna kolonialmakten Frankrike. I medelåldern bröt hon med sitt gamla liv, slutade röka och dricka och for på en pilgrimsfärd till Mecka. Men hon fortsatte att sjunga sin sånger om samma ämnen. Under 80-talet växte en elektrifierad form av Rai fram i främst staden Oran som byggde vidare på Cheikha Rimittis traditioner och hon blev en kultgestalt bland de unga. Plötsligt var den gamla damen hip och spelade med världsartister på de stora scenerna.
Hon gjorde nya elektrifierade plattor och levde hetiskt tills hon dog hux flux 2006 bara ett par dagar efter ett större framträdande.
En cool låt i gammal stil inleder: Saida.

Men ett lite rockigare jam från 2002 får visa kapaciteten hos den då 80-åriga damen.

På café i Frankrike med Rachid Taha

Därmed så överger vi den brittiska folkrocken för den här gången och hoppar över kanalen, tillbaka till Frankrike. På sextiotalet snurrade den här låten på jukeboxarna på de enkla kaféer som var samlingsplats för algeriska immigranter. Rachid Taha har satt in den i en modernare ljudbild men behållit karaktären. Ecoute moi camarade från Diwan 2.