Mera Way out West 2014

Jag får inte glömma att berömma Neko Case heller. Rösten försvann en bit in i framträdandet vilket borde ha knäckt vilken artist som helst. Men Neko - iklädd skelett byxor - fortsatte envist och lät körsångerskan ta allt större plats och sköta mellansnacket tills det inte gick längre. En bra konsert som trots allt bara blev en kvart förkortad. Bra jobbat. Här är en video när den hårfagra Neko Case har rösten i behåll.


Även Seasick Steve är värd en video. Små berättelser ur hans liv blandades med låtar på ett sätt som i alla fall i mina öron verkade äkta. Han verkar ha levt ett tämligen brokigt liv. "Hobos are people who move around looking for work, tramps are people who move around but don't look for work, and bums are people who don't move and don't work. I've been all three." som han säger i en intervju....

.

Way out West 2014

Har Luger tappat fingertoppskänslan eller är ryktet att de är på ekonomiskt obestånd sant?
I vilket fall som helst såg bokningarna för årets Way Out West klenare ut än någonsin tidigare. Det ”stora” internationella bokningarna kändes som nödlösningar eller trötta föredettingar på retur. Det digra svenska uppbådet var de vanliga, de som brukar ses i Allsång på Skansen och på stadsfester runt om i landet. Flera hade dessutom varit på WoW förut.

bildtext

Och visst var det så. Motorhead var trots volymen sövande. Outcast  förbigår jag med tystnad. Vid Linnéscenen  dånade subbasen och dränkte alla nyanser.
Trots imponerande skäggväxt hade sångaren i Neutral Milk Hotell samma tonläge i låt efter låt. Och så vidare.....

De obligatoriska afrikanska banden hade även de passerat bäst före datum. Tinariwen är alltid kul men har spelat ett flertal gånger i Göteborg och tycks tappa mer och mer av sin energi. Salif Keita och Les Ambassadeures gjorde så gott de kunde men lyfte aldrig (som senast jag så Salif Keita i Roskilde en magisk afton i början av seklet).

Men, undantag fanns. Queens of the Stonage visade upp en bredd och variation som jag faktiskt inte trodde de var mäktiga. The National var betydligt bättre än förra gången. För mig nya bekantskapen Darkside var befriande oortodoxa. Seasick Steve kändes genuin och Jenny Wilson charmerande.



Darkside från en radioinspelning tidigare



 Video från Jenny Wilsons senaste skiva


Den tendens som klarast uttrycktes i denna upplaga utav WoW var att det finns två festivaler. En för populasen i Slottskogen med Veronica Maggio m.fl och en mindre smalare festival (Stay out West) som börjar vid midnatt på klubbarna runt om i staden. Och det är på de mindre scenerna det händer - för de som lyckas komma in.




Klockan två på natten tog Rose Windows den lilla scenen på Pustervik i besittning och höll publiken i ett järngrepp. Själv stod jag och en mig närstående dam längst fram vid scenen och försökte - trots vår respektingivande ålder och uttunnade hårman - oss på någon slags improviserad headbanging. Det var länge sedan senast. Innan dess hade Lee Baines III & Glory Fires försatt oss i rätt tillstånd. En riktigt vildsint natt.

Sista natten orkade vi inte stå i kön till Pustervik utan hamnade istället på Operan någon gång efter midnatt där vi hann höra slutet av Nils Frahms pianokonsert ( en pianist i mellanrummet rock och konstmusik jag verkligen måste kolla upp).  Sedan kom världsviolinisten Daniel Hope och Göteborgssymfonikerna och körde igenom Max Richters nyversion av  Vivaldis de fyra årstiderna. Behöver jag säga att vi satt som klistrade i stolarna av detta fantastiska framförande. Totala motsatsen till föregående natt men lika underbart



Så, Way out West innehöll både vatten och vin. För första gången minskade publiken något och det fanns gott om biljetter kvar. Vissa av de större akterna var pinsamt dåliga. Pärlorna dolde sig på Stay out West. Framtiden? Jag gissar att Luger behöver hitta ett eller ett par intressanta toppnamn till nästa år - utan att spräcka budgeten. Vilket inte är den lättaste uppgiften. Men nödvändig, om festivalen skall behålla ställningen som den ledande musikfesten i Skandinavien och inte tappa fler besökare.

Samtidigt är satsningen på klubbspelningarna viktig, för det är där de trendkänsliga vill befinna sig och  framtidens stjärnor kan skönjas.

Way Out West 2010

Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.

Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.

Gitarrsolon

Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.

Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.

Afrosväng på Way out West

Knappt hinner man komma hem från den ena festivalen innan nästa börjar på hemmaplan. Ja, Way out West menar jag förstås. Första bandet jag såg var Seun Kuti med sitt Egypt 80. Bandet han tagit över efter sin far som dog i mitten av 90-talet. Och milde herre vad det svängde! Afro är väl inte min favoritgenre, det kan lätt bli ett mekaniskt hej & hå dunkande, men här kom trance-gunget som ett brev på posten när det rutinerade manskapet satte igång. Här är en inspelning från Dakar 2005 som ger en svag aning om hur det lät

Way out West- Neil Young och Fleet Foxes

Vad kan man säga? Jag är fortfarande tagen. Tjurig gubbe på sitt bästa humör vränger strängarna in och ut och går igenom sin repertoar. Från gitarrmangel till finstämda hymner. Till och med något sakralt på tramporgel innan rocken tog över igen. Stämningen var i det närmaste religiös, publiken ömsom skrattade och ömsom grät. Påfallande många sjöng med efter bästa förmåga. Hur det lät? En filantropisk lagd människa har haft godheten att lägga ut detta klipp på youtube. Frid vare med denna person. Keep on rocking in the free world.


Bara för att gamle Nisse Ljung avslutade kvällen går det inte att komma förbi Fleet Foxes som spelade tidigare. En för mig oväntat stark upplevelse(gåshud och tårar som tränger på ja, ni vet). Stillsamt men överjordiskt vackert. Stämsång har väl aldrig tidigare varit något jag fallit i trance över men....man kan väl ändra sig. Här är ett klipp från en tidigare konsert.