Fransk rap musette igen

 Vi byter språk men håller oss kvar på soptippen. Det var ett tag sedan den franska Java var med. En gång i tiden (2004-5) spelade vi på samma festival och de gav en minnesvärd föreställning. En av de mest uppsluppna spelningar jag någonsin bevistat som fick mig att helt ändra uppfattning om vad rap var. Sedan dess har jag hört flera franska grupper i genren rap musette men inga lika bra som Java. Deras skiva Hawaii skapade egentligen stilen och låten Sex, Accordeon et Alcool blev deras stridsrop.  Här är en nyare video med robotar och rymdskepp på en soptipp.

De sista poeterna

Tillbaka till 70-talet och stillbilder igen. The Last Poets var föregångare inom svart musik när det gällde politiska budskap. Slagverk bildar bakgrund till rytmiskt pratsjungna texter. Fortfarande lika aktuella. Raden "Dow Jones owns the peoples homes" verkar förutspå framtiden kusligt väl. E Pluribus Unum är för övrigt mottot på USA:s statsvapen.

Men när revolutionen kommer blir det andra bullar. Inga reklamavbrott då inte.

Livstecken från revolutionär rappare

Jag brukar med jämna mellanrum lufta min ovilja mot amerikansk rap. Framför allt den infantila variant där någon valt ut världshistoriens tråkigaste rytm och en snabbrabblare med enstaviga rim, ondgör sig- inte över samhällssystemet i sig- utan sin egen plats i det.
Nej, bättre var det förr när uppretade agitatorer som Gil Scott-Heron läste lusen av det amerikanska samhället till suggestiv musik. Revolutionen skulle verkligen inte bli tevesänd.


Fast han kallades "the Godfather of rap" gav han inte mycket för de flesta moderna rap-artisterna som han ansåg vara obildade posörer utan politisk medvetande. Vilket man kan höra i Message to the Messenger från det tidiga 90-talet.



Trots en rejäl djupdykning i drogträsket med fängelsevistelser som följd har den gamle rabulisten tagit sig samman och kommit med en ny skiva 2010. Delvis sensationellt bra skulle jag vilja säga. Blytungt komp. Rösten är ärrad och medfaren men full av kraft. Me and the Devil.