Den stora tystnaden

Utan att riktigt veta varför slänger jag in en video som legat i lagret ett tag. Bara för att. En Cumbia från Mexico med El Gran Silencio. En fräck blandning av rock och colombianska rytmer som är mer än dansbara. Den får åtminstone mig att börja röra på mig.

Jäpp, det blir en till. Ännu mer fartfylld dessutom. Viva Mexico.

Lila Down: Cumbia de Mole

Nej, lite gladare tongångar får det bli nu. Det regnar för, jag vet inte vilken dag i ordningen och jag måste ha värme. Helst torr värme. Lila Downs mor var mixtek och hennes far gringo, själv ser hon ut som Frida Kahlo. Inte underligt att hon fick medverka i soundtracket till filmen. Hon gör mexicanskinspirerad musik som går in i kroppen som en ökenvind. Cumbia de Mole från hennes album La Cantina som kom 2006 och fick stor uppmärksamhet och sålde förvånandsvärt bra.

Crystal Frontier

Så tar vi svängen tillbaka över Atlanten, till Mexico igen. Fast nu korsar vi gränsen i norr och hamnar i Tucson Arizona där bandet Calexico huserar. Sitt namn har de tagit från gränsstaden mellan Californien och Mexico. Här är de dessutom förstärkta av ett mexicanskt mariachiband när framför sin mest kända låt Crystal Frontier. När jag såg dem i Göteborg härom året hade de bara äldre kortväxt mexikansk gentleman som dansade. Men, wow, vilken karismatisk dansare. Genom de två trumpeterna kunde de ändå behålla den mexicanska karaktären. Mäktigt framträdande.

Dödlig sång: Banda Guasavena och Valentin Elizalde

Det fantastiska Banda Guasavena som kompar Valentin är en av de mest samspelta och fascinerande blåsorkestrar undertecknad någonsin har hört. Lyssna bara på tubans irrgångar och de märkliga inpassen från trumpeter och saxar. Trummans ologiska trumvirvlar förstärker den egendomliga känslan av välplanerad förvirring. En del människor har haft synpunkter på Elizaldes tonkontroll, och tycker sådant är viktigt(!) medan de flesta andra-inklusive undertecknad- anser att den självsäkra bräcklighet varmed han använder rösten också är hans största tillgång. Sjunga tonrent kan många.

Den här låten till sina fiender "A mis enemigos" påstås vara en av orsakerna till hans avrättning. Där kan man också se prov på vapenfetischismen i de kretsar han rörde sig i. Diskussioner och spekulationer angående hans död är frekventa på nätet men jag nöjer mig med att höra hans sånger.

Valentin Elizalde 1979-2006

Valentin Elizalde blev bara tjugosju år vilket ju är en vanlig dödsålder bland popsångare. Den här gången var det dock ingen olyckshändelse eller egenförvållad förgiftning. Tvärtom, hans dödsfall var resultatet av överlagda beslut. Minst sjuttio skott avlossades med automatvapen mot bilen han färdades i och åtminstone tjugoåtta av dem träffade den mexicanske sångaren. Döden lär ha varit ögonblicklig. Några misstänkta har inte gripits. Förövarna misstänks tillhöra den ökända legostyrkan Los Zetas bestående av f.d. elitsoldater numera arbetande för Gulfkartellen. Elizalde sjöng ofta romantiska sånger med ett Banda, en stor blåsorkester. Men en del av hans sånger var narcocorrados, berättelser om gangster, gängstrider och smuggling som återspeglade verkliga händelser. Tydligen hade han kommit på kant med narkotikahandlarna på något sätt. På grund av frekventa dödsskjutningar tycks artistrollen var påfallande riskabel i Mexico. En av hans mest populära sånger var Vete Ya, en glad låt som åtminstone jag har svårt att sätta i samband med narkotika karteller.

Chingon: Malaguena Salerosa

En corrido är en typ av berättande historia, ofta i tretakt om hjältar eller kriminella. Sångaren kommenterar själva historien och kommer också med en sensmoral på slutet. En corrido kan spelas av nästan vilken typ av orkester till och med sådana utan stora hattar.

jo, det är rätt. Några kände vagt igen föregående låt. En upphottad version av Malaguena Salerosa var med i soundtracket till Kill Bill 2. Kanske inte så innerlig som föregående(som fick tårarna att rinna på en mig närastående kvinna) men med en mer elektrisk karaktär. Här kommer en live version.

Mexicanska eleganter

Det har varit lite klent med inläggen den här veckan. Olika teknikaliteter har förhindrat publikationen av nya spännande inslag, från det musikaliska universum som nätet numera har blivit. Vi överger joddlingen ett tag för att titta närmare på andra intressanta musikformer. Jag har länge fascinerats av musik från det sydliga Nordamerika. bland annat har jag förgäves försökt få tag i det brilljanta soundtracket till filmen Lone Star. Men det finns massor av annan bra musik och vi kan bara krafsa lite på ytan. Vi tar en titt på landet som inte bara är nachos, tequila och bredbrättade hattar. Intresset för detta land tycks vara i stigande och att notera är att Mexico var ett tema på Göteborgs filmfestival 2008 och flera filmer visades. Landet har också en rik musikalisk tradition som tyvärr kommit i skuggan av storebror i norr. En mängd sinsemellan mycket olika stilar har dock sipprat ut över världen.

Mexicanska sångare och sångerskor har en tendens att titt som tätt med bibehållen värdighet glida upp i falsett. Det är få förunnat att behärska den konsten. Med värdighet, menar jag. Falsettsång klarar många. Ett av de mer remarklabla inslagen i denna i denna genre är Trio Tariacura som bildades av tre bröder Mendoza redan 1931. Här med sin magiska version av den kända corridon Malaguena Salerosa.