Orkestra Obsolete

Visst är BBC är en gedigen kvalitetsförsäkring. För vissa videor är trots allt mer påkostade och genomtänkta än andra. Om Orkestra Obsolete vet jag absolut ingenting (och ingen annan heller verkar det som). Men videon är värd att se i alla fall.

New Orders gamla 80-tals hit i en helt ny kostymering. Om inte steampunk så kanske dieselpunk? Vem vet? Kanske mer 2010-tal än någonting annat, mitt i vår lite märkliga vurm för allt som kan stämplas som "retro" eller "vintage". När framtiden skrämmer finns alltid det förflutnas trygga famn att vila ut i. För visst var det väl bättre förr?

Decemberists på Astra Kulturhaus i Berlin

(Alla bilder Matthew Ling från Astras Facebooksida)

                                   

Någon gång då och då ger sig redaktören ut på musikalisk upptäcktsfärd. Denna gång styrdes kosan mot Berlin, vilket var det närmaste stället där Decemberists skulle spela på sin europaturné. Det Portlandbaserade bandet är sällan i Europa så om jag skulle få chansen att någon gång se dem live gällde det att passa på.

Biljetter införskaffades, flygresa beställdes och boende bokades. Så gled vi in på Astra Kulturhaus, en grafittibemålad robust lokal i ett alternativt område. Med tanke på vakternas storlek och utseende var det nog en förvånansvärt städad åskådarskara som fylkades framför scenen.

 Colin Meloy med akustisk gitarr

Konserten började stillsamt med Colin Meloy, ensam på akustisk gitarr. En flaska vin och glas stod på en förstärkare. I grå tredelad kosym, som en bokhållare på en revisionsbyrå, sjöng han  The Singer Addresses His Audience, öppningslåten från senaste skivan. Bandmedlemmarna kom in en efter en och låten avslutas i ett crescendo. Sedan kommer ett pärlband av låtar från de flesta skivorna med ett tungt rockigt parti mot slutet. Jag behöver väl knappast säga att Colin Meloy hade publiken helt i sin hand.

Bra dynamik och att kristallklart ljud till att börja med, kanske lite brötigare mot slutet. Det är fascinerande med en sångare som artikulerar så tydligt att man hör varje ord. 

Två körtjejer fyllde i och bandet spelade så där avslappnat snortajt som band på långturné brukar göra. En hel del improvisation och svammel mellan låtarna och ett tydligt gott humör bidrog till  helhetsupplevelsen.  Förvånansvärt många kunde hela eller en stor del av texterna utantill. Även om det inte alltid var skrålande allsång sågs ett stort antal röra på läpparna till musiken.

 

Det blev en lång konsert, cirka två timmar (det var ett förband också, som jag förbigår med tystnad). Setlistan såg ut som nedan. Själv har jag inte minne nog att hålla reda på sådant men på nätet finns tack och lov all man letar efter.

1. The Singer Addresses His Audience

2. Cavalry Captain
3. Down by the Water
4. Calamity Song
5. Grace Cathedral Hill
6. Philomena
7. The Wrong Year
8. The Island
9. Los Angeles, I'm Yours
10. Carolina Low
11. A Bower Scene
12. Won't Want for Love (Margaret in the Taiga)
13. The Rake's Song
14. Make You Better
15. The Legionnaire's Lament
16. 16 Military Wives
17. O Valencia!
18. A Beginning Song
Encore:
19. 12/17/12
20. The Mariner's Revenge Song

Själv tar jag sällan bilder eller spelar på en konserter utan brukar mest irriterar mig över alla som sträcker upp sina mobiltelefoner. Jag vill ha upplevelsen så ren så möjligt. Så den här inspelningen är från youtube och gjord på Brixton Academy några dagar tidigare. Samma öppning som den 26 februari i Berlin...

Det är lite oroväckande att gå på en konsert med ett favoritband. Tänk om de har en dålig dag? Eller uppträder arrogant? Som tur var behövde jag inte ens tänka tanken. Förväntningarna uppfylldes med råge. Jag brukar se sisådär 70-80  band live under året. Förhoppningsvis kommer jag att se fler bra konserter i år men om de skall slå den här upplevelsen får de allt vara sensationellt bra.

Ytterligare några låtar från Brixton som även spelades i Berlin. Lite mer elgitarr och tyngre sound.

Som sista extranummer spelades The Mariner's Revenge song. Kanske lite väl uppsluppet, men det må vara dem förlåtet efter en sådan urladdning. Här är skivinspelningen av låten med en seriestrip som beskriver historien i text och bild.

Ny skiva med Wendy McNeill

Wendy McNeill är ute på turné med en ny skiva i bagaget. Jag hade turen att se henne på Oceanen i Göteborg i går när jag vände plattor före och efter konserten.

Med en suverän trummis spelade hon både gamla och nya låtar. Förutom dragspel trakterades även gitarr och fötterna skötte en mångfald av pedaler. Det var ett avspänt framträdande där små berättelser inramade låtarna. Berättelser om immigranter, religiösa sekter och båtar.
Senaste videon är en historisk tillbakablick om dragspel och italienare i Amerika. Även om det var händelser 1891 som inspirerade till låten får jag en 20-tals känsla av bilderna.

Medeltid och metall

Okay, vi lämnar det milda välkammade och ger oss in i den metalliska medeltidsmusiken. Eller  den totala anakronismen kanske? Hårdrocksgitarr, säckpipa, vevlira och klädmode från åtta sekler.  Smakfullt, nja, men en ganska iögonfallande video. Jo, den är från Tyskland om ni inte hör det.

Victor and his demons

En spökhistoria från Irland får inleda hösten. Traditionella keltiska tongångar med punkig attityd och en välgjord video från Fiddlers Green. Lite steampunk, lite skräck och en fin koreografi.

Lantlig steampunk americana

Rural Steampunk kanske det kan kallas. Efter ett tips hittade jag en ny bekantskap i webbens vidsträckta värld. Stilfullt och säkert med en obsolet touch. Precis i Brandybeats smak. Allvaret i framförandet förstärker den glada humoristiska stämningen.  Egendomligt att så få personer har sett dessa klippen.



Det finns en del 2 med en finfin rytmsektion


Och en del 3 som fortsätter på den inslagna linjen

I stormens öga med ett luftskepp

Men steampunktemat fortsätter. Denna gång är det ett luftskepp som far in i stormen. Eye of the storm med Lovett. Zeppelinare tycks aldrig upphöra att fascinera videomakarna.

Sanningen ligger i smutsen på marken

Visserligen har hon varit gift med Jack White men icke desto mindre är  Karen Elson en ny bekantskap för mig. I dessa hekatomber av skivor som återfinns på Nätet hinner jag bara lyssna på en bråkdel och missar således det mesta. Henne senaste skiva som kom 2010 upptäckte jag av en slump (som så ofta) härom veckan men den har spelats flitigt sedan dess. Lite country, lite retro, lite avantgard och lite steampunk.

Några liveinspelningar ligger ute också och jag kan inte låta bli att visa dem. Så finns hon som sagt var på Spotify. Men det gör inte ont att titta på denna coola session.....

Jo, inte helt oväntat har hon varit fotomodell, spelat in filmer samt haft en butik med vintage kläder.

1800-tal och en galge

Kanske den mest stilrena video jag sett på ett tag. Olycksbådande och stillsam men ändå dramatisk. Den amerikanska duon CocoRosie är för övrigt i Sverige när detta skrivs. Om de två storheterna tid och pengar sammanfaller är det kanske läge att gå och kolla dem. Visuellt och experimentellt.

På en bakgata i Melbourne

Åter är vi och nosar på hur steampunk skulle kunna låta. Det är ju ingen direkt musikstil utan mer en en blandning av stilelement, attityd och fåfäng längtan till något annat. Men, hur låter det?

På något sätt förstod jag att det var "down under" denna video var tagen. Det finns många Brunswick i världen, framför allt i USA ( minst elva, det lär komma av det tyska Braunschweig) men det är något omisskännligt australiensiskt över den avslappnade atmosfären. Och, jo då, lite efterforskningar ger vid handen att produktionsteamet, liksom bandet är baserat i Melbourne.

Om bandet The Tiger & Me vet jag inget mer än vad hemsidan skriver och att de kommit ut med en ny skiva som faktiskt ligger på Spotify. Lite obestämbar gammaldags känsla i klädsel och instrument. Dragspel, ståbas och ukulele känner vi igen från tidigare inlägg. Steampunk? Nja, mer steam än punk i alla fall, men varför inte. Jag skulle gärna hoppa in och spela med dem.

 

Wendy McNeill

En kvinna med dragspel. En uniformsklädd orkester med autoharpa, kontrabas och bastrumma. En skev vals i en gråmelerad video. Helt oemotståndligt.




Jag är tvungen att titta på en till. En lite skräpig version av stop med soptunna och ståbas.

Vagabond Opera

Lite kabaré, lite jazz, lite circus och lite vaudeville. Svartvit stumfilmsestetik och retronostalgi. Det finns många band i den stilen. Vagabond Opera har mer skolade röster än de flesta men är ändå långt från de fina salongerna.

Lady Moscow

Till exempel det norska bandet Lady Moscow. Sofistikierat, akustiskt, nattsvart och en sångare med en röst från de djupa källarvalven. Bandet som spelar på den där sunkiga syltan; där man inte borde vara; vid en tidpunkt när man borde gått hem för länge sedan. Lite steampunkinspirerad video som grädde på moset.

Dark Cabaret - Spotify lista

Senaste tiden har jag irrat runt bland de svartsynta banden med någon slags kabarékänsla. Ni vet, sliten inredning, trasiga draperier, dragspel, kontrabas och desperation. Svettig ångest förstärkt med alkohol. Steampunk noir liksom. Men ändå, något att säga, något som kanske är viktigt, eller inte. November ute, november inne, men the show must go on. Vi lever väl än? Här är i alla fall åtta timmars koncentrerad, men blandad mörk kabaré. Lindrar eller förstärker eländet, välj vilket...

Europeiska Steampunk Konventet

Den 29 september är dagen för Europeiska Steampunk Konventet 2012 som uppmärksammas på en mängd olika platser över hela kontinenten. Steampunkmusik är en oklar genre. Här är i alla fall Abney Park med en ganska ny video...


Viktoriansk rap är en annan sidogren av steampunk buskaget.


För de som glömt vad Steampunk är kommer även en repris på förra årets läromedel.

Var är mina skor?

Denna gång hamnar vi i Sydafrika där Mr Cat and the Jackal spelar någon slags svartsynt teatralisk musik. Lite countrycabaret med en lätt steampunkkryddning. De var med tidigare i år men har kommit med en ny video från skivan Sins and Sirens Songs.

Steampunk igen

                                              
Intresset för steampunk (se tidigare inlägg) växer i världen. Liksom i många andra subkulturer debatteras vad som är "rätt" respektive "fel". Fundamentalister mot fritänkare. Samtidigt växer de affärsmässiga möjligheterna. Det som förr gjordes av glada nyskapare kan nu köpas på nätet för en inte alltid så billig penning.
 

Kommersiella musiker och band  utnyttjar vågen och lägger till steampunkattiraljer i sina ordinära musikvideos. Det skulle inte förvåna mig om det snart är en del av mainstreamkulturen - nu när intresset för medeltid och fantasy börjar kännas lite beiget. I så fall lär ju entusiasterna bli omkörda av vinstdrivande intressen ganska så omgående. Jaja, det är ju inte första gången, men än är vi inte där, eller?

Allt är som sagt var inte bra inom genren. Några googles och lite läder gör inte musiken bättre men visst finns det spänning i en del band. Hellblinki brukar räknas till steampunkgenren även om de är bredare än så.

The Men That Will Not Be Blamed For Nothing betonar punk mer än steam men är ändå det första brittiska bandet sedan 1922 som gett ut musik på vaxrulle. Det inger viss respekt. Låten är Sewer som finns på skivan  Now Thats What I Call Steampunk. Vi tittar på en vaxcylinder-video för första gången på Brandybeat!

Amerikanska Abney Park är kanske det mest uttalade steampunkbandet. Tungt och drivande men kanske mer spektakulärt visuellt än musikaliskt (jag lägger självklart märke till att sångaren har en darbuka i bältet). Populärt band på steampunkonvent på andra sidan Atlanten.

Men de kan även var lite mer gammaldags akustiska med både durspel och mandolin.

Eftersom jag spelar både darbuka, durspel och diverse stränginstrument (gärna men illa) så är det inte utan att jag börjar känna mig lite befryndad med steampunkmusik. Jag betraktare mig som överårig stofil med det är kanske dags att starta ett band igen. Att man är 1800-talsmässig bör ju bara vara en fördel. Dessutom äger jag en cylinderhatt och en ärvd smoking.

Om man vill veta vad steampunk innebär tror jag Newbury & Hobbes trilogin av George Mann är en bra ingång. En slags deckarhistoria förlagd till ett alternativt England runt 1902 där Drottning Victoria styr imperiet med järnhand och använder teknikens och medicinens alla under för att kunna fortsätta med det, om inte för evigt så under längre tid än vad som är brukligt, för dödliga personer..

Luftskeppen förmörkar himlen; mekaniska automater betjänar människorna; ångdrivna droskor trafikerar gatorna i London och kombinationen maskin -människa dras till det yttersta.

Kronans agent Maurice Newbury bekämpar tillsammans med sin medhjälpare Veronica Hobbes vetenskapliga genier, giriga skurkar, levande döda och maktfullkomliga organisationer i av smog förmörkad storstad. Kanske inte någon stor litteratur men klart underhållande och man anar sig till ett  möjligt filmmanus.

Om det kommer fler romaer om duon återstår att se men det verkar inte omöjligt med tanke på de goda recensionerna och försäljningssifforna.