Änkesnack

Widowspeak tycker jag låter lite tamt på skivorna. Visst, rätt bra men aningen avslaget och nästan sömnigt. Annat var det live. På Oceanens scen mycket mer attack och nerv. Rummets begränsningar gör också att man upplever bandet på någon meters avstånd med den närhet det innebär. En mycket fin konsert.

Rejoice I'm dead med Gong på Truckstop Alaska

Jag är som sagt var ingen nostalgiker när det gäller musik. Jag vill höra nya toner, inte grotta in mig i det som varit. Visst, någon gång ibland kan jag hänge mig åt flydda tider och spela en räcka gamla LP-skivor. Men gamla band, med någon enstaka originalmedlem, om ens det; som gör sina turnéer fyra eller fem decennier efter sin storhetsperiod, lockar mig föga. Men jag är inte sämre än att jag kan frångå mina principer.
                                      
Det gamla psykedeliska bandet Gong har jag inte haft någon starkare relation till. Egendomligt nog, eftersom jag egentligen gillar den typen av musik. Men man har sina blinda fläckar här och där.
Viss jag känner till dem, och en kompis jag delade lägenhet med förr i tiden spelade dem ofta. Skivan Camenbert Electrique dyker upp på näthinnan men det mesta har fallit ur minnet. Det känns lite som hårddisken är full och när man klämmer in nya upplevelser, faller gamla bort.

Frontmannen Kavus Torabi

När jag såg att Gong skulle uppträda på Truckstop Alaska i Göteborg passade jag på att uppdatera mig lite. Det är en ganska rörig historia om ett eller flera band som ibland funnits parallellt med varandra sedan mitten av 60-talet. Det har rört sig om experimentell musik i någon sorts space-jazz-rock-landskap med mytologiska texter. Bandet startades i Paris av australiensaren Daevid Allen och har varit en internationell företeelse med musiker från olika håll och kanter. Ett antal fascinerande videor som kan ge en bild av det vildsinta experimenterandet i olika sättningar ligger ute på youtube.


Men rocklegender blir äldre och tenderar att gå ur tiden. Efter att Daevid Allen och sångerskan Gilli Smyth nyligen dött fortsätter bandet med grundarens välsignelse att utforska planeten Gong. En ny skiva kom hösten 2016 som ett slags äreminne över döda medlemmar. Rejoice I'm Dead.



Denna skapelse skulle alltså framföras på Truckstop Alaska. Jag lyssnade på skivan och gillade vad jag hörde. Jag har inte hört Gong live tidigare så jag hade ingen klar uppfattning och inte några förväntningar.
                                    

Men konserten blev en liten oväntad pärla. Bandet var på osedvanligt gott humör. Det var den sista spelningen på den skandinaviska turnén och de gillade verkligen Trucken som ställe ( för er som inte varit där, det är en legendarisk kulturförening på Hisingen där inredningen liksom vuxit fram ur någon sorts alternativ 70-tals estetik, med spretiga förgreningar åt alla håll). Kul med en frontfigur som gillar att stå på scen och kan sina poser och hopp trots att det tidvis är rätt avancerade stycken.

Jag har spelat Rejoice rätt många gånger och tänker börja gå igenom Gongs tidigare produktioner som jag endera inte hört eller glömt bort. Inte nostalgi alltså utan snarare arkeologi, ett utforskande av för mig okända territorier.
                                      

En önskan om Decemberists

Om jag fick önska band till Way out West skulle jag nog först och främst önska att Decemberists kom till Göteborg. Tyvärr är de sällan i Europa och nu verkar de ha ett uppehåll i alla fall.

Ett band jag spelade i för några år sedan började med repa in Decemberistslåtar och sedan dess sitter både melodier och texter inristade i hjärnan. Bland annat O Valencia. En poplåt som har en klassisk gammal konflikt som bärande tema i texten. Romeo och Julia förflyttade till USA i nutid.

Mera Way out West 2014

Jag får inte glömma att berömma Neko Case heller. Rösten försvann en bit in i framträdandet vilket borde ha knäckt vilken artist som helst. Men Neko - iklädd skelett byxor - fortsatte envist och lät körsångerskan ta allt större plats och sköta mellansnacket tills det inte gick längre. En bra konsert som trots allt bara blev en kvart förkortad. Bra jobbat. Här är en video när den hårfagra Neko Case har rösten i behåll.


Även Seasick Steve är värd en video. Små berättelser ur hans liv blandades med låtar på ett sätt som i alla fall i mina öron verkade äkta. Han verkar ha levt ett tämligen brokigt liv. "Hobos are people who move around looking for work, tramps are people who move around but don't look for work, and bums are people who don't move and don't work. I've been all three." som han säger i en intervju....

.

En ängel i Göteborg - Angel Olsen

Tyvärr var Angel Olsens konsert på Pustervik i Göteborg lite blek. Jag tyckte att den saknade nerv. Något i samspelet med bandet eller attacken i framförandet. Kanske bara en dålig dag i slutet av turnén. Synd på så fint material.

Enda gången det tände till lite var när bandet gick av scenen och Angel stod ensam med gitarr och sjöng den förödande vackra White Fire.

Midlake i Göteborg

Hoppsan, jag höll på att missa att Midlake spelar i Göteborg 21/3. Med Israel Gripka Nash som support. Trots pengabrist får det bli en biljett. Visserligen har de bytt sångare men jag värmer upp med Roscoe från 2007. En stilbildande låt som förebådade 1800-talsvurmen.
1891
They looked around the forest
They made their house from cedars
They made their house from stones



Vi får inte glömma Israel Gripka Nash heller. Lite samma stuk på videon, någon slags obestämd gammaldags lantlig stämning.

Ytterligare S.O.P. låtar

Denna dystra och regniga söndag passar jag på att lägga in den andra Snake Oil Peddlersvideon. En långsam och ödesmättad historia från den mexikanska revolutionen med klockspel och stämsång i arrangemanget.  Jo, jag har klippt till den här också från gamla klassiska mexikanska filmer och dokumentärer. Den finns även på Spotify.

Bandet spelar faktiskt inte bara långsamma dystra låtar. Live kan det faktiskt bli glatt värre. Här en spelning på Café Hängmattan 2011.

En annan spelning ägde rum på Mitt Andra Hem där även en ukulele trakterades av undertecknad.
Större delen av låten ses från en ölsejdels perspektiv.

Shearwater på Pustervik

Det är svårt att beskriva musik i ord. Shearwaters konsert blev inte alls som jag trodde. Den milda nästan kontemplativa atmosfären från skivorna var borta och en mer nervig, hårdhänt stämning gjorde sig gällande. Sångarens blick i början sade allt. Han såg ut om Christian Olsson inför ett avgörande trestegshopp. Allt eller inget. Det blev hur bra som helst. Dynamik och nivåer. Svårt att jämföra med något annat. Här är en lite tidigare inspelning från i år som ändå visar vad det var frågan om...


En del betalar stora pengar för att se trötta multimiljonärer på flera hundra meters avstånd. Suck. 
Nej,  Pusterviks scen i Göteborg är en pärla, nära och intimt.  Ytterligare en låt med Shearwater från tidigare i år....

Shearwater till Göteborg för att "lira"

Så har jag köpt biljett till Shearwater som spelar på Pustervik tisdag den 26/6. Ett band som jag inte vet särskilt mycket om men det tycks vara en avknoppning av mer kända Okkervil River.  Jag blev tipsad om skivan Rooks och föll för den.  Jag skulle gissa att någon i bandet är ornitologiskt intresserad eftersom det vimlar av fågelassociationer i låtarna. Shearwater är det engelska namnet för lira och rooks betyder råkor men lyssnar man noga dyker även  några andra fågelarter upp i texten.
Videon till titellåten är väl....tja, konstnärlig, men melodin och är fin och låten lyfter föredömligt när trumpeten och kören kommer in vid 1.44.

Clandestinofestivalen i Göteborg 2012

Så var det dags för sommarens första festival. Lägligt nog på promenadavstånd i mitt närområde. Gamle favoriten Linton Kwesi Johnson var huvudnumret på fredagskvällen. Kompbandet med Dennis Bowell i spetsen inledde men det var en trögtrist startsträcka innan Linton själv uppenbarade sig på scenen. Den coolaste 60-åringen i musikbranchen var välklädd som vanligt och hans politiska texter från 70- och 80-talet är trist nog relevanta även idag, vilket han betonade i det skarpa mellansnacket. Hans i det närmaste deklamerande pratsjungande avbröts av små danssteg och temperaturen steg. Publiken var med på noterna. Det blev allsång på Fite Dem Back som vi hör här i en äldre inspelning från 2008(?)


 Jag kan inte låta bli att ta med en låt från första skivan Dread, Beat and Blood som fortfarande en av mina favoriter.
 
 Ibland uppträde Linton enbart som poet men uppläsandet är så rytmiskt att man hör musiken i huvudet i alla fall. Här kan man höra samma låt utan musik.


På lördagen var det det angolanska bandet Conjunto Angola 70 som trollband publiken med sina intrikata gitarrslingor. Latinafrikanskt liksom och dansskorna på. Lägg märke till den glade mannen med det käppliknande instrumentet. En inspelning från förra året i Köpenhamn.



I kväll blir det Staff Benda Bilili och blir det bara hälften så bra, som alla påstod att det var förra gången det begav sig, kommer det att bli en höjdarkväll. Ända sedan jag såg dokumentären om dessa handikappade musiker från Kingshasa i Kongo har jag velat se dem och ser verkligen fram emot kvällen.


 Här tränar de i Kinshasas zoologiska trädgård innan första europaturnén och genombrottet.





Till sist de asiatiska kvinnorna i  Camkytiwa som försenade av flyget och försvunna instrument som avslutade kvällen i tältet på lördag/söndag natten. Ett främmande och märkligt tonspråk men ack så fascinerande.

Paleo på Vansinnet

                               
Musikbranschen är inte rättvis, det vet vi alla, men sällan  ser man det så väl som denna söndagskväll (1/4) när David Strackany, eller Paleo som han kallar sig som artist, gästade Göteborg. På det gamla Sinnet numera kallat Vansinnet, ett trevligt offentligt vardagsrum, beläget nära Sjöfartsmuseét samlades knappt ett tiotal åhörare trots att det var gratis.

En smal långhårig man tar upp gitarren och spelar några effektiva slingor, sedan börjar han sjunga, och det är en röst som tränger igenom rummet. Den där frekvensen som inga instrument kan överrösta och som surrar åhörarna vid masten. Svag, stark, sprucken och  kraftfull om vartannat. Intressanta låtar och ett finessrikt gitarrspel, avslappnat men ändå nervigt. Jag har betalat ganska mycket pengar för att se betydligt blekare artister och ändå tyckt det vara en god investering. Det här är en artist som de annars vakna arrangörerna Woody West borde lagt beslag på.

Paleo har blivit känd för att han skrivit en låt om dagen under ett års tid vilket ger en aning om hans beslutsamhet.  På skivorna har han ett band bakom sig men det känns ändå som lite av ett soloprojekt.
Till fromma för alla i Skandinavien finns ett urval av Paleo på Spotify. På Brandybeat blir det som vanligt några videos. Visst borde väl den här videon ha fler än 112 visningar(1/4)?



Ytterligare en låt från senaste skivan Fruit Of The Spirit.

El Gusto - en fantastisk dokumentär

På 1940-talet var Kasbahn i Alger en myllrande stadsdel med judar, muslimer och kristna om vartannat.  De hade samma livsstil och kärlek till den folkliga musiken Chaabi. Befrielsekriget på 50-talet gjorde att musikerna skingrades och den gamla livsstilen försvann.

En kvinnlig arkitekt med algeriska rötter går 2003 in i en affär för att köpa en spegel och stöter ihop med en gammal musiker. Detta blir början på en lång resa, hon lär sig filma, jagar pengar, pantsätter sitt hus och söker upp musikerna, den ena efter den andra - de som ännu är i livet. Femtio år efter storhetstiden samlas de åldriga musikerna igen för en konsert.

En helt i genom fantastisk film som förhoppningsvis snart kommer på ordinarie biografer. Se den!

Den återskapade orkestern turnerar nu Europa runt under namnet El Gusto och har vi tur kommer de även till Sverige till sommaren. Om inte annat så i alla fall till Oslo men alla datum är inte spikade, så håll utkik.