Konsten att spela gitarr

Dags att ta fram gitarren igen och börja öva. Jag har ju gjort fel hela tiden. Så här skall det förstås gå till.


Fan, vad glad jag blir av den här videon. Musik som gnistrar och glimmar från Botswana
På Youtube står en träffsäker kommentar som jag inte kan låta bli att återge:

"my friend has had guitar lessons since he was in the fifth grade and owns 6 guitars and 4 amps, cumulating into over $15,000 worth of guitar equipment, and it all collects dust in his attic while he sits on his ass and plays call of duty all day. This video makes me want to punch him in the face."

Country & Eastern igen

Fast mer Country & Eastern än Paula Darwish & the Country and Eastern band kan det väl inte bli. Självfallet är det Dolly Partons hit Jolene som görs om i en orientaliskt klingande verison.

Väster och öster

Blandningar av olika musikstilar är något av bloggredaktörens favoritämnen. Gärna en sanslös cocktail, som ändå på något sätt fungerar. Termen Country & Eastern har en slingrig historia på några decennier bakom sig. Först tycks den ha betecknat countryband med hemvist på den amerikanska östkusten. När amerikansk country sedan blandades med influenser från mellanöstern utökades begreppet och nu används det lite hipp som happ när anglo-sachsisk songwriting mixas med tongångar från den gamla världen. No blues är från Holland men får illustrera hur man kan blanda influenser. Själva kallar de sin musicstil Arabicana, alla vill ju skapa en egen genre. Ganska fräckt, om jag får säga det själv. En låt till får det bli.

Brasilien på gammaldags vis

Jag blir inte till mig i trasorna för brasiliansk musik. Det görs ungefär lika mycket ointressant mainstreamsoppa där som i de flesta andra länder. Sedan finns det någon slags faiblesse för smörig sång som jag har svårt att förlika mig med. Men guldkornen är trots det talrika, även om de ofta inte är lätta att hitta bland topplistemusiken. Ett sådant är sångaren Siba som letade sig tillbaka till rötterna. Ut på landet för att hitta de som fortfarande kunde spela på gammaldags vis. Traditionell musik från Zona da Mata i Minas Gerais i nordöstra Brasilien. Ett troget äktenskap mellan slagverk och blås som håller för påfrestningar av alla slag.

Märklig musik, liknar inte något annat. Både fyrkantigt rått och följsamt svängigt på samma gång.

Avdelningen för oanvändbara fakta meddelar att Siba även kan spela det medeltida instrumentet rebec.

Dansbandsdags

Social dans till bruksmusik är populärt i stora delar av världen. Åtminstone där det är tillåtet att hålla i vilt främmande personer av motsatt kön till rytmisk musik. Några rutinerade herrar med avslappnad attityd spelar sin traditionella repertoar inför en lika van publik. En fin dokumentär från Louisianas träskmarker. Boozoo Chavis med band inpelat ngon gång på 1980-talet.

Tillbaka till rötterna

Ibland, ganska ofta, letar jag efter något oförstört, något bortanför musikstudiornas fräcka ljudbilder, snygga arrangemang, skolade stämmor. Vanligen hittar man den musiken i någon avkrok som kan ligga nästan var som helst i världen. På 60-talet upptäcktes Roscoe Holcomb längst ut på en enslig bergsväg i Kentucky. Opåverkad av radio och andra påfund hade han utvecklat sin spelstil ur gammal tradition och tränat sin röst i den lokala baptist kyrkan.

Både banjo och gitarr trakterades med en arkaisk teknik som skapade ett naturligt sväng. Många har försökt efterlikna detta märkliga spelsätt, men upptäckt att det inte är så lätt som det ser ut.

Roscoe Holcomb jobbade som kolgruvearbetare under största delen av sitt liv och dog följaktligen av lungproblem 1981. Här syns han i sin hemmiljö i ytterligare ett härligt klipp där dansen(vid 1.15) lägger ytterligare en dimension till musiken.

En kväll på Park Lane

Nej, jag missade inte Black Mountain på Park Lane härom veckan - för övrigt första gången jag besökte denna lokal- men jag har inte haft tid att skriva om evenemanget. Bandet var bra, inte tu tal om det, men tidig onsdagkväll och avvaktande publik (för lite alkohol) gjorde att den där riktiga stämningen inte infann sig. Lite synd för det var fräck musik.

Förbandet Spindrift överraskade med sin episka spagettiwestern-musik som manade fram bilder av torr öken, saguarokaktusar, cirklande gamar och en sammanbiten man i poncho som går mot sitt öde. Till och med indianöverfallet var inkluderat. Allt i 70-tals stil komplett med dubbelhalsad gitarr(när såg man en sådan senast?). Här är en tidigare inspelning.

Men som alltid är det otacksamt att vara förband när hela publiken väntar på huvudattraktionen. Cool var bara förnamnet.