Ibland, ganska ofta, letar jag efter något oförstört, något bortanför musikstudiornas fräcka ljudbilder, snygga arrangemang, skolade stämmor. Vanligen hittar man den musiken i någon avkrok som kan ligga nästan var som helst i världen. På 60-talet upptäcktes Roscoe Holcomb längst ut på en enslig bergsväg i Kentucky. Opåverkad av radio och andra påfund hade han utvecklat sin spelstil ur gammal tradition och tränat sin röst i den lokala baptist kyrkan.
Både banjo och gitarr trakterades med en arkaisk teknik som skapade ett naturligt sväng. Många har försökt efterlikna detta märkliga spelsätt, men upptäckt att det inte är så lätt som det ser ut.
Roscoe Holcomb jobbade som kolgruvearbetare under största delen av sitt liv och dog följaktligen av lungproblem 1981. Här syns han i sin hemmiljö i ytterligare ett härligt klipp där dansen(vid 1.15) lägger ytterligare en dimension till musiken.
Nej, jag missade inte Black Mountain på Park Lane härom veckan - för övrigt första gången jag besökte denna lokal- men jag har inte haft tid att skriva om evenemanget. Bandet var bra, inte tu tal om det, men tidig onsdagkväll och avvaktande publik (för lite alkohol) gjorde att den där riktiga stämningen inte infann sig. Lite synd för det var fräck musik.
Förbandet Spindrift överraskade med sin episka spagettiwestern-musik som manade fram bilder av torr öken, saguarokaktusar, cirklande gamar och en sammanbiten man i poncho som går mot sitt öde. Till och med indianöverfallet var inkluderat. Allt i 70-tals stil komplett med dubbelhalsad gitarr(när såg man en sådan senast?). Här är en tidigare inspelning.
Men som alltid är det otacksamt att vara förband när hela publiken väntar på huvudattraktionen. Cool var bara förnamnet.
Air Ecuadoriana hade de mest psykedeliskt målade flygplanen i världen vid den här tiden. Här är en liten utvikning om sydamerikanska piloter på plats. De var självsäkra, hade snitsiga uniformer, bländande leenden och mössan på svaj och var beredda till vilka manövrar som helst för att imponera på passagerarna, särskilt om där fanns ett övermått unga damer. Gärna lägga planen på sidan för utsiktens skull. Inte helt förtroendeingivande för en tämligen flygrädd person således.
Vi skulle över Anderna. Har ni sett filmen ”Alive”? Ja, ni fattar. Tur att det fanns sprit att bedöva nerverna med.
Nu var jag i Quito i 2700m över havet i centrala Ecuador. Men cumbian var fortfarande populär. Visserligen började höglandsindianernas flöjter och rytmer höras allt mer, men ständigt dessa envisa cumbia rytmer. Den här låten är av senare datum, men låter typisk ecuadoriansk så som jag kommer ihåg det. En glimt av Quito tror jag bestämt vi får se också.
En helt annan typ av låt som spelades ofta på radion var Maria Magdalena med Trigo Limpio som jag trodde var en Ecuadoriansk låt men som senare visade sig vara från Spanien. Men populär var den. Gräsliga flugor, ja, gräslig klädsel över huvud taget. Gräslig låt också kanske, men eftersom jag förknippar den med min tid i Ecuador får den vara med (av någon anledning har jag även den den som single).
Jodå, Quito stannade jag ett tag och gjorde avstickare ut bland bergen men efter någon vecka hoppade jag på den beryktade järnvägen ned mot kusten. Yes, serpentinjärnväg var det frågan om.
Vykortsvyer och hisnande perspektiv. Förbi vulkaner och glaciärer, ned mot låglandet och djungeln. Folk satt på taken av de vaggande vagnarna som långsamt ringlade och sicksackade sig nerför Andernas branter mot Guayaquil. Nu finns bara en kortare sträcka kvar av järnvägen men en glimt av hur det kunde te sig kan man fortfarande få. En film om detta finns förtjänstfullt utlagd på tuben.
I den beryktade hamnstaden Guayaquil var tempot hetsigare än uppe på höglandet. Folk rörde sig och pratade annorlunda. Men jag skulle jag leta efter en båt och försöka lifta till Galapagosöarna.
En gång i tiden sjöng John Watts i Fischer-Z som gjorde postapocalyptiska betraktelser i baktakt i början av 80-talet. Han karakteristiska ljusa stämma hade en desperat ton som passade hand i handske på titlar som Cruise Missiles och Red Skies Over Paradise.
Nu är baktakten borta och rösten skrovligare. Samhällskritiskt? jodå, men med ett lätt nostalgiskt skimmer. En mycket vacker sång dock, från 2007.
Om någon blir nyfiken på Fischer-Z rekommenderas Red Skies Over Paradise från 1981. Min gamla LP är sönderspelad efter att gått oavbrutet en sommar. Här är titellåten.
Om The Cave Singers vet jag i stort sett intet men de har ändå gått varma i min dator de senaste dagarna. Om de håller för ett längre lyssnande vet jag inte men för stunden är de helt rätt. De finns förstås på spotify och om man vill veta mer på Wikipedia.
Nej, jag har inte missat att, den tidigare i bloggen omskrivna, Eilen Jewell med band kommer till Sverige. Jag är lite sen på tangenterna bara. Pusterviksbaren i Göteborg besöks den 23/2 och sedan bär det vidare till Stjärnan i Torsby 24/2. En oväntad men snygg bokning.
Jag har köpt biljett till Pustervik i god tid för säkerhets skull. Det lär bli utsålt. Sångerskan med den släpigaste rösten i branchen är det självklara huvudnumret men den briljante gitarristen Jerry Miller, en rutinerad herre, är värd pengarna bara han. Det kan bli en minnesvärd afton. Här är en spelning på en radiostation, inte så intressant video men en bra låt....
Efter ett tips lyssnar jag idag på Bruce Peninsula. Inte dansant men mäktigt på ett storslaget vis. Körsång och rock musik låter på förhand inte särskilt spännande utan ger istället lite elevuppvisningsvibbar. Men det kanadensiska bandet gör något helt annat. De låter i alla fall inte som något annat jag hört. Den kraftfulla gospelkören(!) ger bandet en tyngd som ingen elektronik i världen kan matcha.
Skivan A Mountain is a Mouth som finns på spotify har gått runt hela dagen. Här är Crabapples från en konsert 2009. Det är lite oklart hur många de är, på bilden ovan är de tio men i videon nedan bara åtta.
