En gång i tiden sjöng John Watts i Fischer-Z som gjorde postapocalyptiska betraktelser i baktakt i början av 80-talet. Han karakteristiska ljusa stämma hade en desperat ton som passade hand i handske på titlar som Cruise Missiles och Red Skies Over Paradise.
Nu är baktakten borta och rösten skrovligare. Samhällskritiskt? jodå, men med ett lätt nostalgiskt skimmer. En mycket vacker sång dock, från 2007.
Om någon blir nyfiken på Fischer-Z rekommenderas Red Skies Over Paradise från 1981. Min gamla LP är sönderspelad efter att gått oavbrutet en sommar. Här är titellåten.
torsdag 31 mars 2011
måndag 14 mars 2011
Grottsångarna
Om The Cave Singers vet jag i stort sett intet men de har ändå gått varma i min dator de senaste dagarna. Om de håller för ett längre lyssnande vet jag inte men för stunden är de helt rätt. De finns förstås på spotify och om man vill veta mer på Wikipedia.
tisdag 22 februari 2011
En juvel i Göteborg (och Torsby)
Nej, jag har inte missat att, den tidigare i bloggen omskrivna, Eilen Jewell med band kommer till Sverige. Jag är lite sen på tangenterna bara. Pusterviksbaren i Göteborg besöks den 23/2 och sedan bär det vidare till Stjärnan i Torsby 24/2. En oväntad men snygg bokning.
Jag har köpt biljett till Pustervik i god tid för säkerhets skull. Det lär bli utsålt. Sångerskan med den släpigaste rösten i branchen är det självklara huvudnumret men den briljante gitarristen Jerry Miller, en rutinerad herre, är värd pengarna bara han. Det kan bli en minnesvärd afton. Här är en spelning på en radiostation, inte så intressant video men en bra låt....
Jag har köpt biljett till Pustervik i god tid för säkerhets skull. Det lär bli utsålt. Sångerskan med den släpigaste rösten i branchen är det självklara huvudnumret men den briljante gitarristen Jerry Miller, en rutinerad herre, är värd pengarna bara han. Det kan bli en minnesvärd afton. Här är en spelning på en radiostation, inte så intressant video men en bra låt....
tisdag 15 februari 2011
Kanadensisk körrock
Efter ett tips lyssnar jag idag på Bruce Peninsula. Inte dansant men mäktigt på ett storslaget vis. Körsång och rock musik låter på förhand inte särskilt spännande utan ger istället lite elevuppvisningsvibbar. Men det kanadensiska bandet gör något helt annat. De låter i alla fall inte som något annat jag hört. Den kraftfulla gospelkören(!) ger bandet en tyngd som ingen elektronik i världen kan matcha.
Skivan A Mountain is a Mouth som finns på spotify har gått runt hela dagen. Här är Crabapples från en konsert 2009. Det är lite oklart hur många de är, på bilden ovan är de tio men i videon nedan bara åtta.
söndag 13 februari 2011
Den stora tystnaden
Utan att riktigt veta varför slänger jag in en video som legat i lagret ett tag. Bara för att. En Cumbia från Mexico med El Gran Silencio. En fräck blandning av rock och colombianska rytmer som är mer än dansbara. Den får åtminstone mig att börja röra på mig.
Jäpp, det blir en till. Ännu mer fartfylld dessutom. Viva Mexico.
Jäpp, det blir en till. Ännu mer fartfylld dessutom. Viva Mexico.
måndag 17 januari 2011
Ny skiva med Decemberists
Förra plattan med The Decemberists, The Hazard of Love blev en besvikelse för många fans. I stället för det förväntade kom en skruvad rockopera som inte föll alla på läppen (undertecknad gillar den dock).
Förväntningarna var därför höga på det nya albumet The King is Dead. Och de tycks ha blivit uppfyllda. Decemberists är tillbaka i gammal god form. Skrammel och skönsång inbäddat i brittisk folkmusik och americana. Självklara melodier och intrikata arrangemang. Här är ett litet smakprov från inspelningen.
Ingen video men väl första låten från skivan med omslaget som bakgrund.
torsdag 13 januari 2011
Sydamerikansk resa 6
Med ganska ojämna mellanrum brukar jag lägga upp mina diffusa minnen från en resa i Sydamerika för en hel del år sedan. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad. Jag försöker i alla fall, så gott det nu går, koncentrera mig på de musikaliska intrycken,
Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.
Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.
Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.
Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.
Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...
Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.
Bogotá var rätt scary på den tiden, åtminstone för en mesig svensk. Skottlossning på avstånd i natten. Beväpnade nervösa vakter överallt. En pengatransport från en bank liknade en mindre militärmanöver. Enligt (den inte alltid så tillförlitliga) pressen var en tjuv så fingerfärdig att han lyckades med bedriften att sno en guldtand från en gäspande kvinna.
Jag träffade inte så många människor utan drev mest omkring ensam. Slank in på ett och annat ställe och lyssnade på musik. Ofta fick jag nöja mig med inspelad musik på något hak och hade jag tur kunde jag få höra någon av de gamla klassikerna från storbands-cumbians glansdagar. En ny och hittills förborgad värld av blåsorkestrar öppnade sig för mig. Jag hade dittills förknippat blåsorkestrar med marschmusik och gubbjazz men fick anledning att tänka om.
Till exempel Lucho Bermudez som på 50-talet försökte lansera colombiansk musik i Nordamerika. Det gick inget vidare rent ekonomiskt men snacka om ansträngningslöst sväng.
Eller Lito Barrientos, en annan av de stora orkesterledarna som komponerat den kanske mest kända cumbian. Cumbia en do menor som med tydlighet visar att variation inte alls har med täta akordsbyten att göra.
Eller Adolfo Echeverria en annan gammal storhet som här försetts med en modern video...
Eftersom jag varken hade råd eller plats i min minimala packning blev det ett fåtal skivor som kunde inköpas. Det kändes som om jag lämnade en guldgruva utan att kunna utforska den. Mycket frustrerande. Föga anade jag att tjugofem år senare skulle vara en knapptryckning från skatterna. Men det var dags att dra vidare. Mot Anderna och mot Stilla Havet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)