Inte bara ost från Philadelphia

ett annat band jag upptäckt nyligen är Man Man. Märklig ljudbild och intrikata melodier en bit bortanför det slätstrukna och naturligtvis löjligt okända i Sverige.

Bandet kommer från Philadelphia och musiken har beskrivits som "Viking-Vaudeville" och "Gypsy Manic Jazz" vilket naturligtvis är lika felaktigt som allt annat. Vanligtvis vitklädda och vitmålade på scenen kan de förlora sig i långa slagverksimprovisationer. Denna video får jag liksom inget grepp om, fast den är rätt fascinerande ändå.

Alltid lika pigga produktionsbolaget La Blogoteque spelar in på Paris gator och resultatet blir ofta remarkabelt. Utan skyddsnät.


En liten kort låt till bara eftersom den åtföljs av en enkel filmsnutt. Feathers.

Ny bekantskap: Firewater

Trots att jag gång efter annan luftar min ovilja mot den anglo-amerikanska dominansen i det svenska musiklivet, finner jag mig själv ganska ofta lyssna till engelskspråkig musik. Främst då gammal sådan, men då och då hittar jag även nya band, utanför den kommersiella mittfåran. Ett sådant band är Firewater som dök upp i min iPod under hösten. Det var en låt från en samling som gjorde att jag började aktivt leta efter fler låtar.

Firewater är skapat av Tod A avbröt sin karriär för att börja om med ett nytt projekt 1997. Ett kommersiellt självmord enligt omgivningen. Men med influenser från Östeuropa och ännu mer avlägsna platser blev Firewateren föregångare till mer framgångsrika band som Beirut och Gogol bordello. De första skivorna fick tämligen begränsad spridning men i och med internets utveckling har även Firewaters lyssnarkrets vuxit. Här är en livetagning av Hey Clown (ej att förväxla med Jan Malmsjös gamla festivalschlager)

Jag inser här hur svag jag är för kvinnliga trombonister.....Här en annan livespelning på en radiostation.



Tod lämna USA efter Bush hade blivit president och reste ut i världen för att uppleva de länder USA bombade. Samtidigt skulle han spela in sina låtar med lokala musiker. Här berättar han själv om projektet.


En lågbudgetvideo spelades in under resan i flera länder.


Okay då, ytterligare en radiosession...

Besökande virtuos

Sedan länge har jag biljetter till världens mest underhållande gitarrist, Bob Brozman som spelar på Nefertiti i Göteborg 11/12. Jag såg honom senast för två år sedan och det var en fantastisk uppvisning. "thats impossible" som en engelsktalande man uttryckte det. Och det var inte bara gitarrspelet som var bländande utan också mellansnacket som står i en klass för sig. Han skulle lika gärna vara stand up artist för han är en kaxig jävel som är lika slängd i käften som han är flink i fingrarna.

Hur gör han då? Ja, han har gett ut dvd-skivor med instruktionsfilmer och gjort teveprogram. Så har kan man till exempel göra...

Den hät låten var en av favoriterna förra gången...

Fast å andra sidan...

behöver man inte vara särskilt fingerfärdig för att spela gitarr. Tidigare har jag haft med en helt armlös gitarrist. Cedell Davis har armarna kvar men drabbades som ung av polio men lärde sig spela i alla fall. Under en spelning gjorde polisen en raid, panik utbröt och Cedell blev nedtrampad, bröt båda benen och blev rullstolsbunden. Han fick återigen byta stil och med hjälp av en bordskniv och en uppochnedvänd gitarr kunde han fortsätta sin karriär. Rått och kraftfullt är bara förnamnet.

Sjövild gitarr

Fast vad är egentligen en bra gitarrist? Tja, flink i fingrarna förstås, men det räcker inte. De måste ha en personlig stil som skiljer dem från mängden, som också är svår att efterlikna. Oförutsägbar och gärna med en udda personlighet. En av dessa udda existenser som jag haft förmånen att se live är Eugene Chadbourne. Han gästade Resturang Louise i Göteborg, någon gång på 90-talet, när jag var där för att dricka öl. Eftersom det vanligtvis var extremt trista coverband i blues-genren som stod för underhållningen hade vi satt oss i ett rum så långt från musiken så möjligt, men efter ett tag var jag tvungen att gå och kolla vad som hände eftersom det inte lät som något jag hört innan. Höll de på att stämma fortfarande? Nej, istället var det en man (med utseende likt bindgalen Göran Greider) som hanterade en elektrifierad kratta!

Här spelade han gitarr efter noter av John Zorn. De som bor i södra Sverige har faktiskt möjlighet att se honom i Köpenhamn på Kunstforeningen Det Poetiske Bureau Griffenfeldsgade 52 den 4 november. Det kommer med största sannolikhet att bli en märklig föreställning.

Dynamisk Duo

Det finns vissa låtar som bara finns där. Två gitarrer som spelar så där sanslöst snabbt och samtidigt melodiöst dyker titt som tätt upp i huvudet. Jag vet vad det är. Den där låten som så många gitarrister försökt sig på. Fast inte jag.

Jag har tränat skalor och grepp tills jag fick blåsor och händerna värkte. Men jag saknade tålamod och talang. Jag gav mig på andra instrument där det var kortare mellan trappstegen. Fast ganska ofta tar jag upp gitarren(som står strategiskt placerad i mitt hem) och plinkar lite valhänt. Men jag har aldrig försökt spela Mediterranean Sundace. Jag vet mina begränsningar.

Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången i radio(någon typ av specialprogram för gitarrmusik) och blev helt knäckt. Jag köpte skivan Elegant Gypsy med Al Di Meola(1977) och lyssnade på den massor av gånger, sedan tröttnade jag och glömde bort stycket men något decennium senare tog jag fram skivan igen. Och visst, den är fortfarande gnistrande. Duetten mellan Al Di Meola och Paco De Lucia. Här är den i en live upptagning.

Ansträngningslös snabbhet

Vi fortsätter på gitarrspåret och tittar på några gråmelerade herrar, någon gång i mitten av 70-talet skulle jag tro. Det är en häpnadsväckande musik de till utseendet och uppträdandet anonyma herrarna skapar. Framträdande är den irländske gitarristen Louis Stewart som via en cool inledning vevar upp tempot av slänger ur sig ett gnistrande latinkryddat solo. Virvlande snabbt med full kontroll och ändå inte bara en uppvisning utan fullt av levande musikalitet. Jag hade nästan glömt att jazzgitarr kunde vara så här bra när jag fick tips om Louis Stewart.