Om bandet Solidamor vet jag i princip inget. Jag googlat dem och kollat Wikipedia på fyra språk men inte hittat något. Om man är slängd i Italienska kan man dock läsa om bandet på deras Myspacesida. De lär alltså vara Italien men sjunger tydligen ibland på franska. Men vad spelar det för roll. Musiken får stå för sig själv. Det här är en sådan låt som jag blir pigg och glad av. Den påminner mig om sommar, sol och en paraplydrink på stranden. En dag när livet leker och det vinterslaskiga Göteborg är långt borta. Bonjour!
Fotboll är påfallande ofta förekommande i media. Varför kan man ibland undra? Visst kan det vara kul att leka med en boll, men att titta på när andra gör det? På en teve? Det är inte Brandybeats melodi. Såvida det inte görs till musik förstås. Här är det La Kinky Beat som gör en reggaeinfluerad fotbollsvideo. Visst får man lite lust att "joxa lite med trasan". La Kinky Beat är ett Barcelonabaserat band med den där grundläggande mestizo-blandningen av reggae, rock, latin och allt annat svängigt de kan hitta som jag gillar så mycket.
Vi kan väl ta en livetagning från ett radioprogram också, så vi får lite grepp om hur de kan tänkas låta på scenen. Black Panter.
In i Mestizoswingen igen. Jag bara älskar den här musiken. Blandningen och svänget. Här är det Rupa & The April Fishes i en förnämlig produktion. Och bäst av allt. Bandet kommer till Sverige och spelar på Clandestinofestivalen i juni. Clandestinofestivalen har ett blandat utbud som vanligt, en del spännande och en del mer slätstruket. För en sak är säker, datanördar är sig lika över hela världen. Även de som gör musik. Problemet med festivalen tidigare har - förutom den sparsamma informationen om festivalen och de vitt skilda lokalerna - varit de mer än lovligt röriga programmen.
Tydligen har de ansvariga lidit av den vanföreställningen att program blir bättre, om någon som tror sig vara konstnärligt lagd, fått fria händer att utforma dem utan hänsyn till läsbarheten. De har tryckt i märkliga färgkombinationer, egenartade typsnitt med säregen sidordning. Ett år orkade jag inte ens läsa igenom eländet trots att det säkert var artister jag varit intresserad av. Inte mindre besynnerliga har affisherna varit, svårupptäckta med otillgänglig information. Få av mina vänner har ens noterat att det varit en festival trots att de ofta springer på konserter. Om någon kritik nått fram vet jag inte men klart är att den informationen som finns på nätet i år är föredömlig i sin enkelhet. Förhoppningsvis är det tryckta materialet på samma nivå. Dessutom är festivalen betydligt mer samlad kring Storan vilket gör att man inte behöver åka fram och tillbaka i stan. Sannolikt kommer fler besökare att hitta till festivalen i år.
Tillbaka till Rupa & The April Fishes. Det egendomliga är att det står (USA) bakom namnet. Jag kunde ha svurit på att de var från Frankrike. Men det är konstigare än så, Rupa som har amerikansk-indisk-fransk bakgrund bor i San Francisco och jobbar till vardags som läkare(!). Hon har samlat ett brokigt band bakom sig och gör en förtjusande gryta med fransk-latinska ingredienser och exotisk kryddning. Vilken kvinna! Une Americaine a Paris
Nu lämnar vi strängarnas värld och återvänder vi till de tyngre rytmerna. Vi letar efter dansmusiken med baktakt och fett blås. Från San Diego åker vi över gränsen till Mexico och stöter på Panteon Rococo. De blandar musikstilar hejvilt och har en politisk profil liksom så många av den här typen av band. Ett sådant sjuhelvetes sväng! Jag vill dansa, det är snart sommar och blodet strömmar hastigare genom ådrorna. Om vi inte kan åka till söderns länder får vi väl skapa stämningen här hemma. Ge mig en tequila, lite salt och en citronklyfta! Höj volymen. Baila Baila!
Ingen ukulele på ett tag således. Men vi överger inte stränginstrumenten för det utan byter upp oss ett par storlekar. Fantastiska gitarrister finns det gott om. Gudabenådade tekniker med musikalitet, snabbhet och fantasi. Den ena mer fingerfärdig än den andra. Fast tåfärdig? Den tåspelande gitarristen i San Diego glömmer man inte i första taget. Även här är det en yngre anförvant som tipsat mig om videon.
Jag tänkte avsluta ukuleleperioden med den mest kände av dem alla. Ja, jag pratar förstås om George Formby. Mannen med den fåniga uppsynen och en banjo-ukulele som blev stor idol i England på trettiotalet. Varenda ukuleleband med självaktning måste träna in åtminstone en George Formbylåt. Till exempel She's got two of everything, det är kanske inte den vanligaste, men det finns en fin inspelning av den på Youtube.
Fullständigt slut i benen efter 21 kilometer på Göteborgsgator sitter jag med en öl framför datorn och bläddrar fram lite musik att varva ned till. När japanska Kuricorder gör en animerad video till sin version av Deep Purplelåten Highway star blir resultatet häpnadsväckande. Denna video har redan varit med i systerbloggen vodkabeat men den är så bra att jag tar med den även här, när vi nu är inne på ukulele. Kuricorder har på denna låten nämligen den underbara sättningen bastuba, blockflöjt och ukulele. Wow! En ny medlem tycks ha kommit till sedan den här videon spelats in och sättningen har därmed komplicerats lite.
Om bandet Solidamor vet jag i princip inget. Jag googlat dem och kollat Wikipedia på fyra språk men inte hittat något. Om man är slängd i Italienska kan man dock läsa om bandet på deras Myspacesida. De lär alltså vara Italien men sjunger tydligen ibland på franska. Men vad spelar det för roll. Musiken får stå för sig själv. Det här är en sådan låt som jag blir pigg och glad av. Den påminner mig om sommar, sol och en paraplydrink på stranden. En dag när livet leker och det vinterslaskiga Göteborg är långt borta. Bonjour!
