The Mills Brothers

Eftersom jag inte har något tema just nu, så hoppar jag lite som det faller sig ett tag. Nästa anhalt är USA och tiden är för ganska länge sedan. När det gäller amerikansk musik är jag nog av den åsikten att den bästa gjordes förr i tiden. Det här vokalnumret med The Mills Brothers är ett av mina favoritstycken. Förutom de osannolika instrumenthärmande rösterna och tajta stämmorna är dansen fascinerande. Visst känner man igen hip-hopens estetik i rörelserna och attityden hos den akrobatiske dansören.
När kan filmsnutten den vara gjord? Ingen upplysning finns hos youtube men jag skulle gissa på sent 30-tal. Låten komponerades av Duke Ellington och Juan Tizol 1937 och några år senare hade The Mills Brothers den i sin repertoar. Det är naturligtvis ett genialiskt stycke som ger en österländsk feeling med ett amerikanskt beat.

Cat Empire från Australien

Helt plötsligt hoppar jag utan större besvär till andra sidan jordklotet. Cat Empire kom med en ny skiva i slutet av förra året. Var det någon som såg någon recension i svenska tidningar? Tänkte väl det. Jag har skrivit om dem förut i samband med deras turné i Skandinavien, som jag tyvärr missade. Den nya skivan var väl kanske inte så direkt som de föregående. Men, den växer för varje lyssning! Det är en rätt cool australisk stämning som förmedlas med sedvanlig finess. Lite baktakt, lite blås, mycket melodi och ett bra driv. Sommarstämmning och party. Jag drömmer mig tillbaka till Woodford festivalen utanför Brisbane 2004. En kall XXXX i den bedövande eucalyptusdoftande natten och Cat Empire på scenen. Det kan inte bli mycket bättre. So many nights från senaste plattan.

123 Soleil

1998 samlades tre av de största stora fransk-algeriska artister på samma scen. Khaled, kungen av rai; Rachid Taha, den rebelliska rockaren och Faudel, prinsen och arvtagaren. En stor orkester med stråkar och blås och sist men inte minst en vilt entusiastisk publik som kunde sjunga med i refrängerna. Kunde det bli annat än bra? Allt spelades in av begåvade tekniker som med osedvanligt tät ljudbild som gjort skivan till en av de bättre liveproduktionerna. Vi lyssnar till en av mina personliga favoritlåtar. Ya Rayah. Den var förstalåt på Rachid Tahas CD Diwan och är gammal algerisk låt som spelats in av många artister från olika kulturer.

Eftersom det är en favorit(jo, jag har spelat låten själv fast i en helt annan sättning) kommer här Rachid Tahas egen version. Lite tyngre, lite mer sammanhållen men kanske inte så annolunda.

Raien flyttar till Europa

Många stora raiartister tog alltså sin tillflykt till Frankrike. Paris och dess förorter blev samlingpunkt för exil-algerier. Resultatet blev att en ny generation av unga musiker och sångare växte upp i Frankrike. Visserligen blev de med modersmjölken matade med raimusik från sina föräldrars kassetter men samtidigt hördes reggae, soul, zouk, soukous från deras grannars lägenheter. Dessa nya raiartisterna var inte främmande för att använda influenser från hela världen i sin musik. Ett bra exempel på den här utvecklingen är Faudel som är född och uppvuxen i Paris förorter. Han gjorde en modern rai som inte bara blev populär bland de algeriska immigranterna utan också hittade en bredare publik. Hans första hit var Tellement N’brick.

Faudel har dock närmat sig mainstream popen allt mer och när han sjunger Il y a på franska från senaste plattan finns inte mycket av raien kvar. En fin video med fransk stämning har det blivit i alla fall.

Rai under hot

Vad vi idag inte tänker på idag är hur farligt det var att vara raiartist i 90-talets Algeriet. Flera producenter, studioägare, sångare och musiker mördades på grund av sitt yrke och många andra hotades till livet. Raiens texter om alkohol, sex och droger uppfattades som förolämpning av de fundamentalistiska islamistiska grupperna som gjorde uppror mot regeringen och västerländska livsmönster. De Väpnade Islamiska Grupperna (GIA) utförde bombattentat, mord och kidnappningar och regeringsstyrkorna svarade med hårda repressalier. Under de blodiga åren dödades fler än 50 000 människor. Utlänningar, intellektuella, artister, människor med västerländsk livsstil och andra som kände sig hotade lämnade, eller försökte lämna landet. De flesta aktiva raiartister hamnade i Paris. En film som skildrar den här tiden är Bab El Oued City. Huvudpersonen är en ung bagare som jobbar tidig morgon och kommer hem för att sova framåt dagen. Då börjar den lokala moskén med enformiga religiösa budskap via hötalare strax utanför hans fönster. En dag tar desperationen över och han river loss högtalaren och slänger den i sjön. Det skulle han inte ha gjort. Den lokala islamistledaren börjar leta efter förövaren och drevet kommer allt närmare. En otäck film med ett förnämligt soundtrack fyllt av blytung raimusik. Jag minns inte allt men såg den en gång i tiden på Göteborgs filmfestival och den lär väl nu vara rätt svår att få tag i nu. Här är i alla fall öppningscenen.

Jag kommer inte ihåg vilka låtar som ingick i soundtracket men jag kan väl ta någon annan äldre railåt. Cheb Kader flyttade redan som nioåring med sin familj till Frankrike. På 80-talet hade han några hitlåtar men brist på framgång sägs ha gjort att han sedan ägnade sig mer åt familjen än artistkarriären. I vilket fall som helst finns här en snurrig video i svartvitt med Cheb Kader och en violinist. En härligt tidstypisk studie av 80-tals rai.

Kungen av Rai

Cheb Khaled som senare strök titeln Cheb blev den mest framgångsrike av alla rai-artister och fick en världshit med Didi. Han kom till Göteborg och sjöng en låt vid invigningen av friidrotts EM 2006 inför ett fullsmockat Götaplatsen. Vad inte många vet är att han var här i början av 90-talet och spelade för en tämligen gles publik på Kåren. Ganska många av publiken hade sina rötter i Nordafrika och hoppade som popkorn upp på scenen så att deras kamrater kunde ta ett kort på dem i sällskap med superstjärnan. Något kravallstaket fanns inte och vakterna, när de väl masade sig fram, använde ett inte allt för avskräckande våld när de slängde ned fansen. Speciellt kommer jag ihåg en blonderad stadig madam som iförd alltför trånga läderbyxor oupphörligen försökte klättra upp på scenen och krama idolen. Khaled själv log sitt smittsamma leende och poserade glatt utan att komma av sig. Någon diva var han minst av allt, trots sin stora framgång på sydligare breddgrader. Iklädd ett par slitna jeans och en urtvättad t-shirt körde han sin show som om vi hade varit flera tusen. Det är sådana artister man bara älskar. En fantastisk kväll.

Den första rai-hiten

Personligen upptäckte jag rai när jag var i Nordafrika i slutet av 80-talet. Och låten som satte igång det hela var N'sal Fik med Shaba Fadela och Cheb Sahraoui som blev den första internationella rai-hiten. Så här i efterhand känns ljudet väldigt 80-talsmässigt och plastsyntigt. Men ändå, den har en styrka som ljudet inte kan dölja. De har gjort flera nyinspelningar av låten men på något sätt är det den gamla syntiga versionen som gäller i alla fall. Chaba Fadela och Cheb Sahraoui var ett par i verkligheten men separerade på i början av 90-talet. Något större väsen har inte någon av dem gjort sedan dess. Något år senare fick jag se Chaba Fadela på Roskildefestivalen och eftersom jag stod längst fram vid scenen och hoppade fick jag t.o.m. skaka hand med henne(ja, man blir så pinsam när man druckit öl). Här börjar videon med en annan lite lugnare låt men efter två minuter sätter N'sal Fik igång, 80-tals kult på hög nivå.