Richard Thompson till Urkult!

Fast vad som mina ögon att spärras upp på allvar när jag läste Urkults artistlista var att Richard Thompson skulle spela. RICHARD THOMPSON!! I Sverige! I Norrland! Jösses! Gitarristerna gitarrist. Ständigt på listan över de tio mest inflytelserika rockgitarristerna. Englands mest underskattade artist enligt Nick Hornby i High Fidelity. Tydligen utan band denna gång men även solo är Richard Thompson en upplevelse. Han brukar ytterst sällan dyka upp i Skandinavien. Jag har haft turen och sett honom en gång för ganska länge sedan. Då helt ensam med sin gitarr, på helt fel ställe. Som pausunderhållning på ett diskotek där de flesta bara ville supa och ragga medan en mindre grupp devota dyrkare bad majoriteten hålla käften och lyssna. Inget perfekt läge alltså. Men ändå en minnesvärd konsert. Senare under samma turné någonstans i Norrland blev Thompson under knivhot befalld att spela något ordentligt. Han löste dilemmat genom att dra igång med en Elvislåt.Undrar om den upplevelsen kan ha bidragit till hans sparsamma Sverigebesök? Om Richard Thompson kan man skriva hur mycket som helt, kolla gärna in hans hemsida. Jag har varit ett fan av hans musik i många år och undrar om det inte blir att åka till Urkult i alla fall nu. Här kommer en sololåt från 1992 bara för att visa vad man kan vänta sig. Tuning of the Tide


Helst hade jag velat se honom med sitt band men det får bli en annan gång. Jag har hittat en rockigare låt som The Simpsons tecknare animerat. Självklart ingår ett av hans oefterhärmliga gitarrsolon. I Feel So Good

Mera Urkult: Watcha Clan

När jag slår upp den lokala morgondraken ser jag en recension av det franska bandet Watcha Clan. I går när jag såg artistlistan från Urkultfestivalen betämde jag mig för att skriva lite om några artister och dagens ämne var faktiskt Watcha Clan. I tidningen får skivan medelmåttig kritik men det är främst produktionen och inte musiken recensenten vänder sig emot. Själv har jag inte hört särskilt mycket av dem men jag får ändå känslan av att det kan vara ett riktigt bra liveband under rätt förhållanden.

De ingår i den där svängiga sydeuropeiska musikscenen med arabiska och latinamerikanska influenser. Sångerskan Sista K kan blanda en sisådär fyra-fem språk i ett baktaktsgung med nutida ljudbild. Gillar man Manu Chao så tror jag det här är band att satsa på. I den norrländska natten skulle det kunna vara magiskt. Vi lyssnar på en liveinspelning av titellåten från nya skivan Diaspora Hi-Fi.

Che Sudaka på Urkult i sommar

På grund av en förkylning missade jag Che Sudaka när de var i Göteborg i Januari. Det var tydligen en minnesvärd spelning enligt de rapporter jag fått och de klipp som finns på youtube. En god bild av bandet fick man också i teveserien Papas kappsäck där Papa Dee jammade loss med bandet. Men Che Sudaka kommer tillbaka till Sverige i sommar och skall spela på Urkultfestivalen i Näsåker. En god anledning att åka till Norrland. Att det dessutom är sanslöst vackert vid Ångermanälven får man på köpet. Jag hade turen att få spela där förra året och är klart sugen på att åka tillbaka. Artistlistan ser än så länge mycket intressant ut så det finns mer än en anledning att åka dit. Jag återkommer till den senare men lyssnar nu till Che Sudaka. Che lär vara ett indianskt ord för människor medan Sudaka är ett spanskt nedvärderande ord för personer från Sydamerika.En ackustisk version av Alma Rebeldes där energin i bandet kommer till sin rätt.

Noir Desir och svart åtrå

Manu Chao har haft fingrarna med i spelet i många produktioner. En av dem är rockbandet Noir Desir. De började som ett punkband i mitten av åttiotalet men har blivit mer nyanserade med tiden. Samarbetet med Manu Chao gav dem deras största succe i början av 2000-talet. Bandet försvann därefter från scenen efter att sångaren Bertrand Cantat efter ett otrohetsgräl slog sin flickvän, den berömda filmstjärnan Marie Trintignant, så illa så att hon blev medvetslös och dog några dagar senare.

Tragisk historia men låten är fortfarande en av de bästa franska som spelats in. Kanske den bästa någonsin! Manu Chao's ljudbild är tydlig men inte dominerande. Le Vent Nous Portera

Live versionen är inte att leka med heller så jag lägger till den med. Ganska lika i ljud men kanske med mer nerv.

Mer fransk hip-hop

Nu har jag städat hela lägenheten och fingrarna är skrumpna av alla lösningsmedel jag använt för att lösa upp den där oförklarliga substansen som bildas inne i hörnen. För att hantera skurborsten på bästa sätt har jag spelat tung modern musik. Till själva plockandet av prylar och dammande blir det lättare tongångar.
Undrar om inte fransk hip-hop är bäst i världen just nu. Här är Ministere Des Affaires Populaires med Lillo. Stilen kallas rap-musette och självklart har de med dragspel och fiol i det blytunga kompet. De ligger på den politisk-alternativa kanten och har jämförts med Java.

Sex, Accordéon et Alcool

På systerbloggen vodkabeat har hip-hop varit tema för ett par inlägg och även här blir det en hip-hop låt. Men vi fortsätter med det franska språket.
Av någon anledning befann jag mig i Australien 2004 och skulle spela på Woodfordfestivalen utanför Brisbane. Alllting var ganska rörigt, arbetstillståndet var ogiltigt, flera bandmedlemmar fick feber, solsting, eller nervsammanbrott och spelningarna var väl inte optimala om man säger så. Jag irrade runt lite håglöst på festivalområdet och hittade ett tält fullt av människor och ett djävla tryck. Det franska hip-hop bandet Java stod på scenen och levererade en enorm show.

De var fransmän ut i fingerspetsarna och körde en slags musette-rap med tillhörande skådespel och eggade upp publiken till max. Fruktansvärt svängigt och en ruggig stämning. När jag kommit hem så fick jag leta ganska länge på nätet innan jag hittade bandet och deras låtar. Fransk musik är ett sorgligt undanskymt kapitel i på internet. Men, i alla fall, en av de mer minnesvärda låtarna från konserten hade en av 2000-talets coolaste låttitlar. Sex, Accordeon et Alcool! Vad mer kan man begära. En mig närstående kvinna, som fått höra låten mer än en gång, menar att jag gör mitt bästa för att personifiera låttiteln. Det tycker jag är lite orättvist. Så mycket dragspel spelar jag faktiskt inte... Någon riktig video med rörliga bilder finns inte men här är skivversionen med text i alla fall.

Den här skakiga videon med det skräniga ljudet ger en god uppfattning om hur en Java spelning kan vara. Tjoho!

J'veux le Soleil

En av mina favoritlåtar när det gäller fransk musik är J'veux le soleil. Bandet vet jag egentligen ingenting om mer än att de startade 1991. Jag trodde först att det var Les Negresses Vertes som hade gjort låten och blev förvånad att det var ett annat band. Så lika tyckte jag att de lät. I vilket fall som helst är det en låt med ett typiskt avslappnat dragspelssväng i fransk stil. Bandet kallade sig Au P'tit Bonheur och det är svartvitt som gäller.