Tablas på Themsen med Sam Gopal

Trots den franska speakerrösten och ett piratskeppet i inledningen är vi tillbaka till det psykedeliska 60-talet. Några hårfagra ynglingar åker båt på Themsen i ett svartvitt London som kanske är mer tillbakalutat än swingin. En tabla sköter takthållningen och gitarrerna spela skirt och drömskt. Sångaren i solglasögon och tidstypisk fransjacka börjar sjunga. Men vänta, är det inte något bekant över honom? Någon som blivit känd för helt annan musik senare? Japp, mina vänner kolla in fejset...Vem är det?

Decemberists på Astra Kulturhaus i Berlin

(Alla bilder Matthew Ling från Astras Facebooksida)

                                   

Någon gång då och då ger sig redaktören ut på musikalisk upptäcktsfärd. Denna gång styrdes kosan mot Berlin, vilket var det närmaste stället där Decemberists skulle spela på sin europaturné. Det Portlandbaserade bandet är sällan i Europa så om jag skulle få chansen att någon gång se dem live gällde det att passa på.

Biljetter införskaffades, flygresa beställdes och boende bokades. Så gled vi in på Astra Kulturhaus, en grafittibemålad robust lokal i ett alternativt område. Med tanke på vakternas storlek och utseende var det nog en förvånansvärt städad åskådarskara som fylkades framför scenen.

 Colin Meloy med akustisk gitarr

Konserten började stillsamt med Colin Meloy, ensam på akustisk gitarr. En flaska vin och glas stod på en förstärkare. I grå tredelad kosym, som en bokhållare på en revisionsbyrå, sjöng han  The Singer Addresses His Audience, öppningslåten från senaste skivan. Bandmedlemmarna kom in en efter en och låten avslutas i ett crescendo. Sedan kommer ett pärlband av låtar från de flesta skivorna med ett tungt rockigt parti mot slutet. Jag behöver väl knappast säga att Colin Meloy hade publiken helt i sin hand.

Bra dynamik och att kristallklart ljud till att börja med, kanske lite brötigare mot slutet. Det är fascinerande med en sångare som artikulerar så tydligt att man hör varje ord. 

Två körtjejer fyllde i och bandet spelade så där avslappnat snortajt som band på långturné brukar göra. En hel del improvisation och svammel mellan låtarna och ett tydligt gott humör bidrog till  helhetsupplevelsen.  Förvånansvärt många kunde hela eller en stor del av texterna utantill. Även om det inte alltid var skrålande allsång sågs ett stort antal röra på läpparna till musiken.

 

Det blev en lång konsert, cirka två timmar (det var ett förband också, som jag förbigår med tystnad). Setlistan såg ut som nedan. Själv har jag inte minne nog att hålla reda på sådant men på nätet finns tack och lov all man letar efter.

1. The Singer Addresses His Audience

2. Cavalry Captain
3. Down by the Water
4. Calamity Song
5. Grace Cathedral Hill
6. Philomena
7. The Wrong Year
8. The Island
9. Los Angeles, I'm Yours
10. Carolina Low
11. A Bower Scene
12. Won't Want for Love (Margaret in the Taiga)
13. The Rake's Song
14. Make You Better
15. The Legionnaire's Lament
16. 16 Military Wives
17. O Valencia!
18. A Beginning Song
Encore:
19. 12/17/12
20. The Mariner's Revenge Song

Själv tar jag sällan bilder eller spelar på en konserter utan brukar mest irriterar mig över alla som sträcker upp sina mobiltelefoner. Jag vill ha upplevelsen så ren så möjligt. Så den här inspelningen är från youtube och gjord på Brixton Academy några dagar tidigare. Samma öppning som den 26 februari i Berlin...

Det är lite oroväckande att gå på en konsert med ett favoritband. Tänk om de har en dålig dag? Eller uppträder arrogant? Som tur var behövde jag inte ens tänka tanken. Förväntningarna uppfylldes med råge. Jag brukar se sisådär 70-80  band live under året. Förhoppningsvis kommer jag att se fler bra konserter i år men om de skall slå den här upplevelsen får de allt vara sensationellt bra.

Ytterligare några låtar från Brixton som även spelades i Berlin. Lite mer elgitarr och tyngre sound.

Som sista extranummer spelades The Mariner's Revenge song. Kanske lite väl uppsluppet, men det må vara dem förlåtet efter en sådan urladdning. Här är skivinspelningen av låten med en seriestrip som beskriver historien i text och bild.

Tre turkiska bröder Hürel

 Då och då hamnar jag i den psykedeliska genren. En musikstil som hade sin storhetstid i slutet av 60- och början av 70-talet. Upphovet lär väl ligga i den anglo-sachsiska kultursfären men med tanke på hur snabbt den slog rot i helt andra delar av världen känns det som den legat latent där.

I Turkiet skapades stilen Rock Anadolu där västerländsk rockestetik blandades med inhemska instrument och tongångar. Jag har skrivit om genren tidigare på systerbloggen men det är dags att friska upp kunskapen. Själv upptäckte jag stilen efter att ha bläddrat igenom otaliga backar med begagnade LP-skivor i Istanbul på 80-talet.

 Här är det de tre bröderna Hürel (Onur, Haldan och Feridun) som spelar. Lägg märke till det darbukabestyckade trumsetet och dubbelinstrumentet med både gitarr och sazhals.

Sydamerikansk resa 9 - Trujillo

Efter att ha väntat en halv dag och till slut fallit till föga och mutat passkontrollanten fick jag överskrida den strängt bevakade och befästa gränsen till Peru. Ecuador har inte kommit över att Peru slog till och snodde en bit av deras land när resten av världen var upptagna med Andra Världskriget (denna bit fanns fortfarande med på de officiella kartorna).
                                     
Kuststräckan bestod av öken där det i princip aldrig regnade men Anderna kunde anas i öster. Under bussresorna spelades det i princip alltid musik. Ganska ofta smöriga schlagers men ibland även gitarrbaserad chicha eller cumbia med blås och dragspel. Eller i bästa fall, blandningar av båda stilarna.

 Anibal Velasquez är visserligen från Colombia men låten hörde jag på en buss i Peru. Han trakterar det i cumbia så vanliga treradiga diatoniska dragspelet. Fortfarande kan jag texten utantill (jag lärde mig faktiskt låten på dragspel själv en gång i tiden).



Stannade i ökenstaden Trujillo och kollade ruiner och hann med ett rånförsök vid busstationen. Dock var det två amatörer som inte riktigt visste att hantera knivarna så jag använde ryggsäcken som sköld och stångade mig ur situationen. Lärdom: gå inte in på mörka bakgator för att pissa.

Att elgitarren var så populär i Peru hade jag inte anat. En märklig mystisk användning av instrumentet som inte liknade något jag hört förut. Det här är en av de gitarrbaserad låtarna jag hörde under bussresorna som jag senare köpte på en LP (som jag har kvar än idag).



I Lima blev det ett längre stop och musiken som flödade på barer och klubbar var lite mer allmänt latino än renodlat peruansk. Two Man Sound var rätt populära med sina rätt gräsliga discodängor på spanska. Men vadå, jag var ute och dansade med Gladys från Callao och hade väldigt kul.







Härnäst väntade världens då högsta järnväg upp mot andernas tunna luft.

Sydamerikansk Resa 8 - Galapagos

Jag irrade runt i de beryktade hamnkvarteren i Quayaquil för att försöka hitta en båt med destination Galapagos. Det var rätt ruffiga kvarter så jag försökte se cool och fattig ut för att minska rånrisken (pass och pengar hade jag gömt under en lös planka på hotellet).

Jag fick hela tiden oklara besked om båtar och tider och gav tillslut upp försöken. En plats på ett propeller plan några dagar senare var det transportmedel som stod till buds. I väntan på det lämnade jag Quayaquil och drog till Playas på kusten för att vila ut och leva lite billigare, bada och äta färsk fisk.

Det var en sömnig fiskeby med långa sandstränder där gamarna satt i klasar i träden.
På stranden kunde man få grillad fisk och hela tiden spelades låten La Tracionera med Pastor Lopez.



Efter ett par dagar lyckades jag komma med planet till Galapagos. En samling människor från olika länder slog ihop sina påsar och hyrde en båt med tillhörande kapten och dessutom en kock/alltiallo (ett villkor för att minska arbetslösheten på öarna). Kocken kunde inte laga mat och kaptenen var redlöst berusad större delen av tiden så vi fick navigera själva med hjälp av kartan i en turistbrochyr och en leksakskompass.

Så där var vi, ett antal landkrabbor, i en föga sjöduglig båt mitt på Stilla Havet bland förrädiska strömmar och dimbankar. Men livet lekte och tillvaron visade upp sina ljusaste sidor

Kaptenen kunde hanteras av en f.d. kommandosoldat i sällskapet och maten lagades gemensamt. En australiensare var en klippa på att dyka efter languster vilket lyxade till kosthållningen avsevärt.
Vi badade med sjölejon och delfiner men blev vettskrämda av alla trekantiga fenor som dök upp mellan oss själva och båten när vi var ute och simmade. Vi såg albatrossarnas familjeliv på nära håll; spanade på blåfotade sulor; lekte med pälssälar; letade upp jätteödlor och stack oss på kaktusar.

Jo, det var faktiskt så märkvärdigt som David Attenborough visar i sina filmer. Svårt att beskriva.


När det blev dags att lämna öarna såg jag en besynnerlig farkost i hamnen. Ett gammalt landstigningsfartyg från världskriget tog ombord kor och tomglas för transport till fastlandet. Fartyget tillhörde den ecuadorianska marinen men kaptenen tog även med några passagerare om vi betalade för maten. Jag tvivlade inte ett ögonblick för att pengarna gick direkt i kaptenens fick men vi höll god min och gav oss ut på en tredagars färd på ett flatbottnad flytetyg med nötkreatur som last samtidigt som vädret blev allt sämre. Jo, det blev en resa att minnas.
                                                                                                                               
När sjögången tilltog hade korna svårt att hållas sig på benen på plåtdäcket. De halkade omkring, föll och bröt benen. I detta kaos vidtog nödslakt. Bloden flöt i strömmar över däcket och de skräckslagna kreaturen råmade. Jag satt vid främre kanonen och beskådade eländet med en pilsner jag lyckats tjata mig till i kabyssen.

Nödslakt

Min koj låg under däck, överst i en trevåningssäng, strax under taket där kornas klövar hördes klappra på pansarplåten. Mest irriterad blev jag över de sladdar som hängde ned från rören som gick under taket. Det tog ett tag innan jag förstod att det var svansarna på de råttor som förflyttade sig på rörens ovansida.....

Nåväl, slutligen seglade vi uppför floden till Quayaquil där de överlevande korna helt resolut föstes ned i vattnet så att de själva fick simma till stranden. En tjur fick till slut ett spel när den kom upp ur vattnet och jagade människor runt ett torg tills sprang in på en bar  och levde rövare så att gästerna i panik slängde sig ut genom fönstren. Tjuren kom ut med stolt uppsyn och en stol intrasslad i hornen.

Avlastning av kor

Det vilda nötkreaturet löper amok  och en översiktsbild av det stolta flytetyget

Jag embarkerade och tog en buss söderut. Mot Peru och den mystiska andinska psykedeliska musiken.

What A Terrible World, What A Beatiful World

Så kom då Decemberists länge emotsedda skiva. Fjorton låtar att ta in. Efter en första lyssning utkristalliserar sig några favoriter men några fler spelningar och koll på texterna behövs för att göra en riktig recension. Troligen behöver jag en ordbok men det behöver även infödda lyssnare  vilket kanske är orsaken till att Decemberists anses vara smala. Bildning är ju inte amerikanernas favoritdisciplin.

 Men intrycket från den första lyssningen bådar gott. Lite tillbaka i gammal god stil på en del låtar men med utökad instrumentering och arrangemang på andra.

En fin retro-tysk inledning till  Make You Better...



 Lite text underlättar förståelsen för oss som inte är uppfödda med det engelska idiomet.





Några låtar ligger alltså på Youtube men kanske inte de jag sätter främst.



Decemberists  gör en kort Europa turné i vinter men kommer inte närmare Sverige än Berlin och Amsterdam. Och jo, jag har en biljett till konserten i Berlin.

Accordion Babes 2015

Så har samlingsskivan och kalendern med Accordion Babes kommit. Skivan ligger i CD-spelaren och kalendern pryder sin plats på väggen i köket. För de som är intresserade går den fortfarande att beställa.

Det är en blandad kompott låtar med dragspelet som gemensam nämnare, men på något sätt bildar de ändå en helhet. Renée de la Prade med bandet Rebel Lovers har dessutom en video på youtube som får bli smakprov från skivan.