Clandestinofestivalen i Göteborg 2012

Så var det dags för sommarens första festival. Lägligt nog på promenadavstånd i mitt närområde. Gamle favoriten Linton Kwesi Johnson var huvudnumret på fredagskvällen. Kompbandet med Dennis Bowell i spetsen inledde men det var en trögtrist startsträcka innan Linton själv uppenbarade sig på scenen. Den coolaste 60-åringen i musikbranchen var välklädd som vanligt och hans politiska texter från 70- och 80-talet är trist nog relevanta även idag, vilket han betonade i det skarpa mellansnacket. Hans i det närmaste deklamerande pratsjungande avbröts av små danssteg och temperaturen steg. Publiken var med på noterna. Det blev allsång på Fite Dem Back som vi hör här i en äldre inspelning från 2008(?)


 Jag kan inte låta bli att ta med en låt från första skivan Dread, Beat and Blood som fortfarande en av mina favoriter.
 
 Ibland uppträde Linton enbart som poet men uppläsandet är så rytmiskt att man hör musiken i huvudet i alla fall. Här kan man höra samma låt utan musik.


På lördagen var det det angolanska bandet Conjunto Angola 70 som trollband publiken med sina intrikata gitarrslingor. Latinafrikanskt liksom och dansskorna på. Lägg märke till den glade mannen med det käppliknande instrumentet. En inspelning från förra året i Köpenhamn.



I kväll blir det Staff Benda Bilili och blir det bara hälften så bra, som alla påstod att det var förra gången det begav sig, kommer det att bli en höjdarkväll. Ända sedan jag såg dokumentären om dessa handikappade musiker från Kingshasa i Kongo har jag velat se dem och ser verkligen fram emot kvällen.


 Här tränar de i Kinshasas zoologiska trädgård innan första europaturnén och genombrottet.





Till sist de asiatiska kvinnorna i  Camkytiwa som försenade av flyget och försvunna instrument som avslutade kvällen i tältet på lördag/söndag natten. Ett främmande och märkligt tonspråk men ack så fascinerande.

Tiger Lillies i Göteborg

Det är nu Dans och Teaterfestival i Göteborg. Jag är alldeles matt efter att ha sett Tiger Lillies skruvade version av Hamlet på Göteborgs Stadsteater. Visst var det klart och tydligt Shakespears kända pjäs men med Tiger Lillies egensinniga musik och en häpnadsväckande scenografi med skådespelare hängande linor. Det går knappast att förklara och trailern en tam bild av händelserna, gå och se om ni kan.


Vi ser istället en helt annan video. Tiger Lillies iscensättning av Coleridges dikt "The Ancient Mariner" ger en föraning om vad de är kapabla till.

Bowerbirds på Henriksberg

Även denna vecka slank jag in på Henriksbergs takterass för att lyssna på musik. Temeraturen i luften är dessutom såpass hög att det går att sitta ute (en kort stund i alla fall) utan att få frostskador. Denna kväll var det bandet Bowerbirds som var kvällen huvudakt. Om dessa visste jag föga men jag hade fått tips innan och hunnit lyssna in mig en del. Förbandet Slaraffenland från Danmark var ekvilibristiska musiker men låtarna satte sig inte direkt och en diskantig ljudbild störde något. Visst, lite 70-talsaktigt exprimentellt och inte alls pjåkigt. Jag borde leta upp lite inspelad musik av dem och ge dem en chans Men det är svårt att vara förband när alla väntar på huvudbandet.

Bowerbird, som var förstärkta med trummisen och en multiinstrumentalist från Slaraffenland till en kvintett, började med sina kanske starkaste låtar som nummer två kom denna


 Efter den in lite mer stillsam men ändå storslagen låt.
Till den en vacker video med fisktema vilket jag naturligtvis uppskattar,


Det var en varm och innerlig konsert med flera höjdpunkter. Sveriges Radio var där och spelade in men när det sänds har jag inte lyckats ta reda på.

Det finns ett flertal live-videos med Bowerbird på Youtube. Den här tycks ha haft flest tittare..



Jag gillar intensivt den här typen av konserter i lagom format. Ett mindre ställe med närhet till scenen, där man är ett par meter från artisterna.

Those Darlins

Jag börjar bli stammis på Henriksbergs takterass. Jo, det ligger nära och en mängd udda band spelar där, nästan varje vecka. Nu var det Those Darlins som var på besök (12/4) . Om dem visste jag föga men vad fan. Lite skev punkig gubbrock med countryinfluenser spelat av unga tjejer kan ju inte vara fel, bra kritik har de fått dessutom. Är man dessutom ledig och har pengar vore det ju nästan ett brott att inte hasa sig de några få hundra meter det är frågan om.

De började konserten kaxigt med den mest kända låten: Screws get loose. Genomträngande röst och attityd och lägg märke till gitarrsolot, wow liksom.

 I slutet kom countrylåtarna fram efter önskemål från publiken. Nånting som man tydligen får med modersmjölken där borta i det stora landet i väster.

På det hela taget en kul kväll

Mörker Mörker Mörker på Henriksberg

Som jag konstaterade härom veckan är musikvärlden inte på något sätt rättvis. Dark Dark Dark spelade på Henriksbergs takterrass inför cirka 60 personer. Om det funnits någon rättvisa borde de förstås varit mångdubbelt fler. Men vem är jag att klaga -  sådana här band gör sig bäst i liten skala. När man ser svettdropparna på överläppen och och hör tystnaden i pausarna. När publiken är där för bandet skull och inte för att festa lite allmänt.

De lät lite som en blandning av Beirut och Devotchka (eller varför inte Snake Oil Peddlers) men sångerskan förknippade jag mer med Sandy Denny eller Linda Thompson. Inte undra på att jag gillade det. Jag hängde med den långskäggige trummisen Mark i baren efteråt och fick höra att de turnerat med A Hawk and A Hacksaw vilket inte förvånade mig.

                      
Och visst tar vi med en video till.......

Paleo på Vansinnet

                               
Musikbranschen är inte rättvis, det vet vi alla, men sällan  ser man det så väl som denna söndagskväll (1/4) när David Strackany, eller Paleo som han kallar sig som artist, gästade Göteborg. På det gamla Sinnet numera kallat Vansinnet, ett trevligt offentligt vardagsrum, beläget nära Sjöfartsmuseét samlades knappt ett tiotal åhörare trots att det var gratis.

En smal långhårig man tar upp gitarren och spelar några effektiva slingor, sedan börjar han sjunga, och det är en röst som tränger igenom rummet. Den där frekvensen som inga instrument kan överrösta och som surrar åhörarna vid masten. Svag, stark, sprucken och  kraftfull om vartannat. Intressanta låtar och ett finessrikt gitarrspel, avslappnat men ändå nervigt. Jag har betalat ganska mycket pengar för att se betydligt blekare artister och ändå tyckt det vara en god investering. Det här är en artist som de annars vakna arrangörerna Woody West borde lagt beslag på.

Paleo har blivit känd för att han skrivit en låt om dagen under ett års tid vilket ger en aning om hans beslutsamhet.  På skivorna har han ett band bakom sig men det känns ändå som lite av ett soloprojekt.
Till fromma för alla i Skandinavien finns ett urval av Paleo på Spotify. På Brandybeat blir det som vanligt några videos. Visst borde väl den här videon ha fler än 112 visningar(1/4)?



Ytterligare en låt från senaste skivan Fruit Of The Spirit.

Timber Timbre igen

Man borde ge alla band minst två chanser live. Timber Timbre som gjorde ett så blekt intryck på mig härom året (september 2010) var helt med på banan denna gång på Henriksbergs takterass i Göteborg. Eller band och band. Frontfiguren Taylor Kirk var ensam på scenen, men med hjälp en bastrumma, loopar och framför allt genom ett lika märkligt som effektivt gitarrspel, lyckades han fylla ut ljudbilden så att medmusikanterna knappast saknades. Mycket eko, jovisst även denna kväll, men distinkt. Ödsligt långsamt men ändå med ett gott humör. Som att bli kramad av ett berusat spöke.

Skivorna växer för var gång jag hör dem. Om man är på rätt humör vill säga, det är ingen partymusik direkt. Föreslagsvis lätt bakfull och melankolisk eller lite låg i strösta allmänhet.
Det är nyskapande fast på traditionell grund i någon slags independent americana (canadana?)stil men samtidigt helt eget. Lyssna själv två album finns på Spotify.