Those Darlins

Jag börjar bli stammis på Henriksbergs takterass. Jo, det ligger nära och en mängd udda band spelar där, nästan varje vecka. Nu var det Those Darlins som var på besök (12/4) . Om dem visste jag föga men vad fan. Lite skev punkig gubbrock med countryinfluenser spelat av unga tjejer kan ju inte vara fel, bra kritik har de fått dessutom. Är man dessutom ledig och har pengar vore det ju nästan ett brott att inte hasa sig de några få hundra meter det är frågan om.

De började konserten kaxigt med den mest kända låten: Screws get loose. Genomträngande röst och attityd och lägg märke till gitarrsolot, wow liksom.

 I slutet kom countrylåtarna fram efter önskemål från publiken. Nånting som man tydligen får med modersmjölken där borta i det stora landet i väster.

På det hela taget en kul kväll

Mörker Mörker Mörker på Henriksberg

Som jag konstaterade härom veckan är musikvärlden inte på något sätt rättvis. Dark Dark Dark spelade på Henriksbergs takterrass inför cirka 60 personer. Om det funnits någon rättvisa borde de förstås varit mångdubbelt fler. Men vem är jag att klaga -  sådana här band gör sig bäst i liten skala. När man ser svettdropparna på överläppen och och hör tystnaden i pausarna. När publiken är där för bandet skull och inte för att festa lite allmänt.

De lät lite som en blandning av Beirut och Devotchka (eller varför inte Snake Oil Peddlers) men sångerskan förknippade jag mer med Sandy Denny eller Linda Thompson. Inte undra på att jag gillade det. Jag hängde med den långskäggige trummisen Mark i baren efteråt och fick höra att de turnerat med A Hawk and A Hacksaw vilket inte förvånade mig.

                      
Och visst tar vi med en video till.......

Paleo på Vansinnet

                               
Musikbranschen är inte rättvis, det vet vi alla, men sällan  ser man det så väl som denna söndagskväll (1/4) när David Strackany, eller Paleo som han kallar sig som artist, gästade Göteborg. På det gamla Sinnet numera kallat Vansinnet, ett trevligt offentligt vardagsrum, beläget nära Sjöfartsmuseét samlades knappt ett tiotal åhörare trots att det var gratis.

En smal långhårig man tar upp gitarren och spelar några effektiva slingor, sedan börjar han sjunga, och det är en röst som tränger igenom rummet. Den där frekvensen som inga instrument kan överrösta och som surrar åhörarna vid masten. Svag, stark, sprucken och  kraftfull om vartannat. Intressanta låtar och ett finessrikt gitarrspel, avslappnat men ändå nervigt. Jag har betalat ganska mycket pengar för att se betydligt blekare artister och ändå tyckt det vara en god investering. Det här är en artist som de annars vakna arrangörerna Woody West borde lagt beslag på.

Paleo har blivit känd för att han skrivit en låt om dagen under ett års tid vilket ger en aning om hans beslutsamhet.  På skivorna har han ett band bakom sig men det känns ändå som lite av ett soloprojekt.
Till fromma för alla i Skandinavien finns ett urval av Paleo på Spotify. På Brandybeat blir det som vanligt några videos. Visst borde väl den här videon ha fler än 112 visningar(1/4)?



Ytterligare en låt från senaste skivan Fruit Of The Spirit.

Timber Timbre igen

Man borde ge alla band minst två chanser live. Timber Timbre som gjorde ett så blekt intryck på mig härom året (september 2010) var helt med på banan denna gång på Henriksbergs takterass i Göteborg. Eller band och band. Frontfiguren Taylor Kirk var ensam på scenen, men med hjälp en bastrumma, loopar och framför allt genom ett lika märkligt som effektivt gitarrspel, lyckades han fylla ut ljudbilden så att medmusikanterna knappast saknades. Mycket eko, jovisst även denna kväll, men distinkt. Ödsligt långsamt men ändå med ett gott humör. Som att bli kramad av ett berusat spöke.

Skivorna växer för var gång jag hör dem. Om man är på rätt humör vill säga, det är ingen partymusik direkt. Föreslagsvis lätt bakfull och melankolisk eller lite låg i strösta allmänhet.
Det är nyskapande fast på traditionell grund i någon slags independent americana (canadana?)stil men samtidigt helt eget. Lyssna själv två album finns på Spotify.

I Paris metro

Det har varit lite trögt på bloggen ett tag. Men nu när vintern och mörkret börjar försvagas vaknar livsandarna till liv igen. Ut och resa kanske......
Vem skulle till exempel inte vilja möta våren i Paris?  Till min hjälp tar jag rap-musettegruppen Java som guidar på en sight-seeing under jorden.
De har varit med tidigare i bloggens historia och jag såg dem live en gång i Australien. En konsert som gjort ett oförglömligt intryck på mig och fått mig att omvärdera min musiksmak.

Steampunk igen

                                              
Intresset för steampunk (se tidigare inlägg) växer i världen. Liksom i många andra subkulturer debatteras vad som är "rätt" respektive "fel". Fundamentalister mot fritänkare. Samtidigt växer de affärsmässiga möjligheterna. Det som förr gjordes av glada nyskapare kan nu köpas på nätet för en inte alltid så billig penning.
 

Kommersiella musiker och band  utnyttjar vågen och lägger till steampunkattiraljer i sina ordinära musikvideos. Det skulle inte förvåna mig om det snart är en del av mainstreamkulturen - nu när intresset för medeltid och fantasy börjar kännas lite beiget. I så fall lär ju entusiasterna bli omkörda av vinstdrivande intressen ganska så omgående. Jaja, det är ju inte första gången, men än är vi inte där, eller?

Allt är som sagt var inte bra inom genren. Några googles och lite läder gör inte musiken bättre men visst finns det spänning i en del band. Hellblinki brukar räknas till steampunkgenren även om de är bredare än så.

The Men That Will Not Be Blamed For Nothing betonar punk mer än steam men är ändå det första brittiska bandet sedan 1922 som gett ut musik på vaxrulle. Det inger viss respekt. Låten är Sewer som finns på skivan  Now Thats What I Call Steampunk. Vi tittar på en vaxcylinder-video för första gången på Brandybeat!

Amerikanska Abney Park är kanske det mest uttalade steampunkbandet. Tungt och drivande men kanske mer spektakulärt visuellt än musikaliskt (jag lägger självklart märke till att sångaren har en darbuka i bältet). Populärt band på steampunkonvent på andra sidan Atlanten.

Men de kan även var lite mer gammaldags akustiska med både durspel och mandolin.

Eftersom jag spelar både darbuka, durspel och diverse stränginstrument (gärna men illa) så är det inte utan att jag börjar känna mig lite befryndad med steampunkmusik. Jag betraktare mig som överårig stofil med det är kanske dags att starta ett band igen. Att man är 1800-talsmässig bör ju bara vara en fördel. Dessutom äger jag en cylinderhatt och en ärvd smoking.

Om man vill veta vad steampunk innebär tror jag Newbury & Hobbes trilogin av George Mann är en bra ingång. En slags deckarhistoria förlagd till ett alternativt England runt 1902 där Drottning Victoria styr imperiet med järnhand och använder teknikens och medicinens alla under för att kunna fortsätta med det, om inte för evigt så under längre tid än vad som är brukligt, för dödliga personer..

Luftskeppen förmörkar himlen; mekaniska automater betjänar människorna; ångdrivna droskor trafikerar gatorna i London och kombinationen maskin -människa dras till det yttersta.

Kronans agent Maurice Newbury bekämpar tillsammans med sin medhjälpare Veronica Hobbes vetenskapliga genier, giriga skurkar, levande döda och maktfullkomliga organisationer i av smog förmörkad storstad. Kanske inte någon stor litteratur men klart underhållande och man anar sig till ett  möjligt filmmanus.

Om det kommer fler romaer om duon återstår att se men det verkar inte omöjligt med tanke på de goda recensionerna och försäljningssifforna.

El Gusto - en fantastisk dokumentär

På 1940-talet var Kasbahn i Alger en myllrande stadsdel med judar, muslimer och kristna om vartannat.  De hade samma livsstil och kärlek till den folkliga musiken Chaabi. Befrielsekriget på 50-talet gjorde att musikerna skingrades och den gamla livsstilen försvann.

En kvinnlig arkitekt med algeriska rötter går 2003 in i en affär för att köpa en spegel och stöter ihop med en gammal musiker. Detta blir början på en lång resa, hon lär sig filma, jagar pengar, pantsätter sitt hus och söker upp musikerna, den ena efter den andra - de som ännu är i livet. Femtio år efter storhetstiden samlas de åldriga musikerna igen för en konsert.

En helt i genom fantastisk film som förhoppningsvis snart kommer på ordinarie biografer. Se den!

Den återskapade orkestern turnerar nu Europa runt under namnet El Gusto och har vi tur kommer de även till Sverige till sommaren. Om inte annat så i alla fall till Oslo men alla datum är inte spikade, så håll utkik.