2012 alltså

Ja, då är vi igång igen. Nytt år alltså. Jag slår på måfå lite i mina listor och chansar. Den här är en video  många tittat på, men jag tar med den i alla fall. Jag brukar ju inte bli helt till mig i trasorna över instrumental ekvilibrism men det här är snitsigt. En instruktion i hur två personer spelar på en gitarr.

Julmusik

Julmusik är problematisk. Egentligen tycker jag julmusik skall gå i tretakt (polska eller hambo) och ha text på svenska och sjungas i samband med snaps. Men denna jul har Franska trions julskiva snurrat på min cd-spelare i köket. Från teveserien Nordstan som jag missade, men efter att ha hört musiken, letade upp på SVT play och såg i efterhand. En mycket sevärd dokumentär.

 Amerikansk julmusik brukar i allmänhet vara smörig och på gränsen till outhärdlig men ju äldre den är desto trevligare låter den i mina öron. Den här är från 1933 och således riktigt fin.


Vi avslutar med Smaklösas dramatiska epos Jul vid Lauterhorn. Tidlös och lite bortanför alla genrer....

Cesaria Evora är död

Så har den legendariska barfotasångerskan lämnat jordelivet. Sjuttio år gammal enligt tidningarna, men det sägs hon inte riktigt höll ordning på åren och kunde vara betydligt äldre. Vem vet. Två dagars landssorg är utlyst på Cap Verde.

Jag såg henne en förtrollad afton på Göteborgs konserthus. Det kändes som om den samlade delen av västra Skandinaviens exil capverdianer satt i publiken. Bredvid mig satt en äldre gentleman som svagt sjöng med i alla texter samtidigt som tårarna strömmade ned längs kinderna.

Det där avslappnade svänget och hennes mjuka sorgsna röst skapar en stämning av nostalgi och sentimentalitet trots att jag inte förstår ett ord.

Steampunk

På systerbloggen visades häromveckan en rysk steampunkvideo och jag tänkte inte vara sämre här. Steampunk som begrepp myntades på 80-talet men har som företeelse naturligtvis funnits mycket längre. Grunden är någon slags fascination för 1800-talets framtidsvisioner kombinerat med en vurm för ålderdomlig teknik. Om jag skulle exemplifiera genren med något är det väl Jules Vernes romaner som ligger närmast till hands. Som ett fundament hela rörelsen bygger på,  liknande socialismens förhållande till Karl Marx Kapitalet. Själv upptäckte jag bilder på nätet, av datorer i trä och mässing och liknande tingestar, i början av 2000-talet och tilltalades av estetiken och fantasin i utförande.

Om varför en subkultur som blandar 1800-tal med alternativ verklighet skulle man kunna skriva en lång utredning om men det gör jag nog någon annanstans. Själv har jag utan att veta om det intresserat mig för steampunk en längre tid. Jag har läst de flesta Jules Vernes romaner och en hel del Science-fiction med retro-futuristiska drag. Michael Moorcocks  Warlord of the Air, Anubisportarna av Tim Powers, Sam J. Lundwalls Inga hjältar här och Uppdrag i universum och framför allt

 

Hans pastisch Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet. En sanslös äventyrshistoria i ett ett alternativt Europa i tidigt 1900-tal. Ädla hjältar, ondsinta skurkar och vackra kvinnor förekommer i denna eviga strid mellan ont och gott där luftskeppen regerar luften och Wembleytornet höjer sig över London

 Den film med steampunkestetik som jag närmast kommer att tänka på är De förlorade barnens ö (Jeunet och Caro 1995). En fantastisk film med märkliga karaktärer, victorianskt maskineri och en ond vetenskapsman i en dystopisk värld.

 Musik i steampunkstil är inte  på något sätt enhetlig. Det finns renläriga som spelar på (relativt)gammaldags vis med akustiska instrument och andra som använder den moderna tidens teknik för att skapa en illusion av en annan värld.

 Den här var med i systerbloggen men den är så intressant att jag bara inte kan låta bli att ta med den här också. Ett inlägg i debatten om vad steampunk är med en tydlig bild av vad låtskrivaren anser vara rätt och riktigt. Lite mindre renlärig är Ghostfire med The last steampunk walz

 Det var allt för tillfället men jag återkommer i ämnet.

Durspel på Cap Verde

                               

Jag har ett tvåradigt diatoniskt dragspel, ett lite lurigt, begränsat instrument som i Sverige mest förknippas med folkmusik. Ur denna sorts instrument kan man emellertid skapa mycket olika musik.
Cap Verde är en ögrupp i Atlanten utanför Afrika som varit en portugisisk koloni. Där sitter Sema Lopi med sitt Hohner Erica och spelar framför en liten grupp åhörare. Musikstilen heter Funaná och det låter definitivt inte som i Sverige.



Durspelare i Sverige brukar dock sällan uppvaktas med sådan närgången dans som mannen i den här videon. Ytterligare en låt, en långsam funaná med samma namn som sångaren.

Låten Sema Lopi känner jag igen från en gammal LP jag har. På 80-talet återupplivade popgruppen Bulimundo musikstilen funaná genom sitt elektrifierade gitarrdominerade sound. Här Sema Lopi igen. Fin låt med elegant gitarrspel men den klagande refrängen får åtminstone mig att associera till en svårare baksmälla!

Cumbia igen

Visserligen är det höst och förkylningarna duggar som spön i backen, men ärligt talat har det inte varit allt för introvert och dyster musik på spellistan en tid nu? Som alltid när jag vill bli på bättre humör och se saker från en soligare synvinkel är det cumbiarytmer som gäller. Si, denna gång får den gamla gruppen (startades 1962) Los Corraleros de Majaguel som får stå för musiken.

Franskt skägg

Fast å andra sidan behöver man inte sjunga på engelska bara för att man har skägg. Det franska bandet Arit innehåller en man med en imponerande skäggväxt. Låten har lite skräckfilmsfeeling i refrängen.
Lite irriterande till att börja med men rätt vad det är så fastnar det.