Det är faktiskt ingen hejd på hur mycket spelningar man missar här i livet. En del med flit(tid och pengar) andra för man inte visste om dem eller helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Ingenting att göra åt och ingenting att gråta över, eller jo ibland. Dylan LeBlanc på Pustervik hade jag till exempel velat sett häromveckan. Det är typiskt en såndär spelning som man borde ha varit på. Jag bor dessutom i närheten.
Tyvärr missade jag Oh Harry på Pustervik i veckan eftersom jag var på ett annat evenemang. Tid och ekonomi sätter gränser som är svåra att ta sig över. Harriet Ohlson som tidigare sjöng i Hellsongs gör en egensinnig musik som biter sig fast även genom datorns minimala högtalare.
Med jämna mellanrum brukar jag rasera min ekonomi genom köpa ytterligare ett instrument till min redan allt för utrymmeskrävande samling. Troligtvis i fåfängt hopp om att jag någon gång skall finna just det instrument som känns helt rätt för mig. Som är liksom spelar av sig själv i mina händer. Där musiken kommer utan ansträngning och utan nötande av teknik och skalor. Senast i raden av instrument är en autoharp. En typ av cittra som kan spelas på flera olika sätt. Svårt att förklara så jag låter Basia Bulat visa hur det kan gå till.
Jo hon har polska rötter men uppvuxen i Kanada där hon uppträder till både gitarr, ukulele, piano och autoharp.
Ylande saxofon är kanske inte något man förknippar med Richard Thompson låtar men på Sidney Wells från senaste skivan Attic Dreams får Pete Zorn tuta på rejält. En av de otäckare låtarna han gjort men de traditionella brittiska balladerna är ganska blodiga och innehåller sällan lyckliga slut. Här är det den seriemördande lastbilchaffisen Sidey Wells som är huvudperson.
Thompson vore ju inte Thompson om han inte klämde i med ett riktigt elakt gitarrsolo på slutet. Vissa - inte många - artister blir bara bättre med åren och Richard Thompson hör till dem. Texten ligger under klippet.
Oh Sidney Wells he drove the country North to South On the walkie-talkie, shooting off his mouth The other lorry drivers thought he was a laugh They didn't know the truth, they didn't know the half
Sidney Wells he had a lovely line in chat Before a girl could think he'd have her at his flat Dansette playing soft, a gin'll do no harm No one could resist Sidney Wells' charm
Now Cheryl was a waitress at the works canteen Older than she looked, she'd pass for 17 Too pretty to be doing such a lousy job Beauty queen smile, hair cut in a bob
Sidney Wells' rig came weaving down the road At Hennessy and Sons he dropped his heavy load Cheryl checked her make-up, looked up at the clock She had a date with Sidney at the loading dock
Oh he led her to the woods, the sky was getting dark She thought it was romantic, thought it was a lark Buried in her mind there rang a small alarm But no-one could resist Sidney Wells' charm
And he took off her clothes and threw them in a pile He watched her stand there cold and shivering for a while He picked up her stocking lying on the floor And wrapped it round her neck until she breathed no more
He tried to burn the body, didn't do it well Up on a pile of tyres, it was an awful smell They found her poor remains and summoned the bereft And took her to the church to bury what was left
Now Sidney Wells he was a heartless kind of rake The blood within his veins was colder than a snake He didn't run, he carried on just like before Until the CID came knocking at the door
Oh the judge said, Mr Wells, the evidence is strong Said Wells, I'll not deny, what took you all so long? All you see is victims, all I see is brides I'm guilty to the gills, and 7 more besides, yeah
They took him to the jail, ready for the worst Justice would be served, but who would get there first? He bled like a pig slaughtered on a farm The inmates weren't impressed by Sidney Wells' charm
Jo, skivan innehåller även en långsam sorglig kärleksballad. Som vanligt frestas man säga. Långsamma dystra låtar är en av Thompsons bästa grenar. Doom and gloom liksom. Jag behöver väl inte tillägga att den innehåller ett glimrande elgitarrsolo.
Att jag hamnade på Claude Francois beror på att jag kollade in Brisa Roché, en amerikanska som bygger upp en karriär i Frankrike. Intressant artist, lite ojämn förstås men klart hörvärd. Hon sjunger på både franska och engelska, lite singer-songwriter, med en internationell touch.
Mest kända låten är kanske Whistle som har en snygg melodi med ett långsamt ompa-omp komp och därför följdriktigt hamnat på några samlingar.
Jo, hon medverkar på en skiva (Autrement Dit) där några av dagens artister tolkar Claude Francois repertoar. En skiva jag lyssnat på en hel del på den senaste tiden. Här kommer smakprov från skivan som faktiskt går att hitta på spotify.
I Mars 1978 försökte Claude Francois rätta till en glappande lampa i ett vått badrum. Det satte punkt för en imponerande karriär inom franskt musikliv, som innefattade en lång räcka hitlåtar under två decennier. Kanske är han nu mest känd för att ha varit medkompositör till en av världens mest inspelade låtar, men han gjorde framför allt massor av shower och teve-framträdanden. Hans sång och dansnummer är värda att ses om och om igen. Svårt att inte dra på munnen. Koreografier tycks sällan åldras med värdighet.
Den kända låten? "My Way" som i orginal hette "Comme d’habitude" men omarbetades av Paul Anka och sedan spelades in av Frank Sinatra. Men så här lät orginalet.
I sin nya serie "Black XS Live Sound Take Away Shows" har La Blogotheque lämnat Frankrike och rest ut i världen för att filma lokala band. De tar med sig det mexicanska bandet Plastics Revolution på en båtfärd. Av en lycklig slump kommer en av medlemmarna på att de skall försöka spela ihop med ett ambulerande mariachiband i en annan båt.
Plastics Revolutions annars rätt så tillintetsägande musik har aldrig låtit bättre. La Blogotheques lyckas som vanligt pressa ut det bästa av ett tämligen okänt band och jag kommer med spänt intresse följa "Take Away Shows" ut i världen.
Mariachiband (bröllopsorkestrar av engelskan mariage) kan uttrycka både smärta och glädje. Jag kan inte låta bli att slänga med en gammal mariachilåt med filmidolen Pedro Infante. Bara för att illusrera musikstilen.
