Otäck ballad med Richard Thompson

Ylande saxofon är kanske inte något man förknippar med Richard Thompson låtar men på Sidney Wells från senaste skivan Attic Dreams får Pete Zorn tuta på rejält. En av de otäckare låtarna han gjort men de traditionella brittiska balladerna är ganska blodiga och innehåller sällan lyckliga slut. Här är det den seriemördande lastbilchaffisen Sidey Wells som är huvudperson.

Thompson vore ju inte Thompson om han inte klämde i med ett riktigt elakt gitarrsolo på slutet. Vissa - inte många - artister blir bara bättre med åren och Richard Thompson hör till dem. Texten ligger under klippet.

Oh Sidney Wells he drove the country North to South
On the walkie-talkie, shooting off his mouth
The other lorry drivers thought he was a laugh
They didn't know the truth, they didn't know the half

Sidney Wells he had a lovely line in chat
Before a girl could think he'd have her at his flat
Dansette playing soft, a gin'll do no harm
No one could resist Sidney Wells' charm

Now Cheryl was a waitress at the works canteen
Older than she looked, she'd pass for 17
Too pretty to be doing such a lousy job
Beauty queen smile, hair cut in a bob

Sidney Wells' rig came weaving down the road
At Hennessy and Sons he dropped his heavy load
Cheryl checked her make-up, looked up at the clock
She had a date with Sidney at the loading dock

Oh he led her to the woods, the sky was getting dark
She thought it was romantic, thought it was a lark
Buried in her mind there rang a small alarm
But no-one could resist Sidney Wells' charm

And he took off her clothes and threw them in a pile
He watched her stand there cold and shivering for a while
He picked up her stocking lying on the floor
And wrapped it round her neck until she breathed no more

He tried to burn the body, didn't do it well
Up on a pile of tyres, it was an awful smell
They found her poor remains and summoned the bereft
And took her to the church to bury what was left

Now Sidney Wells he was a heartless kind of rake
The blood within his veins was colder than a snake
He didn't run, he carried on just like before
Until the CID came knocking at the door

Oh the judge said, Mr Wells, the evidence is strong
Said Wells, I'll not deny, what took you all so long?
All you see is victims, all I see is brides
I'm guilty to the gills, and 7 more besides, yeah

They took him to the jail, ready for the worst
Justice would be served, but who would get there first?
He bled like a pig slaughtered on a farm
The inmates weren't impressed by Sidney Wells' charm


Jo, skivan innehåller även en långsam sorglig kärleksballad. Som vanligt frestas man säga. Långsamma dystra låtar är en av Thompsons bästa grenar. Doom and gloom liksom. Jag behöver väl inte tillägga att den innehåller ett glimrande elgitarrsolo.

Brisa Roché

Att jag hamnade på Claude Francois beror på att jag kollade in Brisa Roché, en amerikanska som bygger upp en karriär i Frankrike. Intressant artist, lite ojämn förstås men klart hörvärd. Hon sjunger på både franska och engelska, lite singer-songwriter, med en internationell touch.

Mest kända låten är kanske Whistle som har en snygg melodi med ett långsamt ompa-omp komp och därför följdriktigt hamnat på några samlingar.

Jo, hon medverkar på en skiva (Autrement Dit) där några av dagens artister tolkar Claude Francois repertoar. En skiva jag lyssnat på en hel del på den senaste tiden. Här kommer smakprov från skivan som faktiskt går att hitta på spotify.

Claude François Autrement dit Vidéo attitude sélectionnée dans Musique

En stilig koreografi

I Mars 1978 försökte Claude Francois rätta till en glappande lampa i ett vått badrum. Det satte punkt för en imponerande karriär inom franskt musikliv, som innefattade en lång räcka hitlåtar under två decennier. Kanske är han nu mest känd för att ha varit medkompositör till en av världens mest inspelade låtar, men han gjorde framför allt massor av shower och teve-framträdanden. Hans sång och dansnummer är värda att ses om och om igen. Svårt att inte dra på munnen. Koreografier tycks sällan åldras med värdighet.



Den kända låten? "My Way" som i orginal hette "Comme d’habitude" men omarbetades av Paul Anka och sedan spelades in av Frank Sinatra. Men så här lät orginalet.

Två band på båtar

I sin nya serie "Black XS Live Sound Take Away Shows" har La Blogotheque lämnat Frankrike och rest ut i världen för att filma lokala band. De tar med sig det mexicanska bandet Plastics Revolution på en båtfärd. Av en lycklig slump kommer en av medlemmarna på att de skall försöka spela ihop med ett ambulerande mariachiband i en annan båt.

Plastics Revolutions annars rätt så tillintetsägande musik har aldrig låtit bättre. La Blogotheques lyckas som vanligt pressa ut det bästa av ett tämligen okänt band och jag kommer med spänt intresse följa "Take Away Shows" ut i världen.

Mariachiband (bröllopsorkestrar av engelskan mariage) kan uttrycka både smärta och glädje. Jag kan inte låta bli att slänga med en gammal mariachilåt med filmidolen Pedro Infante. Bara för att illusrera musikstilen.

Ett IKEA-trumset i Frankrike

I Frankrike gör flera produktionsbolag märkliga och underbara videoinspelningar med olika typer av band. Dessa anspråkslösa tagningar tycks på något sätt locka fram det bästa hos banden. Här är det det amerikanska O'Death som gör en finstämd version av sin låt Home. Trumsetet består främst av en IKEA-stol i plast och en pappkartong.

Om någon till äventyrs missat O'Death så slänger jag med deras genombrottslåt som hördes i ofta i etern för några år sedan. Skramlig, tungt, innerlig och skitbra. Resten av skivan var lättare att glömma.

Jungle Blues

C.W. Stoneking är född 1974 fast låter som om hans födelseår vore runt år 1900. En ny bekantskap för mig, men en angenäm sådan. En härlig video som trots sin lågbudgetimage sannerligen inte är något hastverk. Snygga 20-tals riff i blåset med en svag calypsoförnimmelse.


Visst är låten inspirerad av tjugtalet men uppvisar rätt stora skillnader mot kompositörens Jelly Roll Mortons egen Jungle Blues.

Två band på Pustervik

Tyvärr och av någon anledning hade Timber Timbre bestämt sig för att lägga på en hel del eko. Mycket eko. Alla låtar fick en likartad och rejält otydlig ljudbild. Man hörde med andra ord inte ett jävla ord. Synd på så rara ärtor för inspelningarna är riktigt bra.

Desto gladare blev man däremot av Phosphorscent som med stora mått överträffade sin ändå mycket bra skiva. Och därmed bekräftade att även klassisk rockmusik är som bäst just nu(och inte för 30-40 år sedan som nostalgikerna framhåller). Självsäkra, coola, snortajta med självdistans. Vad mer kan man begära?

Inspelningen är från igår i Köpenhamn! Brandybeat är för en gång skull på bettet.