Ett IKEA-trumset i Frankrike

I Frankrike gör flera produktionsbolag märkliga och underbara videoinspelningar med olika typer av band. Dessa anspråkslösa tagningar tycks på något sätt locka fram det bästa hos banden. Här är det det amerikanska O'Death som gör en finstämd version av sin låt Home. Trumsetet består främst av en IKEA-stol i plast och en pappkartong.

Om någon till äventyrs missat O'Death så slänger jag med deras genombrottslåt som hördes i ofta i etern för några år sedan. Skramlig, tungt, innerlig och skitbra. Resten av skivan var lättare att glömma.

Jungle Blues

C.W. Stoneking är född 1974 fast låter som om hans födelseår vore runt år 1900. En ny bekantskap för mig, men en angenäm sådan. En härlig video som trots sin lågbudgetimage sannerligen inte är något hastverk. Snygga 20-tals riff i blåset med en svag calypsoförnimmelse.


Visst är låten inspirerad av tjugtalet men uppvisar rätt stora skillnader mot kompositörens Jelly Roll Mortons egen Jungle Blues.

Två band på Pustervik

Tyvärr och av någon anledning hade Timber Timbre bestämt sig för att lägga på en hel del eko. Mycket eko. Alla låtar fick en likartad och rejält otydlig ljudbild. Man hörde med andra ord inte ett jävla ord. Synd på så rara ärtor för inspelningarna är riktigt bra.

Desto gladare blev man däremot av Phosphorscent som med stora mått överträffade sin ändå mycket bra skiva. Och därmed bekräftade att även klassisk rockmusik är som bäst just nu(och inte för 30-40 år sedan som nostalgikerna framhåller). Självsäkra, coola, snortajta med självdistans. Vad mer kan man begära?

Inspelningen är från igår i Köpenhamn! Brandybeat är för en gång skull på bettet.

Run Chicken run

Ett annat av alla dessa folkligt förankrade band med rötterna i den amerikanska musikmyllan är Felice Brothers. Som vanligt är de lite ojämna, en blandning av dystra ballader och mer taktfasta rytmer. Tidvis riktigt bra. Min favorit är nog Run Chicken Run, en av de svängigare låtarna. Flera liveinspelningar med rörliga bilder ligger på Youtube men ljudkvalitén är så dålig att jag väljer en stillbildsversion.

Sunkig varitéstämning på landsbygden

Just den här typen av video med lite småsunkig varitéstämning poppar med jämna mellanrum upp i etern. I just love it. Detta är dessutom ett tillräckligt bra band för att matcha stämningen.

Alela Diane

Av någon anledning har jag på senaste tiden lyssnat ganska mycket på engelskspråkiga damer. Varför vet jag inte, men det blir så ibland. Man lyssnar på en artist och hittar en annan i samma stil och så håller det på. Helt plötsligt har man en blandlista på ett tiotal artister. Det här är titellåten på Alela Dianes senaste skiva.

Lite mer lågmäld är The Rifle men inte sämre för det. Skarpskuren röst och intressant frasering. Och hon behärskar verkligen gitarren. Stabilt och rytmiskt. Hon påminner om en annan artist....tror jag... men jag kommer inte på vilken.

Way Out West 2010

Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.

Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.