Run Chicken run

Ett annat av alla dessa folkligt förankrade band med rötterna i den amerikanska musikmyllan är Felice Brothers. Som vanligt är de lite ojämna, en blandning av dystra ballader och mer taktfasta rytmer. Tidvis riktigt bra. Min favorit är nog Run Chicken Run, en av de svängigare låtarna. Flera liveinspelningar med rörliga bilder ligger på Youtube men ljudkvalitén är så dålig att jag väljer en stillbildsversion.

Sunkig varitéstämning på landsbygden

Just den här typen av video med lite småsunkig varitéstämning poppar med jämna mellanrum upp i etern. I just love it. Detta är dessutom ett tillräckligt bra band för att matcha stämningen.

Alela Diane

Av någon anledning har jag på senaste tiden lyssnat ganska mycket på engelskspråkiga damer. Varför vet jag inte, men det blir så ibland. Man lyssnar på en artist och hittar en annan i samma stil och så håller det på. Helt plötsligt har man en blandlista på ett tiotal artister. Det här är titellåten på Alela Dianes senaste skiva.

Lite mer lågmäld är The Rifle men inte sämre för det. Skarpskuren röst och intressant frasering. Och hon behärskar verkligen gitarren. Stabilt och rytmiskt. Hon påminner om en annan artist....tror jag... men jag kommer inte på vilken.

Way Out West 2010

Jo, visst var jag på Way Out West också. Mest för att se en massa band jag aldrig hört tidigare. Men Mumford & Sons kände jag faktiskt till. Det verkade resten av publiken också, att så många kunde sjunga med i alla låtarna, inte bara refrängen utan hela texten, var förvånande.

Självfallet var de mycket bättre live än på skiva. Ståpäls. Vi tar ett klipp från balconytv i Dublin också.

Gammal knastrig calypso 3

Tillbaka från semestern så fortsätter jag envist med gammal calypso ett tag till. Lord Caresser var en av de stora på 30-talet. Tyvärr inga rörliga bilder men ett par härliga låtar. Först Gertie som behandlar om kontrasten mellan fattiga och rika.

För säkerhets skull även låten om Edward VIII som abdikerade för att gifta sig med Mrs Simpson. Ack, vad kan kärleken inte ställa till med.

Tiden går obevekligt framåt men samhällen förändras men jag undrar om vi inte förlorat något på vägen. Kanske är det tonen och stämningen i gamla 78-varvare som får mig att fundera i dessa banor.

Gammal knastrig calypso 2

Ytterligare en gammal calypso som även den har Wilmoth Houdini som upphovsman. Här är det dock Gracie Barrie som sjunger om att hon var tvungen att slå in skallen på sin karl. Vilken kvinna!

Gammal knastrig calypso 1

Jag återvänder till Trinidad men tar ett ännu längre kliv bakåt i tiden, till calypsons guldålder, på 30-talet. Då var calypson full av politisk kommentarer, satir och tvetydigheter i kombination med snygga blåsriff, genialiska solon och dansanta rytmer. Mannen med det fantastiska artistnamnet Wilmoth Houdini inleder med Black but Sweet. Lägg märke till trumpetsolot!!!

Om ni känner igen inledningsriffet så har använts i flera låtar på senare tid. Här har vi en hopprepsvideo med riffet som bärande tema.



Wilmoth hette egentligen Hendricks men tog namnet Houdini efter den världsberömde utbrytarkungen som dött 1926.
Harry Houdini var mest känd för sina utbrytartricks men använde också sina kunskaper till att avslöja personer med påstådda övernaturliga gåvor. Han var en tidig superstar i underhållningsbranschen och hann även med en kort filmkarriär som vi kan se i följande trailer.