Gammal knastrig calypso 3

Tillbaka från semestern så fortsätter jag envist med gammal calypso ett tag till. Lord Caresser var en av de stora på 30-talet. Tyvärr inga rörliga bilder men ett par härliga låtar. Först Gertie som behandlar om kontrasten mellan fattiga och rika.

För säkerhets skull även låten om Edward VIII som abdikerade för att gifta sig med Mrs Simpson. Ack, vad kan kärleken inte ställa till med.

Tiden går obevekligt framåt men samhällen förändras men jag undrar om vi inte förlorat något på vägen. Kanske är det tonen och stämningen i gamla 78-varvare som får mig att fundera i dessa banor.

Gammal knastrig calypso 2

Ytterligare en gammal calypso som även den har Wilmoth Houdini som upphovsman. Här är det dock Gracie Barrie som sjunger om att hon var tvungen att slå in skallen på sin karl. Vilken kvinna!

Gammal knastrig calypso 1

Jag återvänder till Trinidad men tar ett ännu längre kliv bakåt i tiden, till calypsons guldålder, på 30-talet. Då var calypson full av politisk kommentarer, satir och tvetydigheter i kombination med snygga blåsriff, genialiska solon och dansanta rytmer. Mannen med det fantastiska artistnamnet Wilmoth Houdini inleder med Black but Sweet. Lägg märke till trumpetsolot!!!

Om ni känner igen inledningsriffet så har använts i flera låtar på senare tid. Här har vi en hopprepsvideo med riffet som bärande tema.



Wilmoth hette egentligen Hendricks men tog namnet Houdini efter den världsberömde utbrytarkungen som dött 1926.
Harry Houdini var mest känd för sina utbrytartricks men använde också sina kunskaper till att avslöja personer med påstådda övernaturliga gåvor. Han var en tidig superstar i underhållningsbranschen och hann även med en kort filmkarriär som vi kan se i följande trailer.

Sydamerikansk resa 5: Colombia

Som en påminnelse om vår dödlighet och aeronautikens nyckfullhet var El Dorado flygplatsens landningsbana kantad av flygplansvrak. Colombia var redan på den tiden illa beryktat. Enligt guideböckerna var det genomkorrumperat, fattigt och smutsigt med en galopperande kriminalitet(det här var innan förändringarna på 90- och 00-talet). Och jo, det stämde, men vilken musik det fanns. Jag blev helt översköljd av cumbia från alla barer, resturanger och skivaffärer. En av de mest populära artisterna var dragspelaren Lisandro Meza(han spelar på ett treradig durspel-Hohner Corona). Jag köpte några skivor med honom som jag med viss möda lyckades få med mig tillbaka till Sverige. Den coolt svängiga Entre Rejas var en av låtarna.

Här är han med en lite större orkester. Det ansträngningslösa svänget är kännetecknande för colombiansk musik. Många rytminstrument samverkar i en egentligen ganska enkel rytm. Men så jävla snyggt. Cumbiarytmen är nog den av alla rytmer som får mig på bäst humör och är därför en perfekt partymusik.

De sista poeterna

Tillbaka till 70-talet och stillbilder igen. The Last Poets var föregångare inom svart musik när det gällde politiska budskap. Slagverk bildar bakgrund till rytmiskt pratsjungna texter. Fortfarande lika aktuella. Raden "Dow Jones owns the peoples homes" verkar förutspå framtiden kusligt väl. E Pluribus Unum är för övrigt mottot på USA:s statsvapen.

Men när revolutionen kommer blir det andra bullar. Inga reklamavbrott då inte.

Djävulen och jag

Jo, jag vet att det var en cover. Gil Scott-Heron kan sin musikhistoria och gör en nytolkning av Robert Johnsons legendariska låt Me and the Devil(se föregående inlägg). Covers kan göras på många olika sätt. Det vanligaste tycks vara att göra en själlös kopia utan den nerv som gör orginalet bra(se till exempel alla de enfaldiga svenska coverbluesband som monomant misshandlar amerikanska orginal- det borde självfallet vara straffbart. Nu avvek jag från ämnet men jag blir så upprörd bara jag tänker på det).

Gil Scott-Heron gör som sagt var något helt annat. Men låt oss höra det epokgörande orginalet också. Och för ordningens skull: det är bara en gitarrist.

Animeringen är inte så dum. Anspelar på historien om hans avtal med Djävulen i vägkorsningen. En berättelse som bland annat dyker upp i filmen O Brother, Where Art Thou. Den mytomspunne R.Johnson korta liv tog slut 1938 efter att ha blivit förgiftad av en svartsjuk äkta man. Han har sedan fått inte mindre än tre gravstenar uppsatta efter sig, i den amerikanska södern. Var han egentligen ligger är oklart.

Livstecken från revolutionär rappare

Jag brukar med jämna mellanrum lufta min ovilja mot amerikansk rap. Framför allt den infantila variant där någon valt ut världshistoriens tråkigaste rytm och en snabbrabblare med enstaviga rim, ondgör sig- inte över samhällssystemet i sig- utan sin egen plats i det.
Nej, bättre var det förr när uppretade agitatorer som Gil Scott-Heron läste lusen av det amerikanska samhället till suggestiv musik. Revolutionen skulle verkligen inte bli tevesänd.


Fast han kallades "the Godfather of rap" gav han inte mycket för de flesta moderna rap-artisterna som han ansåg vara obildade posörer utan politisk medvetande. Vilket man kan höra i Message to the Messenger från det tidiga 90-talet.



Trots en rejäl djupdykning i drogträsket med fängelsevistelser som följd har den gamle rabulisten tagit sig samman och kommit med en ny skiva 2010. Delvis sensationellt bra skulle jag vilja säga. Blytungt komp. Rösten är ärrad och medfaren men full av kraft. Me and the Devil.