Djävulen och jag

Jo, jag vet att det var en cover. Gil Scott-Heron kan sin musikhistoria och gör en nytolkning av Robert Johnsons legendariska låt Me and the Devil(se föregående inlägg). Covers kan göras på många olika sätt. Det vanligaste tycks vara att göra en själlös kopia utan den nerv som gör orginalet bra(se till exempel alla de enfaldiga svenska coverbluesband som monomant misshandlar amerikanska orginal- det borde självfallet vara straffbart. Nu avvek jag från ämnet men jag blir så upprörd bara jag tänker på det).

Gil Scott-Heron gör som sagt var något helt annat. Men låt oss höra det epokgörande orginalet också. Och för ordningens skull: det är bara en gitarrist.

Animeringen är inte så dum. Anspelar på historien om hans avtal med Djävulen i vägkorsningen. En berättelse som bland annat dyker upp i filmen O Brother, Where Art Thou. Den mytomspunne R.Johnson korta liv tog slut 1938 efter att ha blivit förgiftad av en svartsjuk äkta man. Han har sedan fått inte mindre än tre gravstenar uppsatta efter sig, i den amerikanska södern. Var han egentligen ligger är oklart.

Livstecken från revolutionär rappare

Jag brukar med jämna mellanrum lufta min ovilja mot amerikansk rap. Framför allt den infantila variant där någon valt ut världshistoriens tråkigaste rytm och en snabbrabblare med enstaviga rim, ondgör sig- inte över samhällssystemet i sig- utan sin egen plats i det.
Nej, bättre var det förr när uppretade agitatorer som Gil Scott-Heron läste lusen av det amerikanska samhället till suggestiv musik. Revolutionen skulle verkligen inte bli tevesänd.


Fast han kallades "the Godfather of rap" gav han inte mycket för de flesta moderna rap-artisterna som han ansåg vara obildade posörer utan politisk medvetande. Vilket man kan höra i Message to the Messenger från det tidiga 90-talet.



Trots en rejäl djupdykning i drogträsket med fängelsevistelser som följd har den gamle rabulisten tagit sig samman och kommit med en ny skiva 2010. Delvis sensationellt bra skulle jag vilja säga. Blytungt komp. Rösten är ärrad och medfaren men full av kraft. Me and the Devil.

Glimrande gitarrspel och cool kontrabasist

Jag har väl skrivit rätt mycket om Richard Thompson redan men jag hittade denna pärla på tuben och kan inte låta bli att spela den. Självfallet är gitarrspelet lysande men kolla på gamle Danny Thompson (inte släkt) på kontrabas. Vilket lir! Få personer är så coola vid 70 års ålder. Respekt.

Sydamerikansk resa 4: Maraccas i Caracas

Med ytterst oregelbundna mellanrum har jag publicerat mina musikaliska intryck från en resa till Sydamerika för ganska länge sedan. Det är nu dags för avsnitt nummer 4.

Flygplatsen låg vid kusten, ett par mil från Caracas. En modernt betongbygge med en muskulös luftkonditionering som fick resenärerna att huttra och ådra sig förkylningar. Den tropiska hettan slog därför emot mig som en vägg när jag klev ut och banade mig väg mellan alla påträngande taxichaufförer, för att ta mig till den betydligt billigare lokalbussen. Jag tog mig till centrum och hittade nattlogi i något som till konstruktion och utförande påminde om ett cellfängelse.

Det här var på oljeboomens tid men långt innan Chavez. Pengarna flödade, åtminstone till de rikas fickor. Staden var en enda arbetsplats. Nya hus, nya vägar, ny tunnelbana; men inget var färdigt. Överallt nya, stora amerikanska bilar, ingen utan bucklor. Nya dofter, nya synintryck och ny musik. Jag var i Sydamerika.

Oscar D’Leon är född i Caracas men har avancerat till mega-stjärna inom latinmusiken och hördes förstås på radio och kassettband. Snyggt men ovanligt att spela kontrabas och sjunga.

Fast salsa var inte någon dominerande musikform utan tävlade om mediautrymmet med många andra stilar. Cumbian var till exempel omåttligt populär i alla länderna jag besökte. Pastor Lopez är född i Venezuela men verksam i Colombia med en lång karriär bakom sig.


Men kunde man då spela maraccas i Caracas? En Venezolansk folklore-ensemble får visa hur det går till.

Efter någon vecka i Venezuela kände jag mig acklimatiserad nog att bege mig mot Colombia. Ett land med ett genuint dåligt rykte, men ändå på något sätt, lockande.

Che Sudaka i Göteborg

Tyvärr finns det inga inspelningar som matchar ett uppträdande av Che Sudaka. Av alla band jag sett - och det är åtskilliga tusen- ligger Che Sudaka i särklass när det gäller livespelningar. Med rötterna i gatumusiken och med punkens energi är det förmodligen det hårdast arbetande bandet på planeten. Gårdagkvällens uppträdande på Musiken Hus i Göteborg var inget undantag. Kanske uppnådde de inte samma höjder som en ljummen sommarkväll vid Nämforsen härom året, men för att vara en mörk onsdagkväll i februari var det häpnadsväckande. Som sagt var, inspelningarna ger bara ett svagt återsken av livekänslan, men här är ändå en ny video.

En monsterstad i förändring: Bogotá

Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande.
Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez

Uptown Top Rankin

När det gäller Reggae är ju 70-talet guldåldern. Spretigt och utforskande utan klara gränsdragningar. En skiva som jag saknar i min skivsamling är Althea & Donna Uptown Top Rankin. Annorlunda och fräck på det där oefterhärmliga 70-talsviset. Det här live-framträdandet ger oss även en antydan om att kläd- och frisyr-ideal har förändrats något. Låten blev etta på Englandslistan 1978.

Bakom sig har de The Revolutionaries med gräddan av Jamaicas musiker. Althea & Donna släppte flera singlar men fick ingen mer hit. Tyvärr. En av mina personliga favoriter är Make A Truce. Stenhårt komp med bland andra Sly & Robbie på trummor och bas; Bobby Ellis på trumpet; Herman Marquis på saxofon och Vin Gordon på trombon.