Fridsam trombonist

En betydligt fridsammare trombonist än föregående man är Rico Rodriquez. Två år yngre, lärde han sig trombonspel av Don Drummond. Har spelat i otaliga sammanhang på Jamaica och i England. Liksom hos Drummond är det är inga blixtrande passager, utan snarare tyngd och stor ton som är kännetecknande. Min favoritplatta är hans instrumentalskiva Man from Waraika. Rytmiskt magnifik. Och lyssna bara på trombonspelet........

Snacka om stor ton...

Ytterligare en låt från samma skiva.


En intressant intervju med Rico finns i den här dokumentären om ska. Han menar att man måste lida för att kunna bli en bra instrumentalist. Bara den som vet vad det innebär att vara fattig kan bli en god musiker.

Trombonspelande mördare

Å andra sidan tycks viss musik vara helt tidlös. Vi ligger kvar i 60-talet men förflyttar oss till den västindiska övärlden. Närmare bestämt Kingston, Jamaica 1964. I Studio One, ägd av Clement Seymour "Sir Coxsone" Dodd spelas ett ett antal legendariska låtar in med trombonspelaren Don Drummond.

Don Drummonds karriär tog abrupt slut 1965 när han dömdes för mord på sin fästmö, den exotiska dansösen Anita "Marguerita" Mahfood. Han ansåg dock inte vara tillräknelig och hamnade på Bellevue Asylum(intressant namn på ett dårhus förresten) där han dog 1969. Som trombonist blev han dock stilbildande och hans påverkan hör än idag. Inte minst i Östeuropa där tusentals ska-band vuxit upp efter järnridåns fall.

En av mina favoriter är ljudmässigt Let George do it som har underbart släpiga trummor och en härligt burkig ljudbild.

Pop i topp

Det nya året har tagit fart och vi är dessutom inne på ett nytt decennium. Själv hinner jag inte med utan tar spjärn i det förgångna. På den gamla svartvita tiden i det förra millenniet. En lättsam duett som visar tidens gång på ett svindlande sätt.

Som en inblick i en helt främmande kultur fast det är i Sverige. Märkligt. Det är väl inte så mycket musiken och tekniken som attityden som ger ett så sällsamt och exotiskt intryck.

Johnny Cash på tyska

Johnny Cash fick ju en renässans på gamla dagar och kultstatusen har bara ökat efter hans frånfälle(2003). Dock har vissa delar av hans karriär varit tämligen okända. Jag tänker då på hans försök att slå sig in på den lukrativa tyska marknaden i slutet av 50-talet. Sällan nämnda i biografier eller diskografier på nätet. Men nu finns äntligen fem av låtarna på Youtube. Till och med min favoritlåt Wo ist Zu Hause, Mama Tja. vad skall man säga? Uttalet är inte enligt men faktiskt bättre än man kunde vänta sig. Fast visst blir det krångligt där i slutverserna på Wo ist zu Hause, Mama. Här är alltså Johnny Cash med i full frihet på tyska. Vi börjar med Wer kennt Den Weg tillsammans med lite bilder ur karriären.

För de som vill sjunga med finns här texten:

Wer kennt den Weg

Am allerschonsten war es doch zu Haus
Und doch zog's mich einst in die Welt hinaus
Und in der Ferne suchte ich mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Sie schenkte mir die Liebe und ihr Herz
Doch ich bracht' ihr nur Tranen, Leid und Schmerz
Denn ich verliesie und damit mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Wer kennt den Weg zuruck in jene Zeit
Den Weg zuruck in die Vergangenheit
Den Weg nach Hause und zum ersten Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Am allerschonsten war es doch zu Haus...

Jag hittade dessutom hela fem av låtarna på den här...videon är väl för mycket sagt, men stillbilden då.

En dvärg och en blåsorkester

En av mina favoritvideos är 10$ bill med Cop Shoot Cop. Den har väl en femton på nacken men har åldrats med värdighet. En blandning av freakshow och marschorkester i den mexikanska öknen. Tyvärr går den inte att bädda in av någon anledning men här är den. Känns sångaren igen? Visst är det Tod A från Firewater i förförra inlägget.

Inte bara ost från Philadelphia

ett annat band jag upptäckt nyligen är Man Man. Märklig ljudbild och intrikata melodier en bit bortanför det slätstrukna och naturligtvis löjligt okända i Sverige.

Bandet kommer från Philadelphia och musiken har beskrivits som "Viking-Vaudeville" och "Gypsy Manic Jazz" vilket naturligtvis är lika felaktigt som allt annat. Vanligtvis vitklädda och vitmålade på scenen kan de förlora sig i långa slagverksimprovisationer. Denna video får jag liksom inget grepp om, fast den är rätt fascinerande ändå.

Alltid lika pigga produktionsbolaget La Blogoteque spelar in på Paris gator och resultatet blir ofta remarkabelt. Utan skyddsnät.


En liten kort låt till bara eftersom den åtföljs av en enkel filmsnutt. Feathers.

Ny bekantskap: Firewater

Trots att jag gång efter annan luftar min ovilja mot den anglo-amerikanska dominansen i det svenska musiklivet, finner jag mig själv ganska ofta lyssna till engelskspråkig musik. Främst då gammal sådan, men då och då hittar jag även nya band, utanför den kommersiella mittfåran. Ett sådant band är Firewater som dök upp i min iPod under hösten. Det var en låt från en samling som gjorde att jag började aktivt leta efter fler låtar.

Firewater är skapat av Tod A avbröt sin karriär för att börja om med ett nytt projekt 1997. Ett kommersiellt självmord enligt omgivningen. Men med influenser från Östeuropa och ännu mer avlägsna platser blev Firewateren föregångare till mer framgångsrika band som Beirut och Gogol bordello. De första skivorna fick tämligen begränsad spridning men i och med internets utveckling har även Firewaters lyssnarkrets vuxit. Här är en livetagning av Hey Clown (ej att förväxla med Jan Malmsjös gamla festivalschlager)

Jag inser här hur svag jag är för kvinnliga trombonister.....Här en annan livespelning på en radiostation.



Tod lämna USA efter Bush hade blivit president och reste ut i världen för att uppleva de länder USA bombade. Samtidigt skulle han spela in sina låtar med lokala musiker. Här berättar han själv om projektet.


En lågbudgetvideo spelades in under resan i flera länder.


Okay då, ytterligare en radiosession...