Besökande virtuos

Sedan länge har jag biljetter till världens mest underhållande gitarrist, Bob Brozman som spelar på Nefertiti i Göteborg 11/12. Jag såg honom senast för två år sedan och det var en fantastisk uppvisning. "thats impossible" som en engelsktalande man uttryckte det. Och det var inte bara gitarrspelet som var bländande utan också mellansnacket som står i en klass för sig. Han skulle lika gärna vara stand up artist för han är en kaxig jävel som är lika slängd i käften som han är flink i fingrarna.

Hur gör han då? Ja, han har gett ut dvd-skivor med instruktionsfilmer och gjort teveprogram. Så har kan man till exempel göra...

Den hät låten var en av favoriterna förra gången...

Fast å andra sidan...

behöver man inte vara särskilt fingerfärdig för att spela gitarr. Tidigare har jag haft med en helt armlös gitarrist. Cedell Davis har armarna kvar men drabbades som ung av polio men lärde sig spela i alla fall. Under en spelning gjorde polisen en raid, panik utbröt och Cedell blev nedtrampad, bröt båda benen och blev rullstolsbunden. Han fick återigen byta stil och med hjälp av en bordskniv och en uppochnedvänd gitarr kunde han fortsätta sin karriär. Rått och kraftfullt är bara förnamnet.

Sjövild gitarr

Fast vad är egentligen en bra gitarrist? Tja, flink i fingrarna förstås, men det räcker inte. De måste ha en personlig stil som skiljer dem från mängden, som också är svår att efterlikna. Oförutsägbar och gärna med en udda personlighet. En av dessa udda existenser som jag haft förmånen att se live är Eugene Chadbourne. Han gästade Resturang Louise i Göteborg, någon gång på 90-talet, när jag var där för att dricka öl. Eftersom det vanligtvis var extremt trista coverband i blues-genren som stod för underhållningen hade vi satt oss i ett rum så långt från musiken så möjligt, men efter ett tag var jag tvungen att gå och kolla vad som hände eftersom det inte lät som något jag hört innan. Höll de på att stämma fortfarande? Nej, istället var det en man (med utseende likt bindgalen Göran Greider) som hanterade en elektrifierad kratta!

Här spelade han gitarr efter noter av John Zorn. De som bor i södra Sverige har faktiskt möjlighet att se honom i Köpenhamn på Kunstforeningen Det Poetiske Bureau Griffenfeldsgade 52 den 4 november. Det kommer med största sannolikhet att bli en märklig föreställning.

Dynamisk Duo

Det finns vissa låtar som bara finns där. Två gitarrer som spelar så där sanslöst snabbt och samtidigt melodiöst dyker titt som tätt upp i huvudet. Jag vet vad det är. Den där låten som så många gitarrister försökt sig på. Fast inte jag.

Jag har tränat skalor och grepp tills jag fick blåsor och händerna värkte. Men jag saknade tålamod och talang. Jag gav mig på andra instrument där det var kortare mellan trappstegen. Fast ganska ofta tar jag upp gitarren(som står strategiskt placerad i mitt hem) och plinkar lite valhänt. Men jag har aldrig försökt spela Mediterranean Sundace. Jag vet mina begränsningar.

Jag kommer ihåg när jag hörde den första gången i radio(någon typ av specialprogram för gitarrmusik) och blev helt knäckt. Jag köpte skivan Elegant Gypsy med Al Di Meola(1977) och lyssnade på den massor av gånger, sedan tröttnade jag och glömde bort stycket men något decennium senare tog jag fram skivan igen. Och visst, den är fortfarande gnistrande. Duetten mellan Al Di Meola och Paco De Lucia. Här är den i en live upptagning.

Ansträngningslös snabbhet

Vi fortsätter på gitarrspåret och tittar på några gråmelerade herrar, någon gång i mitten av 70-talet skulle jag tro. Det är en häpnadsväckande musik de till utseendet och uppträdandet anonyma herrarna skapar. Framträdande är den irländske gitarristen Louis Stewart som via en cool inledning vevar upp tempot av slänger ur sig ett gnistrande latinkryddat solo. Virvlande snabbt med full kontroll och ändå inte bara en uppvisning utan fullt av levande musikalitet. Jag hade nästan glömt att jazzgitarr kunde vara så här bra när jag fick tips om Louis Stewart.

Ett parallellt universum

Vi är så tillvanda av den anglosachsiska normaliteten att allt utanför denna sfär verkar mystiskt. Fransk musik och kultur är numera i det närmaste utrotad i Sverige. Själv är jag djupt okunnig och min skolfranska är mindre än rudimentär. Men jag brukar då och då stöta på franska artister i mitt planslösa sökande på nätet. Det är en annan värld. Så lika men ändå så annorlunda. Allt den engelsktalande världen har, kan man hitta också i den fransktalande. Fast med en lika typiskt som distinkt fransk touch.
Goda gitarrister och låtskrivare finns det till exempel gott om. Här är det Sanserverino som tillsammans med Hervé Legeay gör en Django Reinhardt inspirerad låt. Fräckt, fartfyllt och mycket franskt. Nonchalant och punkigt men ändå traditionellt.

Speedlatin

Det finns ju ganska många som spelar gitarr så där lite till husbehov. De kan tre-fyra ackord och klarar sig med det. Andra tränar lite mer och kan fler ackord och eventuellt dra ett solo. Sedan finns de de som blir mer eller mindre besatta och övar upp sin fingerfärdighet i timma efter timma. De flesta följer dock redan väl intrampade spår och vågar sig inte utanför dessa. Några enstaka har både träningsviljan och modet att bryta upp egna stigar långt bortom allfartsvägarna.

Någon gitarrist är jag inte. Jag har ju ett par gitarrer hemma, kan ta ett antal ackord och spela några skalor. Jag vet hur svårt det är. Då är det knäckande att se de där virtuoserna, där inga tekniska hinder tycks finnas, där kontrollen är fullständig och farten hisnande. Diablo Rojo med Rodrigo y Gabriella


Ytterligare en låt med remarkabel teknik. Tamacun.

Tyckte ni det här verkade svårt så har de faktiskt lagt ut en instruktionsfil på youtube.