Speedlatin

Det finns ju ganska många som spelar gitarr så där lite till husbehov. De kan tre-fyra ackord och klarar sig med det. Andra tränar lite mer och kan fler ackord och eventuellt dra ett solo. Sedan finns de de som blir mer eller mindre besatta och övar upp sin fingerfärdighet i timma efter timma. De flesta följer dock redan väl intrampade spår och vågar sig inte utanför dessa. Några enstaka har både träningsviljan och modet att bryta upp egna stigar långt bortom allfartsvägarna.

Någon gitarrist är jag inte. Jag har ju ett par gitarrer hemma, kan ta ett antal ackord och spela några skalor. Jag vet hur svårt det är. Då är det knäckande att se de där virtuoserna, där inga tekniska hinder tycks finnas, där kontrollen är fullständig och farten hisnande. Diablo Rojo med Rodrigo y Gabriella


Ytterligare en låt med remarkabel teknik. Tamacun.

Tyckte ni det här verkade svårt så har de faktiskt lagt ut en instruktionsfil på youtube.

Gitarrsolon

Visst har jag hört Wilco förut. Åtminstone så där lite i bakgrunden. Jag har haft vänner som påpekat deras storhet och jag undrar till och med om jag inte har en skiva någonstans. De har dock inte gjort något intryck på mig så vitt jag kommer ihåg. På Way out West härom veckan blev jag emellertid nästan kusligt tagen av bandet. Det är ju inte riktigt min musikstil och jag brukar nuförtiden inte gå i spinn vare sig av amerikansk traditionell rock eller gitarrsolon. Men låtarna, framförandet och Nels Clines känsliga solon berörde mig djupt. Återigen ett exempel på att musikaliska intryck kan vara helt oförutsägbara. Från DVD:n Sky blue sky.

Vad sysslar Nels med egentligen? Sånt här gör att jag inte vill röra min gitarr på ett bra tag. Suck.

Afrosväng på Way out West

Knappt hinner man komma hem från den ena festivalen innan nästa börjar på hemmaplan. Ja, Way out West menar jag förstås. Första bandet jag såg var Seun Kuti med sitt Egypt 80. Bandet han tagit över efter sin far som dog i mitten av 90-talet. Och milde herre vad det svängde! Afro är väl inte min favoritgenre, det kan lätt bli ett mekaniskt hej & hå dunkande, men här kom trance-gunget som ett brev på posten när det rutinerade manskapet satte igång. Här är en inspelning från Dakar 2005 som ger en svag aning om hur det lät

Sommarens första festival avklarad

Orchestra Baobab var precis så bra som man kunde förvänta sig. Buju Banton visade på stort hjärta och showmanskap, Konono Nr1 var det absoluta trancebandet men främst sätter jag nog ändå Speed Caravan. Det fransk-algeriska bandet är precis så mycket 2000-tal det är möjligt att vara. Dator förstås men också darbuka, el-oud i Hendrixstil plusen sanslöst flyhänt basist. Helt obetalbar blandning och sanslöst svängigt. Det finns ingen riktigt bra video med dem men håll till godo med detta smakprov.

Festivalsommar: Orchestra Baobab

Det är hög tid att kolla upp vilka band som spelar på sommarens festivaler. Det tycks vara större utbud än någonsin. Vad skall man välja? Eftersom jag bor i Göteborg börjar jag nog med Clandestinofestivalen som denna gång äger rum vid Röda Sten 12-14 juni. Jag har tidigare ondgjort mig över festivalens information och utformning men det tycks som om sakernas tillstånd har förbättrats. Utbudet är blandat men den senegalesiska legenden Orchestra Baobab är förstås utropstecknet. Den uppstod 1970 och etablerade sig snart som den främsta musikgruppen i landet. Nya hetsigare musikstilar uppstod efterhand och Baobab kom att betraktas som "ute" och avvecklade sin verksamhet i mitten av 80-talet.

Men allt går i cirklar. Deras extremt coola stil med ett melodiskt gitarrspel och latin-influerat slagverk fick en reviveal och orkestern reste sig ur askan och åteuppstod verkligen 2001. Lite mer gråsprängd än tidigare men vid full vigör. Baobab har det där tranceskapande ansträngningslösa svänget som europeiska musiker skulle sälja sin mjälte för. En låt som visar vad jag menar och som brukar figurera på samlingsalbum är Utra Horas. Lyssna bara på gitarrsolot!

För de som inte vet är baobab en jättelik trädsort som ser ut som om man dragit upp ett vanligt träd med rötterna och planterat det med kronan nedåt.

Ny skiva med Lhasa

Den amerikansk-mexikanska sångerskan Lhasa de Sela har kommit med en ny platta. Det var på tiden det var sex år sedan den fantastiska The Living Road kom(jag har skrivit om den tidigare). Den nya skivan är lite mer eftertänksam, kanske inte så exprimentell, musikaliskt och språkligt. Lite mer åt low-fi americana hållet. Cool och vacker.

Jag hittade en helt inofficiell video på youtube, men den är så charmig så jag tar med den också.

Jolie Holland

På något sätt hamnar man alltid i USA vare sig man vill eller inte. Då och då brukar jag sätta på en skiva(Escondida) med Jolie Holland hemma. Nu hittade jag en video på nätet från den senaste plattan. Snygga bilder men kanske en lite väl anpassad låt? Ok men lite anonym i förhållande till det bästa hon gjort enligt min mening. Fast hon har en särpräglad röst, denna kvinna, som ger liv även i mer tama kompositioner. Avgör själva. Mexico City från skivan The Living and the Dead.

Jag har haft turen att se Jolie Holland två gånger här i Göteborg och är minst sagt förtjust i henne. Favoriten är förstås Old Fashion Morphin med det fantastiska blåset i kompet. Jag har kollat på nätet och hittade till slut låten i den här hyllningen till Charlie Chaplin. Speciellt gläder jag mig över trumpetens brölande här och där.

Jo, hon var en gång med i bandet The Be Good Tanyas och spelar fiol också. På denna låt gör hon en fin version av 1600-tals låten Mad Tom of Belam. En av de första låtarna om galenskap som finns nedtecknad(1618) finns även inspelad av olika artister under namnet Bedlam Boys.