Nortec Collective från Tijuana

Jag ser att den mystiska mexicanska ljudensemblen Nortec Collective kommer till Göteborg i veckan. Priset 290 kr är lite avskräckande så där mitt i veckan. Men varför inte. Jag är inte riktigt säker på vad som väntar. SVT kobra var och besökte kollektivet i Tijuana och gjorde ett intressant repotage. Vanligtvis är jag allergisk mot allt för mycket elektronik men den 14 man stora ensemblen tycks även spela rätt mycket ackustiskt. Jag får kolla in några videos innan jag bestämmer mig.

Sydamerikansk resa 3

Nästa anhalt var alltså Trinidad-Tobago. Calypson och oljefatens förlovade öar. Efter en skakig flygtur genom orkanens efterdynigar kom jag till ett regnigt Port of Spain. Redan på trettiotalet hade man exprimenterat med slagverk av metall men någon gång under Andra Världskriget gjordes de första oljefats-instrumenten Steel Pan. Kriget hade satt stopp för karnevalen och folksamlingar över huvud taget men efter kriget återupptogs festligheterna och större Steel Pan-orkestrar uppstod. Instrumentat betraktas som önationens nationalinstrument men Steel Pan- orkestrar finns i olika former över hela världen. Annars är det kanske kalypso man främst förknippar Trinidad med. Den moderniserade formen soca hade jag stött på i Sverige, framför allt var det en LP med Black Stalin jag spelade om och om igen. Här har vi en video med en lätt ålderstigen Black Stalin tillsammans med Steel Pan spelare.

Den kanske mest kända socalåten Hot Hot Hot med Arrow som kom 1982 och blev en världshit. Flera artister har gjort egna versioner av den men som vanligt är orginalet bäst.


Musiken på Trinidad-Tobago innehåller inte bara afroamerikanska influenser, där finns även en stor indisk befolkning som gett sitt bidrag till den musikaliska mixen. En av de mest kända sångarna i genren Chutney-Soca är Sundar Popo(1943-2000) som här framför sin Suraije My Darling. Svängigt är bara förnamnet

Den mesta tiden i landet tillbringade jag på Tobago där jag flanerade och tog det rätt lugnt. Jag umgicks en tid med några kanadensiska tjejer av indiskt ursprung som hade sina rötter på Trinidad-Tobago. Av någon anledning hade de snöat fullständigt in på en amerikansk discolåt som de spelade om och om igen på sin lilla bärbara kassettbandspelare. Jag har knappast hört den sedan dess men minnet är en underlig mekanism. Den finns för evigt i mitt huvud och nu har jag en anledning att spela upp den igen.

Mörker Mörker om igen

Nu när höstmörkret börjat tränga sig på dyker det upp andra låtar i minnet än vad som vanligtvis brukar ligga och skvalpa där. Hux flux poppar det upp saker man trodde sig ha glömt för alltid. Mitt minne är visserligen inte vad det varit men vissa låtar har bränt sig fast på hjärnbarken. Rätt vad det är hör man några fragment av en gammal melodi på radion och man måste bläddra genom sina skivor för leta upp en dammig LP för att lyssna på hela låten. En av dessa gamla favoriter är Darkness Darkness. Mitt första minne av den låten kom med Brain Capers, en Mott The Hoople LP som kom innan bandet blivit kända på allvar. Tyvärr går denna fantastiska version inte att bädda in i bloggen men den finns här. En gång i tiden spelade jag den väldigt ofta. Låten är egentligen en tämligen enkel tre-ackords historia fast med en suggestiv text. Från början gjordes den av The Youngbloods vars orginal kanske ändå är den bästa. Ni får avgöra själva.

Det har dock inte hindrat mängder av andra artister att göra egna försök. Jo, jag har försökt spela låten själv på både dragspel och gitarr. Problemet är att den är för enkel. Man måste ha en röst för att kunna göra låten rättvisa, och det har jag inte. Men jag kanske kan övertala någon som har det... En som verkligen har en röst är Robert Plant.

Självklart kan låten sjungas även av kvinnor. Här är det Lisa Torban som gör en hyfsad version.

Jag kör en sista variant. Denna gång med Screaming Trees. Hyfsad även den.

Underbar ukuleleorkester

Så var de äntligen här igen. Jag missade dem ju förra gången för två år sedan(eftersom jag hamnade i Serbien)trots att jag hade biljett. Vilka? The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Jag har haft dem uppe på bloggen tidigare men nu är det alltså dags igen. I går gjorde de ett bejublat framträdande på Lorensbergsteatern i Göteborg och blev inropade inte mindre än tre gånger av den entusiastiska publiken.

Det började som ett engångsgig för tjugotvå år sedan men har blivit ett väsmort maskineri som turnerar jorden runt och har inspirerat andra att starta ukulele orkestrar. Visst låter det som ett skämt men den musikalitet dess herrar och damer visar upp är inte att leka med. Virtuost är bara förnamnet. Framför allt är det fantasifullt arrangerat med en rejäl dos torr brittisk humor och framfört av de läckraste stämmor jag hört. Jag är vanligtvis inte begeistrad över lätt underhållningsmusik och stämsång men när den kommer upp på den här nivå faller jag pladask. Sanslöst.
Vad skall jag fresta med.....hm... Orange blossom till att börja med

Slutnumret var som vanligt ett vanvettigt hopkok av melodier framförda med fantastisk timing. Till synes oense med varandra börjar en att spela Georg Friedrich Händel varefter den ene efter den andre tar upp en helt annan låt till Händels musik. I slutet sjunger alla sin melodi samtidigt och på något sätt stämmer det.

Lägg märke till den fantastiska stämman Hester Goodman som sjunger I will Survive har. En egentligen djup kraftfull röst som blicksnabbt kan bli tunn och spröd. Vilken kvinna.

Ett uppträdande som det här ger mig flera olika impulser. Den första är att plocka fram min gamla ukulele igen och börja öva. Den andra säger släng den och dig själv i väggen. Du ska inte spela över huvud taget. Framför allt inte sjunga!!! Suck.

Naken joddling

Nej, det har blivit allt för sällan nu för tiden. Skrivandet på denna blogg. Tiden vill liksom inte räcka till. Och när var det joddling senast? Allt för länge sen. Men nu skall det bli ändring på det. Jag drar mig till minnes att de oborstade individerna i Dr Hook gjorde en joddlingslåt en gång i tiden, och att den enögde busen, vad var det nu han hette? Måste googla det- just det! Ray Sawyer var det, han var faktiskt en jävel på att joddla. Dr Hook gjorde ju rätt stillsamma låtar med vacker stämsång men var helt sjövilda och kunde göra oförutsägbara saker. Till exempel ta av sig alla kläderna och dra i snoppen men ändå fortsätta sjunga. Way back in the seventies förstås. Roskilde -76 till exempel. Den videon här är dock från en teveinspelning i England. Bandet verkar rejält påverkade men joddlingen är det inget fel på.

Maffigt blås

Det är väl ingen hemlighet att jag ät förtjust i blåsmusik. Inte bara för att jag spelat i ett brassband utan för att jag gillar det mänskligt ackustiska som kommer fram i en blåsorkester(i förhållande till elektroniskt frambingade toner). Det är något djuriskt, dansbart sväng som jag gillar mer än allt annat (förutom, eventuellt en tung grisig elgitarr). I vilket fall som helst, var än man hamnar på jorden finns det hejdlösa band med en tajt blåssekttion som fixar dansmusiken med gränslöst gung.
Här är det Eskorzo- ett för mig okänt band som sätter igång ett satans sväng. Somos Pobres- Vilket lär betyda Vi är fattiga enligt min skolspanska.

Dubbel Mathieu

Livets alla förvecklingar och åtaganden har gjort att jag lämnat denna blogg i sticket ett tag. Mycket måste fixas och fort skall det gå. Men jag börjar med en cool låt hämtad från Puyumayos samling med musik från den kanadensiska provinsen Quebec. Trots att fransmännen förlorade provinsen till engelsmännen vid freden 1763 har invånarna envist fortsatt att tala franska. Det gör också att musiken har en annan prägel än i resten av landet. Jag har tidigare spelat musik från Quebec och kommer att fortsätt lägga in någon låt då och då. Vi hör här Mathieu Mathieu framföra Cette Ville. Lite gipsy-swing, lite chanson och en hel del humor.