Whistler’s Jug Band

Vi är kvar i USA en video till och lyssnar till en låt ackompanjerad av gitarr, banjo och blås. Även här har vardagsföremål blivit till instrument. Gamla stengodskrus får ersätta en hel blåssektion. Jug band var vanliga i 1900-talets början och förknippas mest med bluesens utveckling men det här är en av få filmsekvenser(med ljud). Självklart har bandet klätt upp sig i vit skjorta slips eller fluga när nu filmkamerorna är på. En har till och med fått på sig en hög hatt. Här är det Whistler’s jug band som spelar på en inspelning från 25 maj1930. En värld som är borta för länge sedan. Men kanske borde man ta fram ett krus eller en stor butelj och börja öva.

Man tager vad man haver i USA

Ali Farka Touré menade att han inte spelade någon sorts blues utan bluesen var bara en förenklad form av den afrikanska musiken. Han spelade orginalet. Innan bluesen blev helt förflackad i USA gjordes dock en del häpnadsväckande inspelningar. Eftersom få eller inga traditionella instrument kommit med över haven fick man konstruera nya modeller eller ta det som fanns tillgängligt där man befann sig. Filmer av den här typen finns det inte många av. Här är Eddie Thomas och Carl Scott från Richmond Virginia, en duo med ukulele, tvättbräda, kazoo, kaffekanna och järnrör inspelad första november 1928. Mer vet jag inte om artisterna men de har givit mig inspiration att ta fram min gamla kaffekanna igen.

Ali Farka Touré

Som vanligt blev jag knäckt när jag såg Papa Dee's program från Mali förut. Varför åkte jag inte till ökenfestivalen i januari? Varför går jag här och fryser i stället för att var på något varmare ställe? Jag har haft med en del musik från Mali på bloggen för inte så länge sedan, men hoppar tillbaka bara för att lyssna på den mästerlige Ali Farka Toure som tyvärr dog i fjol. Jag har ändå haft förmånen att få se honom live för..... det måste ha varit femton år sedan. Men en upplevelse som hänger kvar tydligt i mitt minne. När han fyllde femtio drog han sig tillbaka från turnélivet och ägnade sig år jordbruk och familjen(som var förbluffande stor). Han blev vald till borgmästare i sin hemstad Niafunké och de som ville spela in honom eller spela med honom fick ta sin utrustning och åka dit. Vilket till exempel Ry Cooder gjorde. Om Ali Farka Toure kan berättas mycket och nätet är fullt av historier om honom, det var en man med åsikter om både det ena och det andra. Men nu nöjer jag mig med att lyssna på hans musik. Först en stillsam låt från sädesmagasinet i Niafunke´där han spelat in flera skivor. En duett med Baobacar Traoré.

Men jag kan inte låta bli att även ta ett rockigare uppträdande. Tillsammans med påfallande många medmusikanter uppträder han på Ökenfestivalen 2003. En dubbel CD från denna festival finns faktiskt tillgänglig även i Sverige.

Franska nerver

Franska var det, och Frankrike blir det. Det finns en hel mängd band med tydlig fransk profil, vilket vanligtvis -förutom gitarrer- inbegriper dragspel, ståbas och blås. En sättning som ger utrymme för mycket variation. Ett av mina favorit band är Les Tetes Raides som verkar spelat tillsammans med de flesta franskspråkiga stjärnor. Denna video med låten Chauffe som är något tangoliknande som övergår i polka(?)har både bra ljud- och bildkvalité och dessutom finns en tuba(eller en sousaphon om man skall vara exakt) med i bandet. Jag är fasligt förtjust i tuba som verkar vara ett instrument på frammarsch igen efter många år i skymundan. Tyvärr ingen sång men det kommer fler låtar med Les Tetes Raides.

Les Cowboys Fringants

Därmed lämnar vi Afrika och hoppar till Nordamerika igen. Det franska språket hänger dock med som någon sorts röd tråd. Ett kultband med stor publik i sina hemtrakter är Les Cowboys Fringant från Ouebec i Kanada. Tyvärr i princip okända i resten av världen(utom i Frankrike). Musikstilen kallas Québécoise néo-trad. En hejdlös blandning av gammal franskkanadensisk folkmusik och rock med inslag av country, chanson och lite av varje. Omåttligt populära i Quebec. Lätt politiska texter med humoristisk touch om miljö, korruption, konsumtion och allmän civilisationskritik(så vitt jag kan förstå). Även om man inte förstår ett jota av vad de sjunger gör ett snabbt tempo och tralla-med-refränger att musiken fastnar. Som denna cirkusinfluerade låt om en himmelsdrottning som tar en vardaglig gestalt.

Skilsmässa på pygmévis

För att skrämma bort eventuella nytillkomna läsare, lyssnare och tittare så kommer ytterligare en låt med joddling. Lite modernare men ändå udda och bortom alla kategorier och stilar. Francis Bebey(1929-2001) var en intressant person. Han var son till en minister i Kamerun men den politiska banan lockade honom inte utan han blev istället musiketnolog, poet, författare, regissör, kompositör samt trakterade en mängd musikinstrument. Han sade upp sig från sin förmodligen välbetalda tjänst som chef för UNESCOs musikavdelning i Paris (som för övrigt gett ut en mängd högklassiga skivor med etnisk musik, jodå, jag har ett antal av dem) för att ägna sig åt musik på heltid. Han blandade afrikanska tongångar med influenser från resten av världen långt innan världsmusik var ett begrepp. Han kunde också joddla som pygméerna i sitt hemland, men integrerade joddlingen med modern låtkonstruktion. Den här handlar om en skilsmässa på bland pygméer och illustreras av dokumentära filmbilder. Låten (med engelsk text) finns med på A Rough Guide To Yodel som är ett måste om man är intresserad av joddling.

Pygmé joddling

När brandybeat har nått allas vår moderkontinent dyker den självklara frågan upp. Finns det joddling i Afrika? Joddlingen har ju inte varit okänd på någon av våra bebodda kontinenter(joddling i Antarktis är för mig obekant men det skulle inte förvåna mig om någon forskare joddlade då och då). Jodå, joddlingen finns även i afrika. Pygméerna i regnskogen stämmer vid olika tillfällen upp i en flerstämmig komplex joddling som saknar motstycke i världen. Här hör vi den i orginal från ett antropologiskt filmklipp men pygméjoddlingen har även använts vid inspelningar av modern pop.