Amadou och Mariam

Också från Mali är paret Amamdou och Mariam. Några veckor efter konserten med Tinariwen dök de upp i Göteborg och gjorde ett framträdande på Musiken Hus som låg på samma nivå. Intensitet, spelglädje och ett sjuherrans sväng. Svetten skvätte i den till bristningsgränsen fyllda lokalen. De lät många gånger tyngre och bättre än på skiva. Det äkta paret möttes på en skola för blinda och upptäckte att de delade intresse för samma typ av musik. Efter sina framgångar lär de inte längre ha några problem med att försörja sig. Deras skiva Dimanche en Bamako som kom 2004 producerades för övrigt av Manu Chao. Han medverkar på följande låt vars video ger oss inblick i gatulivet i Dakar huvudsta i Senegal som är grannland till Mali. Från Dakar går en beryktad järnväg till Malis huvudstad Bamako, de som har åkt den brukar kunna berätta häpnadsväckande historier om den åtskilliga dagar långa resan.

Trancemusik från Mali

Gitarr var vi inne på innan avbrottet. Det mäktigaste uppträdande jag på rak arm kan påminna mig är Tinariwens första konsert i Göteborg. Ren och skär magi. Tunga rytmer, tre gitarrer som snirklade slingor, mässande stämmsång, anslående dans och dessa egenartade scenpersonligheter som bröt ned allt motstånd och framkallade en kokande gryta av den häpna publiken. Som gitarrister är de begränsade men, herre jävlar vilket sväng de kan framkalla. Kanske något att tänka på för alla de tusentals ynglingar som spelar skalor tills fingrarna blöder. Det är inte antalet toner per sekund som skapar stor konst utan något mycket svårare än så. Kanske kan man kalla det nerv. Inspelad film ger inte ens en blek av bild av hur en livekonsert kan vara men ändå en viss stämning förmedlar de.

And now something complete different

Har det inte varit alltför seriös folkbildande verksamhet ett tag? Påfrestande dans och ekvilibristik på hög nivå. Så jävla allvarligt är faktiskt inte det här. Nej, nu behövs lite välgörande brittisk fånighet som motvikt till upplysningsverksamheten. Kvalificerad idioti så att säga. Från Rutland Weekend Television, en kortlivad budget serie på 70-talet av Eric Idle och Neil Innes. Programmen resulterad i pseudodokumentären om the Rutles men är i övrigt tämligen okända även för Monty Python fantaster. På grund av oklara rättigheter har de inte heller getts ut på DVD. En hel del minnesvärda musiknummer har dock sipprat ut på youtube. Det här, I'm The Urban Spaceman, är ett av de dummaste. Vissa går så långt att de utnämnt denna video som den fånigaste någonsin. Som kuriosa(åter denna folkbildningshysteri)är det den enda videon jag sett med instrumentet low-hat, föregångaren till high-hat som numera finns på varje trumset.

Paco de Lucia

Paco de Lucia var en mästare på flamenco tidigt men han breddade sitt gitarrspel och började exprimentera med annan musik. Sitt genombrott fick han med Entre dos aquas som låg tjugo veckor på Spanska albumlistan. Han ansåg sig inte ha några tekniska svårigheter men imponerades av jazzgitarristernas harmonier och började spela med Al Di Meola och John McLaughlin. Deras gemensamma skiva lär ha sålt i sex miljoner exemplar. Han gav sig även på att tolka det klassiska stycket Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigos med full orkester(utan att kunna noter). Även här blev det succe. Paco de lucia är nog det närmaste man kan komma en komplett gitarrist. Här är en video från 1976 där han spelar rumban Entre dos Aquas.

Flamenco från 60-tal

Någon flamenco innehöll faktiskt inte förra låten överhuvudtaget, även om dansarna hade den skolningen. Det var dessutom en alldeles för polerad tillställning för att ens komma i närheten. Flamenco är trots all fingerfärdighet en betydligt mer oborstad och rå form. Jag associerar till rökiga kaféer, vin och brandy(!) snarare än prydliga danslokaler. Det finns en gammal spansk teveinspelning från slutet av 60-talet(?) som försöker förmedla just den här stämningen. Man känner verkligen att det här är improviserad musik där känsla, uttryck och teknik samspelar genom de olika personerna. Mästaren Paco Cepero på gitarr, El Turronero börjar att sjunga och Camaron de la islas tar vid. Dessutom syns den rutiga ryggen av en ung Paco de Lucia. Ursprunglig flamenco när den är som bäst.

Iron & Wine

Calexico har sedan 2005 samarbetat med Iron & Wine som också var förband till dem i Göteborg 2006. Egentligen är det ett enmans projekt med Sam Beam i huvudrollen men tidvis sjunger även hans syster Sarah. Jag hade hört någon låt med dem på skiva som var rätt okay, men på scenen gjorde de ett tämligen blekt intryck. Det är i och för sig en otacksam uppgift att fylla ut tiden innan det band publiken väntar på, men kanske passar deras introverta stil bättre i en mindre lokal. En video med det otippade temat flamencodans(!) har nått nätet och fått åtminstone mig att höja på ögonbrynen. Beams utseende och gitarrspel har hittills inte fått mig att associera till just flamenco. Det är också en förbluffande snygg video. Senare har jag läst att Sam Beam har en examen från en filmskola och lär ha varit ”professor of Film and Cinematography at Miami International University of Art & Design” (Wikipedia) så det var kanske inte så underligt i alla fall.

Crystal Frontier

Så tar vi svängen tillbaka över Atlanten, till Mexico igen. Fast nu korsar vi gränsen i norr och hamnar i Tucson Arizona där bandet Calexico huserar. Sitt namn har de tagit från gränsstaden mellan Californien och Mexico. Här är de dessutom förstärkta av ett mexicanskt mariachiband när framför sin mest kända låt Crystal Frontier. När jag såg dem i Göteborg härom året hade de bara äldre kortväxt mexikansk gentleman som dansade. Men, wow, vilken karismatisk dansare. Genom de två trumpeterna kunde de ändå behålla den mexicanska karaktären. Mäktigt framträdande.