Vad kan vara lämpligare efter den här mördande musiken än att fortsätta med en låt från filmen Kill Bill 1, nämligen Bang Bang (my baby shot me down). Låten skrevs 1966 av Sonny Bono till Cher som spelade in den första versionen. Några månader efter kom Nancy Sinatra med sin version men den förblev tämligen obemärkt innan en nyinspelning gjordes till den första Kill Bill-filmen. Sedan dess har mängd andra artister har gjort covers på låten och jag väljer en fransk version som sjungs av Sheila. Kanske mest för den bedårande svartvita 60-tals videon men det är också något vackert oförstört över franska poptjejer.
Det fantastiska Banda Guasavena som kompar Valentin är en av de mest samspelta och fascinerande blåsorkestrar undertecknad någonsin har hört. Lyssna bara på tubans irrgångar och de märkliga inpassen från trumpeter och saxar. Trummans ologiska trumvirvlar förstärker den egendomliga känslan av välplanerad förvirring. En del människor har haft synpunkter på Elizaldes tonkontroll, och tycker sådant är viktigt(!) medan de flesta andra-inklusive undertecknad- anser att den självsäkra bräcklighet varmed han använder rösten också är hans största tillgång. Sjunga tonrent kan många.
Den här låten till sina fiender "A mis enemigos" påstås vara en av orsakerna till hans avrättning. Där kan man också se prov på vapenfetischismen i de kretsar han rörde sig i. Diskussioner och spekulationer angående hans död är frekventa på nätet men jag nöjer mig med att höra hans sånger.
Valentin Elizalde blev bara tjugosju år vilket ju är en vanlig dödsålder bland popsångare. Den här gången var det dock ingen olyckshändelse eller egenförvållad förgiftning. Tvärtom, hans dödsfall var resultatet av överlagda beslut. Minst sjuttio skott avlossades med automatvapen mot bilen han färdades i och åtminstone tjugoåtta av dem träffade den mexicanske sångaren. Döden lär ha varit ögonblicklig. Några misstänkta har inte gripits. Förövarna misstänks tillhöra den ökända legostyrkan Los Zetas bestående av f.d. elitsoldater numera arbetande för Gulfkartellen. Elizalde sjöng ofta romantiska sånger med ett Banda, en stor blåsorkester. Men en del av hans sånger var narcocorrados, berättelser om gangster, gängstrider och smuggling som återspeglade verkliga händelser. Tydligen hade han kommit på kant med narkotikahandlarna på något sätt. På grund av frekventa dödsskjutningar tycks artistrollen var påfallande riskabel i Mexico. En av hans mest populära sånger var Vete Ya, en glad låt som åtminstone jag har svårt att sätta i samband med narkotika karteller.
En corrido är en typ av berättande historia, ofta i tretakt om hjältar eller kriminella. Sångaren kommenterar själva historien och kommer också med en sensmoral på slutet. En corrido kan spelas av nästan vilken typ av orkester till och med sådana utan stora hattar.
jo, det är rätt. Några kände vagt igen föregående låt. En upphottad version av Malaguena Salerosa var med i soundtracket till Kill Bill 2. Kanske inte så innerlig som föregående(som fick tårarna att rinna på en mig närastående kvinna) men med en mer elektrisk karaktär. Här kommer en live version.
Det har varit lite klent med inläggen den här veckan. Olika teknikaliteter har förhindrat publikationen av nya spännande inslag, från det musikaliska universum som nätet numera har blivit. Vi överger joddlingen ett tag för att titta närmare på andra intressanta musikformer. Jag har länge fascinerats av musik från det sydliga Nordamerika. bland annat har jag förgäves försökt få tag i det brilljanta soundtracket till filmen Lone Star. Men det finns massor av annan bra musik och vi kan bara krafsa lite på ytan. Vi tar en titt på landet som inte bara är nachos, tequila och bredbrättade hattar. Intresset för detta land tycks vara i stigande och att notera är att Mexico var ett tema på Göteborgs filmfestival 2008 och flera filmer visades. Landet har också en rik musikalisk tradition som tyvärr kommit i skuggan av storebror i norr. En mängd sinsemellan mycket olika stilar har dock sipprat ut över världen.
Mexicanska sångare och sångerskor har en tendens att titt som tätt med bibehållen värdighet glida upp i falsett. Det är få förunnat att behärska den konsten. Med värdighet, menar jag. Falsettsång klarar många. Ett av de mer remarklabla inslagen i denna i denna genre är Trio Tariacura som bildades av tre bröder Mendoza redan 1931. Här med sin magiska version av den kända corridon Malaguena Salerosa.
En av de mer fascinerande artisterna i Europa är Bobbejaan Schoepen från Belgien. Han är född redan 1925 men fortfarande aktiv. Karriären startade under sent trettiotal med framträdanden i lokala revyer. I grunden klassiskt skolad gitarrist och sångare började han komponera egna sånger och fick rykte om sig som en underhållande artist med ljudhärmande effekter och snärtiga ordvändningar. Eftersom han gärna tog upp afrikanska sånger fick han sitt ganska märkliga artistnamn efter en sådan; Bobbejaan=Babian. Han lyckades bli arresterad av nazisterna 1943 efter ett framträdande med texter som ansågs vara antityska(förmodligen ett riktigt antagande. Hans popularitet var i stigande efter kriget, han underhöll amerikanska trupper och lärde sig spela countrymusik med joddling och allt. I hans band ingick Thoots Thieleman och som uppvärmare anlitades en trubadur vid namn Jaques Brel. Under femtiotalet tog han en sväng över till USA och uppträdde som en av de första europeerna på Grand Ole Opry (tillsammans med Roy Acuff). Framför allt han virtuosa vissling väckte uppmärksamhet. Han turnerade flitigt, deltog i filminspelningar,1957 blev han åtta i Eurovisionsschlager-festivalen och under tidigt 60-tal fick han listettor i flera länder. Han tröttnade dock på att turnera och startade en nöjespark istället, där kunde han uppträda när och hur han ville. Under familjens skötsel växte och växte rörelsen och blev till slut rankad som den näst bästa nöjesparken i Europa. 2004 sålde han den för massor av pengar och tog upp musikkarriären igen. Bobbejaan har sålt fem miljoner album och enligt tillgängliga källor jobbar han på en ny skiva.
Hur gör man en smart övergång från judisk klezmer till joddling? Det går naturligtvis inte utan jag får byta abrupt....vänta lite här, är det möjligen så att det finns judisk joddling? Tja varför inte, joddlingsentusiaster tycks ju finnas över allt. Lite sökning på nätet och vips! Brigid Kaelin gör en yiddish-country joddellåt med en video som jag inte riktigt förstår. Men som sagt en snygg övergång blev det.
-Front.jpg)
