Dag att minnas

Idag är det minnesdagen över förintelsens offer. Den 27 januari 1945 befriade den sovjetiska röda armén koncentrationslägret Auschwitz. Utrotningen av för tredje riket misshagliga människor avbröts och europas två svängigaste musikkulturer-den romska och den judiska- kunde leva vidare. Till minne av det spelar vi idag en låt med Django Reinhardt som trots att han var rom och jazzmusiker lyckades överleva andra världskriget i det ockuperade Europa till skillnad från sina många olycksbröder och systrar.


Och så avslutar jag helgen till ljudet av ett modernt klezmerband med lite rock'n'roll attityd för att visa att det judiska kulturarvet överlevde och har hälsan liksom det romska. North Strand Klezmer Band från Irland

Metropolitan Klezmer Band

När det gäller modern Klezmer finns en uppsjö av band även i väster. Ett av de svängigare är Metropolitan Klezmer Band från New York. Virituost spel med driv och puls är några av kännetecknen. De har samarbetat med så olika artister som Bruce Springsteen, Rufus Winwrigth, Bonnie Riatt och Burning Spear. Medlemmarna har vitt skilda musikaliska bakgrunder vilket gör att musiken kan ta ganska oväntade vändningar. I ett lexikon över klezmer band benämns musiken neotraditionell vilket verkar vara ett tillräckligt bra epitet.Här en Freylekh på en pir vid solnedgången.En fortsättning på Yiddishtemat som varar över helgen.

Yiddish Hillbillies

Jag lovade ju Yiddish country, det är kanske att ta i men visst kan man låta sig luras.
En gammal tecknad film har klippts ihop med Mickey Katz klezmerjazz(?) eller vad det kan kallas. Om man nu skall vara så noga att sätta etiketter på musik. Ganska intressant i alla fall. Mickey Katz var som mest aktiv under fyrtio- och femtiotalet och var medlem av Spike Jones orkester innan han startade eget och började göra yiddishparodier på kända låtar.

Yidish Hula Boy

Snitsiga övergångar är ett signum för Brandybeat och här kommer en särdeles elegant.
För att förflyttningen från Hawaiiansk falsettsång till judisk klezmermusik skall flyta smärtfritt kommer här Janet Klein att framföra Yidish Hula Boy tillsammans med sitt band. Minsann finns inte där även en ukulelespelare. Förtjusande var ordet. I morgon blir det judisk country?
Och ja, det är Robert Crumb som ritat bilden, fel band men ändå!

Hawaiijoddling

Hawaii ett av brandybeats favoritområden. Känt inte bara för sina surfare och flyganfall utan även för de vokala prestationer som utförts där och som ligger så väl i stil med Brandybeats linje. Både falsettsång och joddling tillsammans med strängamusik! Dessutom ofta till det så förtjusande instrumentet ukulele som vi tidigare studerat. Den absoluta favoritlåten är Hawaiian Cowboy av Sol K. Bright som framförts av en mängd artister. Orginalet med sitt extremt snärtiga slidegitarrspel är den mest orginella versionen tätt följd av Ho’opi’i Brothers variant. Tyvärr är ingen av dem i orginalversion tillgänglig på youtube. En 42 sekunders sekvens med Sol K Bright inspelning som beledsagar en fånig dockfilm är det enda jag hittat. Dock finns för mig okända gitarrduon The Barefoot Natives som gör en inte alls illa version och sätterihop den med ytterligare en glad joddling. Aloha.

Sanddans 1933?

Från systerbloggen vodkabeats avslutande Mellanösternspecial lånar brandybeat 1900-talets bästa dansnummer. Varför det är det bästa? Ett kort dansnummer som kan försörja sina utövare i flera årtionden måste helt enkelt vara bra. Efter upptäckten av Tut-Ankh-Amons grav på tjugotalet var Egypten trendigt. De brittiska Music Hall artisterna Wilson, Keppel och Betty kom på ett genialt nummer i upptäcktens efterföljd. De sandade scenen för att kunna använda fötterna som rytmackompanjemang och lade till en pseudoegyptisk koreografi inspirerad av gamla bilder. Akten lär ha uppförts för första gången 1932 till Luginis Egyptian Ballet och sedan upprepats fram till sextiotalet. Dansen utfördes Wilson och Keppel medan Betty mest såg på. Andra varianter testades men den ursprungliga var den som slog bäst. Två långa magra -i det närmaste indentiskt lika män- med mustasch och likbjudarmin tar scenen i besittning och utför The sand dance eller Cleopatras nigthmare som den också benämns. Intressant är att Goebbels lär ha fördömt trion på grund av deras bara ben. Mussolini å sin sida lär ha gillat dem. Den ursprungliga Betty ersattes av sin dotter och senare av sin dotterdotter. Trion uppträdde för både prominenser och vanligt folk och turnerade runt hela världen. De lär till och med ha varit i Skandinavien. Inte ens Egypten klarade sig från deras dans och eftersom dansen krävde en speciell fin sorts sand lär trion varit några av de ytterst få personer som importerat sand till Egypten. Gruppen lär enligt inte helt samstämmiga källor ha existerat mellan 1910 0ch 1963.

Yma Sumac

När vi ända är inne på märkliga röster är den peruanska sångerskan Yma Sumac ett måste. Märkligare röst får man leta efter. Hon påstås härstamma från den siste inkan och upptäcktes under musikstudier i Lima av bandledaren Moises Vivanco som senare gifte sig med henne. De flyttade till USA 1946 där hon gjorde stor succe inom exotica-genren under femtiotalet. Hennes röst sägs spänna över fyra oktaver och troligen är det ingen annan som kan sjunga hennes stämmor. Hon briljerar i de höga partierna men kan också gå ned och väsa, nästan growla i de låga. Låtarna är ofta ett omarbetade versioner av gamla folkmelodier i moderna orkesterarrangemang blandat med nykomponerade stycken i exotisk stil. Här är ett liveframträdande av den i USA boende peruanska sångerskan, presentation på ryska med fransk textning. Härligt förvirrande.


En av de gamla klassiska låtarna med inkamotiv är Taita Inti. En sång till solen där man hör den unga Yma Sumacs kontroll i koloraturpartierna.