Åter till joddling. Slim Whitman undvek de sorgligare joddlingarna och ägnade sig åt mer avslappnade melodier om kärlek och romantik. Framför allt blev han populär i England så amerikan han var och fick en långvarig listetta 1955. Hans slicka joddling har inte varit populär i alla läger men i filmen Mars Attacks! är det Whitmans joddling som räddar jorden från de grymma marsianerna. Här är den lite fartigare låten Casting my Lasso.
Det finns en del suveräna samlingar med cumbia på CD. Cumbia Cumbia del 1 och 2 är tyvärr utgångna men kanske kan gå att hitta. Framför allt tvåan är oemotståndlig. Rough Guide to Cumbia är också bra. Det här är skivor sammansatta från det legendarisk colombianska skivbolaget Discos Fuentes lager och det borgar för kvalité. Om nu dessa ganska sällsynta skivor inte går att uppbringa finns naturligtvis nätets mörkare sidor att tillgå. Om man har den läggningen. Jag vill naturligtvis på intet sätt vill uppmana till lagbrott. En del gamla låtar finns på youtube men autentiska filminspelningar är sällsynta. Oftast är det helt andra filmsnuttar som läggs på till musiken. När det gäller gammal storbandscumbia är namn som Lucho Bermudez, Lito Barrientos, Guillermo Gonzalez och Pedro Laza värda att lägga på minnet. Dragspelare som Armando Hernandez och Lisandro Meza har jag nämnt tidigare men även Anibal Velasquez är intressant. Sedan finns det massor andra men det kan vara bra att börja någonstans om man skall gräva på nätet. En låt som ofta brukar var med på samlingar är den instrumentala Tolu med Lucho Bermudez (eller Guillermo Gonzalez).
Cumbia är dessutom så mycket mer än bara dragspel. På femtio- och sextiotalet gjordes en mängd låtar i storbandsarrangemang. Fett blås och många slagverkare skapade en sanslös dansmusik som är oslagbar när det gäller att få igång stela fester.
Ingen joddling men ändå. När jag ändå är inne på cumbia känner jag mig tvungen att spela en till. Ibland undrar jag om inte cumbia är världens bästa partymusik. Kroppen kommer liksom i självsvängning. La Zenaida med Armando Hernadez är en klassisk dragspelscumbia. När jag var i Colombia i min ungdom fastnade jag på ölhak med jukbox där jag matade i mynt efter mynt och fick höra de mest häpnadsväckande låtar. Eftersom jag aldrig hört cumbia förut blev det nästan en religiös uppenbarelse. Dessutom en rytm man kan dansa med viss värdighet till(med ett glas i handen!)
Cumbia är -tillsammans med den närliggande stilen vallenato- de mest typiska musikformerna för Colombia. Den blandar sig gärna med andra musikformer och har spritt sig till många länder men har aldrig uppnått någon högre status utan är mest popuär bland de lägre samhällsklasserna. Starkt rytmisk med jordnära texter hörs den ständigt från musikspelarna på bussar, taxi, caféer, enklare krogar och danshak. Sprit och kvinnor är ämnen som ofta avhandlas ingående av de företrädesvis manliga sångarna. Alfredo Guiterrez är dragspelare och sångare i den här låten (inte Lisandro Meza den äldre dragspelskungen av Colombia som står angivet på videon, det finns ofta fel på youtube). I El diario de un borracho-en drinkares dagbok leker han med rösten och minsann är det inte en joddling han får till.
Sedan Frazl Lang drog sig tillbaka från aktiv joddling har en undran vilat över joddlingsvärlden. Vem vågar axla den stores mantel? Vem vågar ta upp den repertoar som han förvaltade i så många år? Många ansett sig vara kallade men ingen utvald. Eller kanske... Som så många gånger förut kommer ljuset från öster. I Japan satt Takeo Ischi och lärde sig spela zither och hackbräde och sjöng med i sin idol Franzl Langs skivor. Mer och mer begeistrad i musiken från alperna blev han så småningom känd i sitt hemland. Han reste till Europa och blev snabbt uppmärksammad som den joddlande japanen och fick till och med framträda tillsammans med Franzl Lang. Här framför han Langs paradnummer Klarinettenmuckl jodler med bravur. Visserligen har han kanske inte den gamle mästarens tyngd och auktoritet i joddlingen men med en bländande teknik och humoristiskt approach har han erövrat joddlingsvärlden. Han är numera gift med tyska och bosatt i Reit im Winkl.
Som smakprov på han tyska sångkonst kommer här klassikern Bibi- Hendl ackompanjerad av en äkta bayersk blåsorkester.
En gång för mycket länge sedan var det holländska bandet Focus något av det hippaste som fanns. Det låter otroligt men så var det. Det var en egendomlig blanding av flöjtslingor och exprimentell sång av klaviaturspelaren och grundaren Thijs van Leer som tillsammans Jan Akkermans märkliga gitarrspel, bas och trummor lyckades ta sig upp på listorna och sälja guld. Blandningen av joddling och gitarriff var de så vitt jag kommer ihåg ensamma om. De lyckade göra två hitsinglar varav Hocus Pocus var den ena, Sylvia var den andra. För övrigt var deras skivor rätt ojämna men liveskivan At the Rainbow från 1973 fångar energin i bandet bra. Jag lyckades faktiskt se dem en gång i den grå forntiden på ett dammigt fält på den då ännu inte särskilt stora Roskilde festivalen. Men får väl erkänna att jag inte kommer ihåg särskilt mycket av framträdandet. Kan ha med alkohol att göra. I bästa fall. Det är väl knappast troligt att ett sådant apart band skulle kunna bli populära i vår strömlinjeformade nutid. Tyvärr.
