måndag 29 december 2008

Liveframträdanden under året


Undrar hur många band jag sett under året? Det måste vara fler än hundra. De flesta bra, några besvikelser förstås men på det hela taget bra. Stora upplevelser Tja, Che Sudaka, Richard Thompson, Dengue Fever, Fleet Foxes, Nortec Collective, Boban Markovic, Khaled, Neil Young, Watcha Clan och några till. Jag kommer förmodligen på ännu fler om jag får lite tid.

När det gäller svenska band under året har Glesbygd’n gjort starkt intryck på mig. Bra gung, skarpa texter, catchy refränger och en naturlig pondus på scenen gör att de kandiderar för årets svenska liveupplevelse. Här är en teveinspelning från i somras.

tisdag 23 december 2008

Årets svenska skiva: Wermland


Årets svenska skiva är utan tvekan Detektivbyråns nya med det sympatiska namnet Wermland. Med dragspel och vibrafon som huvudinstrument och tretakten i blodet gör dessa unga musiker en egensinnig musik som sätter sig som ett häftplåster på hjärnan. Skivan har snurrat sedan den kom i september och kommer att fortsätta att göra det länge. Kan vi hoppas på att tretakt och dragspel får en mäktig revival i det annars så monomant enkelspåriga svenska musiklivet. Generation Celebration.

Det är intressant att följa skivan tillblivelse i en serie korta filmer på youtube. Den första, när dragspelet skall inhandlas i den osannolika musikaffären Karlssons musik är en pärla jag inte kan underlåta att ta med.

lördag 20 december 2008

Durspel och tuba med Bellowhead


Nu gör vi ett av de där snabba hoppen i geografin. Kontinuiteten från förra inlägget bevaras genom att det diatoniska durspelet finns kvar. Just nu snurrar en skiva med brittiska Bellowhead i min skivspelare. Jag har hört dem förut men glömt bort hur egenartade de är. De plockar hej vilt från den brittiska traditionen och har en spretande instrumentuppsättning som gör att de kan spela allt från mäktig brassbandsmusik till sprött strängaspel. Ofta blandar de dessa polariteter i samma stycke i ett exentriskt arrangemang. Här kommer Sloe Gin Set från Royal Albert Hall i år.

En lite äldre inspelning från Jools Hollands Show 2006 ger ytterligare en bild av Bellowheads komplexitet. Lite jazz, lite Brecht, lite musichall, lite.....Ja, döm själva. Rigs of Time.

fredag 19 december 2008

Tex-mex eller Norteño?

Min favorit av alla Flacos låtar är Juarez som det tyvärr inte finns någon video till, men den är klart lyssningsvärd. Känslosamt dragspel och cool rytm. Ja hela skivan är förstås bra om man gillar Tex-mexmusik eller Musica Norteño som man säger i Mexico(om man skall vara en riktig besserwisser-och det skall man ju- bör man tillägga att de inte alls är samma musikstil utan att Tex-mex är en senare avknoppning från Norteñon.

söndag 14 december 2008

Mer Flaco


Ja men herregud! Underbart dragspel. Jag skulle bra gärna vilja ha ett treradigt durspel. Undrar om de finns i Sverige. Fast kunna spela som Flaco är få förunnat. Vi får ta en låt till. Ay Te Dejo En San Antonio finns på skivan med samma namn. Jag brukar sätta på den när jag skall laga Tacos hemma för att få upp rätt stämning. Lyssna till de underbara disharmoniska löpningarna upp efter knappbrädan.
Ay Te Dejo En San Antonio tillsammans med Los Lobos.

lördag 13 december 2008

Flaco Jimenez dragspelskung


Bestämt har jag glömt att introducera tex-mex-dragspelets mästare. Flaco Jimenez är född in i en dragspelande familj och vårdar arvet från fadern Santiago Jimenez Sr. Under sin karriär har han hunnit spela med Ry Cooder, Bob Dylan, David Lindley m.fl. och medverkat på oräkneliga skivor. Han spelar på ett treradigt diatoniskt dragspel av märket Hohner som är stämt speciellt för musikstilen. Här syns han i en avspänd duett med Oscar Tellez under en Workshop 1990.

måndag 17 november 2008

Norr om gränsen


Nåja, all musik är inte kass på norra sidan gränsen. Speciellt inte om de har den goda smaken att låna influenser söderifrån, som gamla bekantingarna Calexico. Cool countryrock med mexicanska trumpeter och franska språkövningar. En ökenvideo alltså, med svajig gitarr och alla tänkbara western ingridienser. Inte illa alls.

tisdag 4 november 2008

Mer Nortec Collective


Visserligen känner jag mig förkyld men jag undrar ändå om det inte är värt att gå på Nortec Collective när dom nu spelar på krypavstånd från min lägenhet. Det är bara att bita ihop, det kan bli en oförglömlig upplevelse. Jag har goda erfarenheter av mexicanska band. Los De Abajo härom året var en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett(och det är ganska många). I motsatts till det bandet har Nortec Collective dessutom producerat ett tämligen stort antal videos av hög kvalité så det finns lite att ta av.

söndag 2 november 2008

Nortec Collective från Tijuana


Jag ser att den mystiska mexicanska ljudensemblen Nortec Collective kommer till Göteborg i veckan. Priset 290 kr är lite avskräckande så där mitt i veckan. Men varför inte. Jag är inte riktigt säker på vad som väntar. SVT kobra var och besökte kollektivet i Tijuana och gjorde ett intressant repotage. Vanligtvis är jag allergisk mot allt för mycket elektronik men den 14 man stora ensemblen tycks även spela rätt mycket ackustiskt. Jag får kolla in några videos innan jag bestämmer mig.

torsdag 23 oktober 2008

Sydamerikansk resa 3


Nästa anhalt var alltså Trinidad-Tobago. Calypson och oljefatens förlovade öar. Efter en skakig flygtur genom orkanens efterdynigar kom jag till ett regnigt Port of Spain. Redan på trettiotalet hade man exprimenterat med slagverk av metall men någon gång under Andra Världskriget gjordes de första oljefats-instrumenten Steel Pan. Kriget hade satt stopp för karnevalen och folksamlingar över huvud taget men efter kriget återupptogs festligheterna och större Steel Pan-orkestrar uppstod. Instrumentat betraktas som önationens nationalinstrument men Steel Pan- orkestrar finns i olika former över hela världen. Annars är det kanske kalypso man främst förknippar Trinidad med. Den moderniserade formen soca hade jag stött på i Sverige, framför allt var det en LP med Black Stalin jag spelade om och om igen. Här har vi en video med en lätt ålderstigen Black Stalin tillsammans med Steel Pan spelare.

Den kanske mest kända socalåten Hot Hot Hot med Arrow som kom 1982 och blev en världshit. Flera artister har gjort egna versioner av den men som vanligt är orginalet bäst.


Musiken på Trinidad-Tobago innehåller inte bara afroamerikanska influenser, där finns även en stor indisk befolkning som gett sitt bidrag till den musikaliska mixen. En av de mest kända sångarna i genren Chutney-Soca är Sundar Popo(1943-2000) som här framför sin Suraije My Darling. Svängigt är bara förnamnet

Den mesta tiden i landet tillbringade jag på Tobago där jag flanerade och tog det rätt lugnt. Jag umgicks en tid med några kanadensiska tjejer av indiskt ursprung som hade sina rötter på Trinidad-Tobago. Av någon anledning hade de snöat fullständigt in på en amerikansk discolåt som de spelade om och om igen på sin lilla bärbara kassettbandspelare. Jag har knappast hört den sedan dess men minnet är en underlig mekanism. Den finns för evigt i mitt huvud och nu har jag en anledning att spela upp den igen.

söndag 5 oktober 2008

Mörker Mörker om igen


Nu när höstmörkret börjat tränga sig på dyker det upp andra låtar i minnet än vad som vanligtvis brukar ligga och skvalpa där. Hux flux poppar det upp saker man trodde sig ha glömt för alltid. Mitt minne är visserligen inte vad det varit men vissa låtar har bränt sig fast på hjärnbarken. Rätt vad det är hör man några fragment av en gammal melodi på radion och man måste bläddra genom sina skivor för leta upp en dammig LP för att lyssna på hela låten. En av dessa gamla favoriter är Darkness Darkness. Mitt första minne av den låten kom med Brain Capers, en Mott The Hoople LP som kom innan bandet blivit kända på allvar. Tyvärr går denna fantastiska version inte att bädda in i bloggen men den finns här. En gång i tiden spelade jag den väldigt ofta. Låten är egentligen en tämligen enkel tre-ackords historia fast med en suggestiv text. Från början gjordes den av The Youngbloods vars orginal kanske ändå är den bästa. Ni får avgöra själva.

Det har dock inte hindrat mängder av andra artister att göra egna försök. Jo, jag har försökt spela låten själv på både dragspel och gitarr. Problemet är att den är för enkel. Man måste ha en röst för att kunna göra låten rättvisa, och det har jag inte. Men jag kanske kan övertala någon som har det... En som verkligen har en röst är Robert Plant.

Självklart kan låten sjungas även av kvinnor. Här är det Lisa Torban som gör en hyfsad version.

Jag kör en sista variant. Denna gång med Screaming Trees. Hyfsad även den.

onsdag 17 september 2008

Underbar ukuleleorkester


Så var de äntligen här igen. Jag missade dem ju förra gången för två år sedan(eftersom jag hamnade i Serbien)trots att jag hade biljett. Vilka? The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Jag har haft dem uppe på bloggen tidigare men nu är det alltså dags igen. I går gjorde de ett bejublat framträdande på Lorensbergsteatern i Göteborg och blev inropade inte mindre än tre gånger av den entusiastiska publiken.

Det började som ett engångsgig för tjugotvå år sedan men har blivit ett väsmort maskineri som turnerar jorden runt och har inspirerat andra att starta ukulele orkestrar. Visst låter det som ett skämt men den musikalitet dess herrar och damer visar upp är inte att leka med. Virtuost är bara förnamnet. Framför allt är det fantasifullt arrangerat med en rejäl dos torr brittisk humor och framfört av de läckraste stämmor jag hört. Jag är vanligtvis inte begeistrad över lätt underhållningsmusik och stämsång men när den kommer upp på den här nivå faller jag pladask. Sanslöst.
Vad skall jag fresta med.....hm... Orange blossom till att börja med

Slutnumret var som vanligt ett vanvettigt hopkok av melodier framförda med fantastisk timing. Till synes oense med varandra börjar en att spela Georg Friedrich Händel varefter den ene efter den andre tar upp en helt annan låt till Händels musik. I slutet sjunger alla sin melodi samtidigt och på något sätt stämmer det.

Lägg märke till den fantastiska stämman Hester Goodman som sjunger I will Survive har. En egentligen djup kraftfull röst som blicksnabbt kan bli tunn och spröd. Vilken kvinna.

Ett uppträdande som det här ger mig flera olika impulser. Den första är att plocka fram min gamla ukulele igen och börja öva. Den andra säger släng den och dig själv i väggen. Du ska inte spela över huvud taget. Framför allt inte sjunga!!! Suck.

måndag 15 september 2008

Naken joddling


Nej, det har blivit allt för sällan nu för tiden. Skrivandet på denna blogg. Tiden vill liksom inte räcka till. Och när var det joddling senast? Allt för länge sen. Men nu skall det bli ändring på det. Jag drar mig till minnes att de oborstade individerna i Dr Hook gjorde en joddlingslåt en gång i tiden, och att den enögde busen, vad var det nu han hette? Måste googla det- just det! Ray Sawyer var det, han var faktiskt en jävel på att joddla. Dr Hook gjorde ju rätt stillsamma låtar med vacker stämsång men var helt sjövilda och kunde göra oförutsägbara saker. Till exempel ta av sig alla kläderna och dra i snoppen men ändå fortsätta sjunga. Way back in the seventies förstås. Roskilde -76 till exempel. Den videon här är dock från en teveinspelning i England. Bandet verkar rejält påverkade men joddlingen är det inget fel på.

söndag 7 september 2008

Maffigt blås


Det är väl ingen hemlighet att jag ät förtjust i blåsmusik. Inte bara för att jag spelat i ett brassband utan för att jag gillar det mänskligt ackustiska som kommer fram i en blåsorkester(i förhållande till elektroniskt frambingade toner). Det är något djuriskt, dansbart sväng som jag gillar mer än allt annat (förutom, eventuellt en tung grisig elgitarr). I vilket fall som helst, var än man hamnar på jorden finns det hejdlösa band med en tajt blåssekttion som fixar dansmusiken med gränslöst gung.
Här är det Eskorzo- ett för mig okänt band som sätter igång ett satans sväng. Somos Pobres- Vilket lär betyda Vi är fattiga enligt min skolspanska.

tisdag 2 september 2008

Dubbel Mathieu


Livets alla förvecklingar och åtaganden har gjort att jag lämnat denna blogg i sticket ett tag. Mycket måste fixas och fort skall det gå. Men jag börjar med en cool låt hämtad från Puyumayos samling med musik från den kanadensiska provinsen Quebec. Trots att fransmännen förlorade provinsen till engelsmännen vid freden 1763 har invånarna envist fortsatt att tala franska. Det gör också att musiken har en annan prägel än i resten av landet. Jag har tidigare spelat musik från Quebec och kommer att fortsätt lägga in någon låt då och då. Vi hör här Mathieu Mathieu framföra Cette Ville. Lite gipsy-swing, lite chanson och en hel del humor.

lördag 23 augusti 2008

Che Sudaka igen

Som sagt var, det dyker upp allt fler videos från Urkultfestivalen. Några med Che Sudaka finns nu till beskådande. Den tekniska kvalitén är väl si sådär men de ger en god bild av det hårt arbetande bandets stil. Kameran tycks vara placerad vid teknikern som har hand om scenljudet så att även publikens reaktioner kommer med. Ganska intressant vinkel faktiskt. Vi som var där får i alla fall en påminnelse om den där galna varma natten som inledde festivalen.

Filmerna har lagts ut från bandets egna youtubekanal där det finns fler videos. Här kommer Time Bomb.

fredag 15 augusti 2008

Richard Thompson igen

Eftersom det dyker upp fler videos på youtube är det svårt att släppa Urkultfestivalen.
Ytterligare en Richard Thompson video finns nu till beskådande och jag kan naturligtvis inte låta bli att visa den här. Denne magiske musiker som gladde så många i alla åldrar genom sitt artisteri. Att man som gammal stofil gillar herr Thompson är kanske inte så konstigt men det gläder mig också att så många yngre uppskattade konserten. Thompson tar upp den numera så populära singer/songwriter genren på en helt annan nivå genom sitt geniala gitarrspel. Att han sedan kan skriva låtar som ingen annan hjälper förstås till.Recensionen i Sundsvalls Tidning säger en hel del om framträdandet. Här sjunger han 1952 Vincent Black Lightning. Som kom på skivan Rumor and Sigh 1991.


Sedan kan jag inte låta bli att ta en video från en BBC2-sändning med en av de nyskrivna låtarna som gjorde stort intryck på mig. Dad's gonna kill me som behandlar kriget i Irak ur en soldats perspektiv. "Dad" är soldatslang för Bagdad. Richard Thompson är ju inte i första hand bara en ackustisk singer/songwriter, han är en rockmusiker och elgitarrist. Därför väljer jag att ta den elektriska versionen som verkligen glöder av indignation över kriget.

(Richard Thompson)
Out in the desert there's a soldier lying dead
Vultures pecking the eyes out of his head
Another day that could have been me there instead
Nobody loves me here
Nobody loves me here
Dad's Gonna Kill Me
Dad's Gonna Kill Me
You hit the booby trap and you're in pieces
With every bullet your risk increases
Old Ali Baba, he's a different species
Nobody loves me here
Nobody loves me here
Dad's Gonna Kill Me
Dad's Gonna Kill Me
I'm dead meat in my HumV Frankenstein
I hit the road block, God knows I never hit the mine
The dice rolled and I got lucky this time
Dad's Gonna Kill Me
Dad's Gonna Kill Me
I've got a wife, a kid, another on the way
I might get home if I can live through today
Before I came out here I never used to pray
Nobody loves me here
Nobody loves me here
Dad's Gonna Kill Me
Dad's in a bad mood, Dad's got the blues
It's someone else's mess that I didn't choose
At least we're winning on the Fox Evening News
Nobody loves me here
Dad's Gonna Kill Me
Dad's Gonna Kill Me
Dawn Patrol went out and didn't come back
Hug the wire and pray like I told you, Mac
Or they'll be shovelling bits of you into a sack
Dad's Gonna Kill Me.
And who's that stranger walking in my dreams
And whose that stranger cast a shadow 'cross my heart
And who's that stranger, I dare speak his name
Must be old Death a-walking
Must be old Death a-walking
Dad's Gonna Kill Me
7 muzzle monkeys standing in a row
Standing waiting for The Sandbox to blow
Sitting targets in the wild west show
Nobody loves me here
Dad's Gonna Kill Me
Another angel got his wings this week
Charbroiled with his own Willie Pete
Nobody's dying if you speak double-speak
Dad's Gonna Kill Me

onsdag 13 augusti 2008

Urkult igen


Jag har ju lite glömt bort Watcha Clan som gjorde en kanonspelning på Urkult. Den übercoola sångerskan Sista K manade på publiken och fick mångas hjärtan att bulta hastigare. Jag hittade några nya videos som förmedlar musiken men inte stämningen. Publiken här är betydligt mer stillsam än på Urkult.Tchiribim.

måndag 11 augusti 2008

Intryck från Urkult 2



Innan jag blev avbruten av den magnifika Neil Young konserten höll jag på att fösöka sammanfatta mina intryck från Urkultfestivalen så jag fortsätter väl lite på den bogen.
Fredagen var programmet lite tunnare, något uppträdande skriver jag om på Vodkabeat(det blir lite rörigt ibland att ha två bloggar, men är man väderstrecksanpassad så är man)men på lördagen brakade det loss igen. Glesbygd'n är norrländska storheter som jag inte hört tidigare men de visade sig spela cool svensk reggae med en norrländs touch(tyvärr hittade jag ingen video som gör dem rättvisa).

Men framför allt väntade jag på Richard Thompson som jag lyssnat på sedan yngre bronsåldern. Äntligen. Det var länge sedan jag såg denne underbare artist som allt för få känner till. Självklart innfann sig gåshuden. All kroppsbehåring ställde sig rakt ut och tårarna började rinna. Så mogen är jag.
Och jag blev inte besviken. Herr Thompson verkade vara på sitt bästa humör. Han slängde käft med publiken, spetsade sitt framträdande med brittisk humor och log pillemariskt. Under bortemot två timmar hann han ge smakprov på fyra decenniers låtskrivande. En sån låtskatt, och han sjunger bättre än någonsin. Gitarrspelet......ja, här saknar jag ord. Många var de grånande herrar i främsta ledet som studerade hans teknik och många var de som skakade på huvudet. Jösses. Här spelar han I want to see the brigth ligths tonigth.


Inspelningen gjorde jag med min enkla kamera och den tekniska kvaliten lämnar mycket att önska. Men så här blev det. Han spelar med både plektrum och fingrar samtidigt och kan därför spela en basgång samtidigt som han slår ackord, under tiden kan han dessutom lägga ut melodin eller ett solo utan besvär. Vet i fa'n hur han bär sig åt.
Här finns en gammal inspelning från BBC 1991 som ger en tydligare bild av hans gitarrspel. Kanske lite mer polera än på Urkult där han verkligen tog ut svängarna och tidvis vistades i gitarrspelets yttersta utmarker....
1952 Vincent Black Ligthning


Oh says Red Molly to James "That's a fine motorbike.
A girl could feel special on any such like"
Says James to Red Molly "My hat's off to you
It's a Vincent Black Lightning, 1952.
And I've seen you at the corners and cafes it seems
Red hair and black leather, my favourite colour scheme"
And he pulled her on behind and down to Boxhill they did ride
Oh says James to Red Molly "Here's a ring for your right hand
But I'll tell you in earnest I'm a dangerous man.
For I've fought with the law since I was seventeen,
I robbed many a man to get my Vincent machine.
Now I'm 21 years, I might make 22
And I don't mind dying, but for the love of you.
And if fate should break my stride
Then I'll give you my Vincent to ride"

"Come down, come down, Red Molly" called Sergeant McRae
"For they've taken young James Adie for armed robbery.
Shotgun blast hit his chest, left nothing inside.
Oh come down, Red Molly to his dying bedside"
When she came to the hospital, there wasn't much left
He was running out of road, he was running out of breath
But he smiled to see her cry
He said "I'll give you my Vincent to ride"

Says James "In my opinion, there's nothing in this world
Beats a 52 Vincent and a red headed girl.
Now Nortons and Indians and Greeves won't do,
Ah, they don't have a soul like a Vincent 52"
Oh he reached for her hand and he slipped her the keys
Said "I've got no further use for these.
I see angels on Ariels in leather and chrome,
Swooping down from heaven to carry me home"
And he gave her one last kiss and died
And he gave her his Vincent to ride.

Äsch, jag tar med en låt till när jag ändå är igång. Bee's Wing från samma inspelning

I was nineteen when I came to town, they called it the Summer of Love
They were burning babies, burning flags. The hawks against the doves
I took a job in the steamie down on Cauldrum Street
And I fell in love with a laundry girl who was working next to me

Oh she was a rare thing, fine as a bee's wing
So fine a breath of wind might blow her away
She was a lost child, oh she was running wild
She said "As long as there's no price on love, I'll stay.
And you wouldn't want me any other way"

Brown hair zig-zag around her face and a look of half-surprise
Like a fox caught in the headlights, there was animal in her eyes
She said "Young man, oh can't you see I'm not the factory kind
If you don't take me out of here I'll surely lose my mind"

Oh she was a rare thing, fine as a bee's wing
So fine that I might crush her where she lay
She was a lost child, she was running wild
She said "As long as there's no price on love, I'll stay.
And you wouldn't want me any other way"

We busked around the market towns and picked fruit down in Kent
And we could tinker lamps and pots and knives wherever we went
And I said that we might settle down, get a few acres dug
Fire burning in the hearth and babies on the rug
She said "Oh man, you foolish man, it surely sounds like hell.
You might be lord of half the world, you'll not own me as well"

Oh she was a rare thing, fine as a bee's wing
So fine a breath of wind might blow her away
She was a lost child, oh she was running wild
She said "As long as there's no price on love, I'll stay.
And you wouldn't want me any other way"

We was camping down the Gower one time, the work was pretty good
She thought we shouldn't wait for the frost and I thought maybe we should
We was drinking more in those days and tempers reached a pitch
And like a fool I let her run with the rambling itch

Oh the last I heard she's sleeping rough back on the Derby beat
White Horse in her hip pocket and a wolfhound at her feet
And they say she even married once, a man named Romany Brown
But even a gypsy caravan was too much settling down
And they say her flower is faded now, hard weather and hard booze
But maybe that's just the price you pay for the chains you refuse

Oh she was a rare thing, fine as a bee's wing
And I miss her more than ever words could say
If I could just taste all of her wildness now
If I could hold her in my arms today
Well I wouldn't want her any other way

söndag 10 augusti 2008

Way out West- Neil Young och Fleet Foxes



Vad kan man säga? Jag är fortfarande tagen. Tjurig gubbe på sitt bästa humör vränger strängarna in och ut och går igenom sin repertoar. Från gitarrmangel till finstämda hymner. Till och med något sakralt på tramporgel innan rocken tog över igen. Stämningen var i det närmaste religiös, publiken ömsom skrattade och ömsom grät. Påfallande många sjöng med efter bästa förmåga. Hur det lät? En filantropisk lagd människa har haft godheten att lägga ut detta klipp på youtube. Frid vare med denna person. Keep on rocking in the free world.


Bara för att gamle Nisse Ljung avslutade kvällen går det inte att komma förbi Fleet Foxes som spelade tidigare. En för mig oväntat stark upplevelse(gåshud och tårar som tränger på ja, ni vet). Stillsamt men överjordiskt vackert. Stämsång har väl aldrig tidigare varit något jag fallit i trance över men....man kan väl ändra sig. Här är ett klipp från en tidigare konsert.

lördag 9 augusti 2008

Intryck från Urkult 1


Äntligen hemkommen efter en sväng i Norrland(det är rätt stort och långt bort) är det dags att summera intrycken från Urkult-festivalen, så där en vecka för sent. Torsdagskvällen inleddes med Räfven som som spelade på området med sedvanlig furiositet. Dessutom kom Jaipur Maharaja Brass Band tågande i snabelskor och guldbrokadkostymer. I släptåg en danserska och en fakir. Dessa musiker visste sannerligen hur man driver upp tempot. Sättningen var inte -i brassammanhang- särskilt imponerande. Ett tenorhorn, två ventilbasuner, två trumpeter och en klarinett samt två slagverkare tror jag att det var. Men satan vad tajt och svängigt. Mycket call & respons mellan ventilbasunerna och trumpeterna och ett ruggigt tempo. Ganska annorlunda europeiska blåsorkestrar.

Efter den den eldsprakandeinvigningen vid midnatt spelade Che Sudaka. Detta band har jag skrivit om tidigare(jo, den lite röriga texten i programmet är jag skuld till) men aldrig sett live. Men alla de lovord som sagts om detta band i olika media stämde verkligen. Maken till explosivt framträdande har undertecknad sällan sett. Koncerten går lätt in på topplistan som en av de svettigaste någonsin. Med gott humör, gymnastiskt rörelseschema, högt tempo och dynamiskt samspel fick de fart på publikens fötter. De två karismatiska sångarna fick publiken att sjunga med, hoppa och klappa takten så svetten stänkte.
Are you ready? frågade Leo, den minste sångaren(med den galna blicken) om och om igen. I slutet enbart ikädd kalsonger. Jäss, vrålade publiken till svar. Personligen hoppade jag upp min gamla hälskada igen, men äsch, det var det värt. Fånigt leende vandrade vi hem genom den ljusa ångermanländska natten.


Självfallet gör ingen video bandet rättvisa men här kommer i alla fall Alma Rebeldes

tisdag 15 juli 2008

Sydamerikansk resa 2


Jag landade alltså på Barbados mitt i orkansäsongen. Radiovarningar utgick och folk förberedde sig för det värsta. Vindstyrkor på upptill 75 meter per sekund förväntades. Lyckligtvis tog orkanen en annan riktning och kraschade en grannö istället innan den drog norrut med sammanlagt 2000 dödsoffer i bagaget. Barbados berördes endast av orkanens ytterkant men jag fick ändå en handfast lektion i tropisk meteorologi. Jag stannade någon vecka på ön för att vänja mig vid nya förhållanden. Redan första dagen stal någon min kamera och proceduren att få intyg att visa upp mitt försäkringsbolag när jag kom hem, var en Kafka-liknande historia som tränade upp mitt tålamod flera snäpp. En lärdom som jag hade mycket nytta av senare. Att ha koll på sina ägodelar var en annan. Inte för att jag hade så många med mig, när kameran var stulen vägde bagaget bara fyra kilo.

Jag vågsurfade för första gången i mitt liv- vansinnigt roligt när det började stämma men oj, vad man kunde slå sig- hängde på strandbarer och kom in i den västindiska rytmen. Trodde mig till och med förstå lite av den engelska lokalbefolkningen talade, vilken i hög grad skilde sig från den jag lärt mig i skolan. Till exempel kom en kille in och frågade: oäyimbi? Och jag kunde faktiskt - efter en stunds begrundan - peka i den riktning där jag trodde Jim befann sig.

Gruppen Typically Tropical låg 1975 etta på toplistan i England med låten I’m going to Barbados som handlar om busschauffören som vill åka hem till sin flickvän. Någon mer hit fick de aldrig och glömdes bort som de flesta one-hit-wonders. Fin 70-tals känsla i videon i alla fall.

söndag 13 juli 2008

Rocheller Rosenthal & Kickball Queen


Ett annat band som jag heller inte vet något om är Rochelle Rosenthal & Kickball Queen. Inte heller en snabb koll på nätet ger mer än basfakta. Singeln är inspelad sådär 69/70 och gjorde inget väsen av sig när den släpptes, men har kommit med på några samlingar med psychedelica och anti-krigslåtar. Här har någon gjort en hyfsad video med tidstypiska bilder som hittills har setts av endast 163(!) personer. The Lottery - skulle jag gissa - är en drift med den slumpmässiga uttagningen till militärtjänstgöring i Vietnam-kriget som pågick under 60-talet. "If the killing gets slow then you can work on your tan".

fredag 11 juli 2008

Kvinnlig gitarrhjältinna


Rockmusikens mest spännande tid tyck ju ligga där i slutet av 60-talet och början av 70-talet. På min samling med psychedelica hittar jag den ena låten efter den andra med för mig obekanta artister. Sorgligt okänd är också Char Vinnedge och hennes band The Luv'd Ones. Kvinnliga rockmusiker är det ont om och varför denna innovativa sångerska och gitarrist och hennes band är så bortglömt kan man ju bara spekulera i. Om man är konspiratoriskt lagd skulle man kunna gissa att könstillhörigheten har spelat in. I vilket fall som helst. Från 1967 Your Mind Is.

tisdag 8 juli 2008

Psykedeliska munkar


Ibland halkar jag in på helt andra spår. Av någon anledning lade jag in en samling gammal obskyr psykedelica från 60- och 70-tal i min ipod och fastnade. I flera dagar har jag hört den en märkliga låten efter den andra av för mig helt okända band. En exprimetlusta och ett uttryck som knappast haft sin motsvarighet sedan dess.

Ett av banden,The Monks kommer jag ihåg från en gammal dokumentär, men mest för deras frisyrer. Jag hade glömt hur nyskapande och fräsch musiken lät. Jag vet inte hur många som känner till dessa amerikanska soldater, som framför allt var verksamma i dåvarande Västtyskland och som istället för hårsvall hade rakat en tonsur. Trots sitt spektakulära yttre var de tämligen okända redan på sin tid. Idag anses de som kultband som flera moderna band nämner som inspirationskälla. Det flitiga användandet av tamburiner fick många efterföljare men att var långt före sin tid innebär inte automatiskt ära och berömmelse. Först The Monk Chant.

Oh, How To Do Now från 1966 har en tidlös karaktär. Bra sång och tung drivande rytm.

torsdag 3 juli 2008

Sydamerikansk resa 1

Under denna vinjet kommer jag att då och då berätta om min sydamerikanska resa och musikaliska intryck jag fick genom den en gång i tiden.


Det var en gång för ganska länge sedan fick jag en idé om att resa till Sydamerika. Varför? Det var väl det gamla vanliga. Hemstaden kändes trång och välbekant och äventyret och ovissheten hägrade. Tågluffat hade jag redan gjort ett antal gånger och det kändes inte tillräckligt exotiskt. Några böcker om Inkariket och Amazonas hade jag läst samtidigt som intresset för reggae och soca vaknat. Vid den tiden satt nattvak på ett sjukhus och hade dessutom pratat en hel natt med en tjej som just kommit tillbaka från en liknande resa. Hon hade ganska hiskliga historier att berätta och jag ville också kunna berätta sådana historier någon gång. Kort sagt: jag var ung och fånig och vill göra något dramatiskt. Innan hade jag funderat på att åka till Indien, men nu köpte jag mig en stor karta över den sydamerikanska kontinenten och nålade upp på väggen. Med pekfingret följde jag alla tänkbara och otänkbara färdvägar kors och tvärs över landmassan. Jag toksparade pengar och levde extremsnålt ett halvår. Mycket makaroner blev det.

En billig flygbiljett med Virgin från Luxemburg till Barbados och några anslutnings biljetter vidare in mot fastlandet införskaffades. En del visste jag väl om världsdelen men det var ofta väldigt motstridiga uppgifter.
Vad förväntade jag mig? Jag kommer inte ihåg men det var med viss bävan jag äntrade tåget till Luxenburg. Min lägenhet hade jag hyrt ut och med en enkelbiljett på fickan gav jag mig av. Jag visste inte när eller vilken väg jag skulle ta mig hem och möjligheten att jobba ett tag fanns ju också. Så jag sade adjö till den svenska hösten och såg fram emot den tropiska värmen.

Genom Evert Taube hade sydamerikanska takter och toner tidigt blivit välbekanta för den större allmännheten. Andra, som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Cornelis Vreeswijk använde gärna samba och rumba i sina låtar. På 70-talet anlände sedan en mängd flyktingar till Sverige från diverse sydamerikanska länder och förde sin musiktradition med sig. Militärdiktatur och frekventa statskupper hade gjort livet osäkert för aktivister på vänsterkanten. Proggrörelsen och vissångare anammade snabbt de nya influenserna och skapade eget i samma stil. Hoola Bandoolas sång om Victor Jara är ett tydligt exempel.

Men det är intressant att se att Sydamerika redan långt innan hade influerat svensk populärmusik. Tangon blev populär på 20-talet, rumba på 30-talet och samba slog igenom redan på 40-talet och calypson på 50-talet. Självklart kom kom detta att påverka den musikaliska utvecklingen. En mycket bra artikel om det sydamerikanska inflytandet på svensk populärkultur stod i Kapten Stofil och finns här.
En av de stora stjärnorna i den tidiga sambavågen var Carmen Miranda som gjorde ett antal Hollywoodfilmer på 40-talet och på så sätt blev känd över stora delar av världen.



En annan influens som inte skall underskattas är Kalle Anka. Walt Disneys tecknare reste runt i Sydamerika och skapade en märklig film där tecknade sekvenser blandades med shownummer och dokumentära bilder. Jag minns fortfarande filmen Saludos Amigos från en repig kopia på någon matinéföreställning.

onsdag 2 juli 2008

Sydamerikanskt dragspel i tysk-iransk houseproduktion


Därmed lämnar vi tangon för ett tag men håller oss kvar vid dragspel och åtminstonde delvis i Sydamerika. Tysk-Iranske producenten Samim använder sig av en gammal Cumbia melodi från Colombia i sin houselåt Heather som var populär i Europa förra året.

Visserligen har ha klippt in dragspelare på olika platser runt jorden men orginal slingan är en Colombiansk inspelning från Discos Fuentes med Alberto Pacheco: Cumbia Cienaguera. Men som sagt, så kan man göra och resultatet är en fräck men samtidigt cool party låt. Jag gillar kanske gammal musik bäst men det är aldrig fel att låna av det som är bra.

söndag 29 juni 2008

Nytangons eleganter


När det gäller nytango går det inte att komma ifrån Gotan Project, det kanske mest kända av banden. De spelade på Nefertiti i Göteborg för en del år sedan, och det grämer undertecknad än i dag att han missade denna konsert. Gruppen är baserad i Paris och blev känd för den bredare allmänheten genom en låt i filmen Shall we Dance? med Richard Gere och Jennifer Lopez. Det är klassisk tango blandad med elektroniska rytmer. Här en låt från senaste plattan Lunatico: Diferente.


Jag kan inte låta bli att visa en äldre låt också. En baktaktstango med ett avslappnat sväng som egentligen inte borde vara möjligt i denna typ av musik. Men ändå är det. Santa Maria (del Buen Ayre)

lördag 28 juni 2008

Tango Electronico


Ett av namnen man inte kan komma ifrån när det gäller nytango är Carlos Libedinsky. Hans grupp Narcotango har turnerat i Europa flera gånger och gett många en ny bild av vad tango kan vara för något. Tungt, elektroniskt men samtidigt fjäderlätt med fiol och bandoneon (argentinskt dragspel). Här kanske det kända stycket: Vi luz i subi

Sydamerikanskt fiske


Innan jag fortsätter med fler nytangoorkestrar måste jag bara visa en absurd fiskevideo från Brasilien. Själv har jag varit ute och fiskat lite abborre i veckan (utförligt beskrivet på vodkabeat)
men något liknande har jag aldrig sett. Man skulle behöva hjälm och skyddskläder för att vara på den säkra sidan. Fiske kan alltså bedrivas på flera sätt, det där med spö och krok är bara ett av dem.

onsdag 25 juni 2008

Utflippad Tango


Ett annat tangoband är Bajofondo (betyder ungefär Underground)som hörts en del på radio senaste tiden. De spelar -i motsats till föregående orkester - nytango, där elektroniska inslag varvas med traditionella instrument. Det finns flera band i genren som väckt en hel del uppmärksamhet de senaste åren(jag återkommer till dem). Bajofondo känns som ett av de mest intressanta
och jag skall lyssna mer på dem. Måste fixa lite skivor.

Om nytangomusiken är nyskapande blir dansen också därefter. Självklart kan man strunta i alla komplicerade turer och dansa solo till nytango. Man kan mixa tangon med i princip vilken annan kroppsrörelse som helst. Här en visuellt spännande video med helt utflippad dans. Men huvudpersonen har trots allt den traditionella Funyi hatten. Pa Bailar.

lördag 21 juni 2008

Tango i Norrland

En argentinsk tango hatt, Funyi Felt Hat av modellen Gardelito. Ett måste för tangomusiker.

Jag har utan större framgång gjort några försök att dansa tango. Både argentinsk och finsk. Ganska kul men lite påfrestande eftersom man får en klar bild av hur kass man är på pardans. Men då och då (oftast efter ett par glas vin) brukar jag göra ett försök med varierande framgång. Det vill egentligen säga att en mig närstående kvinna, som behärskar denna svåra konst, har lyckats lura upp mig på dansgolvet. När jag åter en gång kollar igenom Urkults program ser jag att det finns möjlighet att pröva på den argentinska varianten igen. Bandet Funyi Tango Trio har sättningen gitarr, bandoneon och kontrabas och spelar en mycket dansbar musik. Frågan är snarare om det kommer att finnas plats. Tango är en ganska utrymmeskrävande dans och det är lätt att ramma andra danspar.

Urkult kommer allt närmare och om allt går vägen kommer jag sätta min gamla SMW av 1965 års modell i skick och fason och rulla dit, fast denna gång enbart som åskådare, tja, ett och annat jam på campingen lär det väl bli. Och några av texterna i katalogen har jag faktiskt skrivit så lite delaktig kan jag väl känna mig.

Här kommer Funyi Tango Trio med dansare. Det finns även en snygg hemsida där man kan få veta mer om bandet på flera språk.

fredag 20 juni 2008

Ytterligare ett spanskt band


Spanien är en smältdegel (åh nej, detta trist pretentiösa ord som används lite slentrianmässigt när någon multietnisk mix skall förklaras. Brrr... Jag skäms... Jag lovar att inte skriva det igen....På hedersord!) och många intressanta band har formerat sig ur denna soppa. Ytterligare ett exempel är Dusminguet. Jag köpte en skiva med det för ganska länge sedan (som jag tappade bort , eller lånade ut) den gav dock inte något bestående minne. Men en del musik jag hört på senare tid visar att det finns både låtar och attityd i bandet. Det bildades i Katalonien men fick snart medlemmar från andra ställen. Bandets historia finns utförligare beskriven här. Vi hör influenser från Manu Chao och mycket annat i Dusminguets musik och här kommer Ritmo Americano.

tisdag 17 juni 2008

Trollkarlens Ögon


Appropå Spanien, har jag ju glömt Ojos de Brujo (Trollkarlens ögon). De borde ha varit med för länge sedan. Men men, så är det, vissa band faller bort och hamnar längst bak i hanteringen. I vilket fall som helst spelar de någon sorts modern medelhavsmusik med starka inslag av flamenco.

Jag såg Ojos de Brujo i Roskilde för några år sedan och insåg att de måste vara ett strålande liveband; när de har högre(eller lägre) makter med sig. I Roskilde blev det aldrig någon ordning på ljudet vilket påverkade framträdandet i högsta grad. Musikerna viftade frenetiskt mot tekniker och pekade på mikrofoner och medhörning större delen av tiden. När det äntligen började stämma var det dags att sluta. Tidsplaneringen går före allt på stora festivaler. Lite snopet. Men, någon gång, då och då glimtade deras fulla potential till och jag förstod att under ideala omständigheter skulle det vara ett helt annat band. Sultanas de Merkaillo med Ojos de Brujo.

fredag 13 juni 2008

Mala Rodriguez



Idag börjar Clandestino fetivalen i Göteborg med många olika typer av artister på programmet. Förutom Rupa & The April Fishes som jag haft med tidigare tycker jag Mala Rodriguez verkar intressant. Visserligen låter kompet slentrianmekaniskt men hennes röst har ett flamencoklös som gör att vi står ut med maskinrytmerna. Kan bli mycket bra.

Det är enkla men visuellt minnesvärda videos. Inte minst har Mala en karismatisk utstrålning och en självklar kaxighet som gör sig bra på rörliga bilder. Ja, orörliga bilder med. När jag googlade efter henne fanns det en uppsjö av sinsemellan mycket olika bilder att välja på. Hon måste vara ett favoritobjekt för fotografer. Här är i alla fall en låt till.

tisdag 10 juni 2008

Den definitiva partylåten?


För att bryta stiltjen och fira sommarlovets ankomst - förväntningarnas och besvikelsernas tid - kör vi igång med en av de förnämsta partylåtar jag vet. När hörde jag den för första gången? Ja, det måste ha varit för tio år sedan.... eller kanske mer....? En fräck samba-reggae rytm, tagen från Bahias i Brasilien, blandas med argentinsk rock. En kokande gryta av rytmer och en favorit på dansgolvet som jag brukar ta till när trycket behöver höjas. Och vilken video sen! Mycket bättre blir det sällan.

När jag lyssnar på den tycker jag att samba-reggae är världens häftigaste rytm. Jag har en viss, men ytlig kunskap om rytmen för en gång i tiden ledde jag faktiskt en sambaorkester, med mycket samba-reggae på programmet och spelningar i både Danmark och Tyskland. Särskilt bra var vi inte, men ibland fick vi igång publiken på ett sanslöst sätt. Varför jag ledde orkestern vet jag inte. Kanske för att ingen annan ville. Borde kanske börja med samba igen? Tills dess. El Matador med Los Fabulosos Cadillacs. Ingen begravningsstämning trots likfärden.

Cool oud med Rahib Abou Kahlil


Rahib Abou Khalil växte upp i Beirut men flydde till Tyskland under inbördeskriget i slutet av 70-talet. Han spelar oud, en bandlös luta som är vanlig i hela Mellanöstern och Nordafrika. Han har studerat både klassisk arabisk och västerländsk musik men började mer och mer blanda in jazz i sina kompositioner. Han väljer sin medmusikanter med omsorg vilket ibland kan skapa en ganska märklig instrumentering. Till exempel bastuba, munspel, trumpet, oud och slagverk. Varje skiva tycks ha olika musiker även om några stadigvarande vanligtvis finns med. Oftast väldigt cool och meditativ musik även om det kan svänga loss ibland. Sammanlagt har han spelat in ett 20-tal skivor i eget namn sedan 1988. Jag gillar nogBlue Camel och Sultans Picnic bäst men alla har en förvånansvärd jämnhet och man hör genast vem det är som spelar. Här är en liveupptagning från 1990.

söndag 8 juni 2008

Artistvärldens mest smittande leende



Att Khaled trivs på scenen går inte att ta miste på. Trots att han uppträtt sedan 1974 ser han fortfarande lika glad ut och hans humör smittar av sig. Den vokala uppvisningen var för övrigt sanslös. Jag har glömt bort hur sällsam hans röst är. Den tekniska nivån, både intonation och uttryck var direkt bländande. Dessutom är karlen begåvad med en extra röst, en djup, sträv -nästan strupsångsliknade stämma- som han kan ta fram när han behagar. Han kryddar tidvis framträdandet med små märkliga ljud av nästan fågelliknande karaktär.

Var det här då en fem-poängare? Tyvärr inte. Khaled själv är en extraordinär upplevelse som är värd alla poäng som finns. Problemet är hans band. Visst, det är kompetent men delvis träigt och två syntspelare var definitivt en för mycket. Ibland t.o.m. två. Franska studiomusiker är vanligtvis snortajta men inte sällan rätt trista och de här inget undantag, Jag talar då om synt, trummor, bas och gitarr(speciellt gitarrsolona var gräsliga). Dock fanns en mer traditionell sättning som komplement. En lycklig oudspelare, en violinist och en darbukaspelare som verkligen lyfte musiken. När dessa efterhand fick en spela en allt större roll lossnade det.

Jo, det var en stor upplevelse som kanske saknade det där lilla extra. I GP stod det att den 80-årige pianisten Maurice Médioni skulle medverka vilket gladde men samtidigt förvånade mig med tanke på hans ålder. Troligtvis hade journalisten fått det hela om bakfoten för någon Médioni dök inte upp. Tråkigt nog. Hans pianospel är sensationellt och så särpräglat att det saknar motstycke och hade förstås varit pricken över i'et.
De glada nordafrikanerna längst fram viftade med flaggor och sjöng med men för övrigt var det rätt stelt. Kanske var det biljettpriserna som gjorde att medelålders medelklass dominerade, ett samhällsskikt som inte direkt är kända för att släppa loss.

Jag kommer att minnas konserten länge, framför allt Khaleds röstakrobatik och hans smittande leende. Om jag delade ut någonting(brandyglas kanske?) så skulle konserten få en stark fyra. Fortsättningen på lördagkvällen beskriver jag mer utförligt på systerbloggen vodkabeat.

Någon gång då och då får jag i uppdrag att spela skivor offentligt och Maurice Médioni är en av de artister jag brukar värma upp med. Det slår aldrig fel utan det kommer fram någon och frågar vad det är för musik. Så därför spelar jag denna söndag en låt från Médionis CD Café Oran som kom 1996. Han föddes 1930 i Oran av judiska föräldrar och började tidigt spela på ett gammalt piano hans bror hittat på en loppmarknad. När de allierade landsteg 1942 lärde han sig snabbt jazz, boogie-woogie och latinamerikanska melodier för att kunna underhålla soldaterna. På sextiotalet flydde han till Paris och har spelat sedan dess med massor av olika artister. På låten Bienvenue hör vi bland andra Frank London på trumpet.

fredag 6 juni 2008

Khaled (dz)


I annonserna för Khaled står det (dz) efter namnet och jag har undrat vad det står för. Det ser ju inte ut att vara en förkortning av Algeriet. Men enligt Wikipedia heter Algeriet الجزائر Al Jaza'ir på arabiska och Dzayer på berber vilket då förklarar förkortningen. Tur att nätet finns så man slipper gå ovetande. Eftersom konserten med Khaled är i morgon är det dags för ytterligare en video med denne extraordinäre artist. En äldre låt med Khaled på dragspel(!) och workout-dans.

onsdag 4 juni 2008

Okända Matmatah


Tyvärr har Matmatah precis lagt av efter tretton år som band. Medlemmarna ville följa sina egna musikaliska väger och fann bandets ramar för trånga. Så går det ju ofta som bekant. Matmatah var förutom i Frankrike stora i Indien(!) där de ofta turnerade. Helt okända i Sverige så som de flesta franska band. De kan väl katalogiseras i facket keltisk rock. Men lyssna själv.

måndag 2 juni 2008

Sommarhetta med Manu Chao


Det är hett som i en bakugn trots att klockan är tio. Den plötsliga hettan gör det lätt att associera till medelhavsmusik. En låt som jag spelade ofta i bilen en annan het sommar för ett antal år sedan var Mano Chaos Me Gustas Tu och det kan väl vara dags för den igen.
Minnesbilder av en virrig bilsemester den där sommaren dyker upp, ja när var det? 2001 kanske? Hmm, måste kolla upp det.

söndag 1 juni 2008

Khaled till Trägårn


Jag har skrivit om Khaled och rai tidigare men eftersom han kommer till Göteborg på lördag känns det som viktigt att ladda upp rejält inför den konserten. Förutom två låtar på EM-invigningen för några år sedan var det ju....ja hur länge sedan var det? 13-14 år sedan han var här. Jag var där i alla fall och det var snorbra. Biljetterna gick den här gången på 400 vilket känns som i saftigaste laget. Men det är en världsstjärna och jag tror och hoppas att det blir en magisk kväll. Så vi börjar med Henna en riktigt partyrökare.

måndag 26 maj 2008

Somriga Solidamor



Om bandet Solidamor vet jag i princip inget. Jag googlat dem och kollat Wikipedia på fyra språk men inte hittat något. Om man är slängd i Italienska kan man dock läsa om bandet på deras Myspacesida. De lär alltså vara Italien men sjunger tydligen ibland på franska. Men vad spelar det för roll. Musiken får stå för sig själv. Det här är en sådan låt som jag blir pigg och glad av. Den påminner mig om sommar, sol och en paraplydrink på stranden. En dag när livet leker och det vinterslaskiga Göteborg är långt borta. Bonjour!

söndag 25 maj 2008

Le Kinky Beat


Fotboll är påfallande ofta förekommande i media. Varför kan man ibland undra? Visst kan det vara kul att leka med en boll, men att titta på när andra gör det? På en teve? Det är inte Brandybeats melodi. Såvida det inte görs till musik förstås. Här är det La Kinky Beat som gör en reggaeinfluerad fotbollsvideo. Visst får man lite lust att "joxa lite med trasan". La Kinky Beat är ett Barcelonabaserat band med den där grundläggande mestizo-blandningen av reggae, rock, latin och allt annat svängigt de kan hitta som jag gillar så mycket.

Vi kan väl ta en livetagning från ett radioprogram också, så vi får lite grepp om hur de kan tänkas låta på scenen. Black Panter.

torsdag 22 maj 2008

Rupa & the April Fishes på Clandestino


In i Mestizoswingen igen. Jag bara älskar den här musiken. Blandningen och svänget. Här är det Rupa & The April Fishes i en förnämlig produktion. Och bäst av allt. Bandet kommer till Sverige och spelar på Clandestinofestivalen i juni. Clandestinofestivalen har ett blandat utbud som vanligt, en del spännande och en del mer slätstruket. För en sak är säker, datanördar är sig lika över hela världen. Även de som gör musik. Problemet med festivalen tidigare har - förutom den sparsamma informationen om festivalen och de vitt skilda lokalerna - varit de mer än lovligt röriga programmen.

Tydligen har de ansvariga lidit av den vanföreställningen att program blir bättre, om någon som tror sig vara konstnärligt lagd, fått fria händer att utforma dem utan hänsyn till läsbarheten. De har tryckt i märkliga färgkombinationer, egenartade typsnitt med säregen sidordning. Ett år orkade jag inte ens läsa igenom eländet trots att det säkert var artister jag varit intresserad av. Inte mindre besynnerliga har affisherna varit, svårupptäckta med otillgänglig information. Få av mina vänner har ens noterat att det varit en festival trots att de ofta springer på konserter. Om någon kritik nått fram vet jag inte men klart är att den informationen som finns på nätet i år är föredömlig i sin enkelhet. Förhoppningsvis är det tryckta materialet på samma nivå. Dessutom är festivalen betydligt mer samlad kring Storan vilket gör att man inte behöver åka fram och tillbaka i stan. Sannolikt kommer fler besökare att hitta till festivalen i år.

Tillbaka till Rupa & The April Fishes. Det egendomliga är att det står (USA) bakom namnet. Jag kunde ha svurit på att de var från Frankrike. Men det är konstigare än så, Rupa som har amerikansk-indisk-fransk bakgrund bor i San Francisco och jobbar till vardags som läkare(!). Hon har samlat ett brokigt band bakom sig och gör en förtjusande gryta med fransk-latinska ingredienser och exotisk kryddning. Vilken kvinna! Une Americaine a Paris

onsdag 21 maj 2008

Är det party eller? Panteon Rococo


Nu lämnar vi strängarnas värld och återvänder vi till de tyngre rytmerna. Vi letar efter dansmusiken med baktakt och fett blås. Från San Diego åker vi över gränsen till Mexico och stöter på Panteon Rococo. De blandar musikstilar hejvilt och har en politisk profil liksom så många av den här typen av band. Ett sådant sjuhelvetes sväng! Jag vill dansa, det är snart sommar och blodet strömmar hastigare genom ådrorna. Om vi inte kan åka till söderns länder får vi väl skapa stämningen här hemma. Ge mig en tequila, lite salt och en citronklyfta! Höj volymen. Baila Baila!