Att Khaled trivs på scenen går inte att ta miste på. Trots att han uppträtt sedan 1974 ser han fortfarande lika glad ut och hans humör smittar av sig. Den vokala uppvisningen var för övrigt sanslös. Jag har glömt bort hur sällsam hans röst är. Den tekniska nivån, både intonation och uttryck var direkt bländande. Dessutom är karlen begåvad med en extra röst, en djup, sträv -nästan strupsångsliknade stämma- som han kan ta fram när han behagar. Han kryddar tidvis framträdandet med små märkliga ljud av nästan fågelliknande karaktär.
Var det här då en fem-poängare? Tyvärr inte. Khaled själv är en extraordinär upplevelse som är värd alla poäng som finns. Problemet är hans band. Visst, det är kompetent men delvis träigt och två syntspelare var definitivt en för mycket. Ibland t.o.m. två. Franska studiomusiker är vanligtvis snortajta men inte sällan rätt trista och de här inget undantag, Jag talar då om synt, trummor, bas och gitarr(speciellt gitarrsolona var gräsliga). Dock fanns en mer traditionell sättning som komplement. En lycklig oudspelare, en violinist och en darbukaspelare som verkligen lyfte musiken. När dessa efterhand fick en spela en allt större roll lossnade det.
Jo, det var en stor upplevelse som kanske saknade det där lilla extra. I GP stod det att den 80-årige pianisten Maurice Médioni skulle medverka vilket gladde men samtidigt förvånade mig med tanke på hans ålder. Troligtvis hade journalisten fått det hela om bakfoten för någon Médioni dök inte upp. Tråkigt nog. Hans pianospel är sensationellt och så särpräglat att det saknar motstycke och hade förstås varit pricken över i'et.
De glada nordafrikanerna längst fram viftade med flaggor och sjöng med men för övrigt var det rätt stelt. Kanske var det biljettpriserna som gjorde att medelålders medelklass dominerade, ett samhällsskikt som inte direkt är kända för att släppa loss.
Jag kommer att minnas konserten länge, framför allt Khaleds röstakrobatik och hans smittande leende. Om jag delade ut någonting(brandyglas kanske?) så skulle konserten få en stark fyra. Fortsättningen på lördagkvällen beskriver jag mer utförligt på systerbloggen vodkabeat.
Någon gång då och då får jag i uppdrag att spela skivor offentligt och Maurice Médioni är en av de artister jag brukar värma upp med. Det slår aldrig fel utan det kommer fram någon och frågar vad det är för musik. Så därför spelar jag denna söndag en låt från Médionis CD Café Oran som kom 1996. Han föddes 1930 i Oran av judiska föräldrar och började tidigt spela på ett gammalt piano hans bror hittat på en loppmarknad. När de allierade landsteg 1942 lärde han sig snabbt jazz, boogie-woogie och latinamerikanska melodier för att kunna underhålla soldaterna. På sextiotalet flydde han till Paris och har spelat sedan dess med massor av olika artister. På låten Bienvenue hör vi bland andra Frank London på trumpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar