En monsterstad i förändring: Bogotá

Jag satt som förtrollad av nummer tre i SVT:s serie Monsterstäder som denna gång behandlade Bogotá i Colombia. En enorm förslummad höglandsmetropol där våldet och misären var det mest kännetecknande.
Men i mitten av 90-talet drog en skäggig universitetsrektor ned brallorna och moonade sin publik och startade därmed en process som helt förändrade stadens karaktär. En av de bästa dokumentärer jag sett och dessutom hoppingivande vilket man minsann inte är bortskämd med. Filmen visas i repris i kväll och finns på SVT Play till 2/3 2010. I ljudspåret ligger cumbiarytmerna, svagt men ändå klart urskiljningsbara, och bidrar till stämningsläget. Det finns nog ingen musik eller rytm som får mig på så gott humör som just cumbia. Här är det det tre-radiga durspelet som står i centrum hanterat av Alfredo Guiterrez

Uptown Top Rankin

När det gäller Reggae är ju 70-talet guldåldern. Spretigt och utforskande utan klara gränsdragningar. En skiva som jag saknar i min skivsamling är Althea & Donna Uptown Top Rankin. Annorlunda och fräck på det där oefterhärmliga 70-talsviset. Det här live-framträdandet ger oss även en antydan om att kläd- och frisyr-ideal har förändrats något. Låten blev etta på Englandslistan 1978.

Bakom sig har de The Revolutionaries med gräddan av Jamaicas musiker. Althea & Donna släppte flera singlar men fick ingen mer hit. Tyvärr. En av mina personliga favoriter är Make A Truce. Stenhårt komp med bland andra Sly & Robbie på trummor och bas; Bobby Ellis på trumpet; Herman Marquis på saxofon och Vin Gordon på trombon.

Fridsam trombonist

En betydligt fridsammare trombonist än föregående man är Rico Rodriquez. Två år yngre, lärde han sig trombonspel av Don Drummond. Har spelat i otaliga sammanhang på Jamaica och i England. Liksom hos Drummond är det är inga blixtrande passager, utan snarare tyngd och stor ton som är kännetecknande. Min favoritplatta är hans instrumentalskiva Man from Waraika. Rytmiskt magnifik. Och lyssna bara på trombonspelet........

Snacka om stor ton...

Ytterligare en låt från samma skiva.


En intressant intervju med Rico finns i den här dokumentären om ska. Han menar att man måste lida för att kunna bli en bra instrumentalist. Bara den som vet vad det innebär att vara fattig kan bli en god musiker.

Trombonspelande mördare

Å andra sidan tycks viss musik vara helt tidlös. Vi ligger kvar i 60-talet men förflyttar oss till den västindiska övärlden. Närmare bestämt Kingston, Jamaica 1964. I Studio One, ägd av Clement Seymour "Sir Coxsone" Dodd spelas ett ett antal legendariska låtar in med trombonspelaren Don Drummond.

Don Drummonds karriär tog abrupt slut 1965 när han dömdes för mord på sin fästmö, den exotiska dansösen Anita "Marguerita" Mahfood. Han ansåg dock inte vara tillräknelig och hamnade på Bellevue Asylum(intressant namn på ett dårhus förresten) där han dog 1969. Som trombonist blev han dock stilbildande och hans påverkan hör än idag. Inte minst i Östeuropa där tusentals ska-band vuxit upp efter järnridåns fall.

En av mina favoriter är ljudmässigt Let George do it som har underbart släpiga trummor och en härligt burkig ljudbild.

Pop i topp

Det nya året har tagit fart och vi är dessutom inne på ett nytt decennium. Själv hinner jag inte med utan tar spjärn i det förgångna. På den gamla svartvita tiden i det förra millenniet. En lättsam duett som visar tidens gång på ett svindlande sätt.

Som en inblick i en helt främmande kultur fast det är i Sverige. Märkligt. Det är väl inte så mycket musiken och tekniken som attityden som ger ett så sällsamt och exotiskt intryck.

Johnny Cash på tyska

Johnny Cash fick ju en renässans på gamla dagar och kultstatusen har bara ökat efter hans frånfälle(2003). Dock har vissa delar av hans karriär varit tämligen okända. Jag tänker då på hans försök att slå sig in på den lukrativa tyska marknaden i slutet av 50-talet. Sällan nämnda i biografier eller diskografier på nätet. Men nu finns äntligen fem av låtarna på Youtube. Till och med min favoritlåt Wo ist Zu Hause, Mama Tja. vad skall man säga? Uttalet är inte enligt men faktiskt bättre än man kunde vänta sig. Fast visst blir det krångligt där i slutverserna på Wo ist zu Hause, Mama. Här är alltså Johnny Cash med i full frihet på tyska. Vi börjar med Wer kennt Den Weg tillsammans med lite bilder ur karriären.

För de som vill sjunga med finns här texten:

Wer kennt den Weg

Am allerschonsten war es doch zu Haus
Und doch zog's mich einst in die Welt hinaus
Und in der Ferne suchte ich mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Sie schenkte mir die Liebe und ihr Herz
Doch ich bracht' ihr nur Tranen, Leid und Schmerz
Denn ich verliesie und damit mein Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Wer kennt den Weg zuruck in jene Zeit
Den Weg zuruck in die Vergangenheit
Den Weg nach Hause und zum ersten Gluck
Wer kennt den Weg, den Weg zuruck

Am allerschonsten war es doch zu Haus...

Jag hittade dessutom hela fem av låtarna på den här...videon är väl för mycket sagt, men stillbilden då.

En dvärg och en blåsorkester

En av mina favoritvideos är 10$ bill med Cop Shoot Cop. Den har väl en femton på nacken men har åldrats med värdighet. En blandning av freakshow och marschorkester i den mexikanska öknen. Tyvärr går den inte att bädda in av någon anledning men här är den. Känns sångaren igen? Visst är det Tod A från Firewater i förförra inlägget.