söndag 10 januari 2016

2015 Del 1

video

Visserligen har det här varit ett ganska slött år när det gäller bloggande men jag kan inte låta bli att försöka sammanfatta de musikaliska upplevelserna det gångna året. Spotifys statistik ger mig vissa ledtrådar men då jag spelat musik från andra plattformar på nätet och på alla typer av obsoleta uppspelningsanordningar från CD, Lp, kassettband och till och med stenkakor på 78 varv, blir den ofullständig. Om ni inte tror mig så titta på den gamla grammofonen som i sjuttioåtta varvs hastighet spelar upp Edmundo Ros gamla slagdänga Take her to Jamaica.

Enligt Spotify har jag lyssnat mest på skivan Axis Mundi med Brown Bird vilket troligen stämmer då jag spelat in den på kassettband och haft i den Volvo 740 jag brukar låna. En skiva som bara växer trots att den kanske inte var helt färdig då David Lamb avled tragiskt i förtid. Den ligger liksom deras övriga på Spotify.


För övrigt finns det gott om live-uppträdande på youtube med denna dynamiska duo som lyckas få fram så mycket med två personer på scenen. Nästan ingen jag talar med i Sverige känner till denna grupp, inte ens personer som brukar vara insatta i det som brukar benämnas americana.




Ett annat kassettband som spelats ofta i bilen är låtar av Mathias Kom och den kanadensiska gruppen Burning Hell. Burning Hell är troligen än mer obekanta för en svensk publik, trots att de en gång i tiden gjorde några spelningar här. Av ren slump fick jag reda på att de skulle gästa en mycket informell klubb i ett avlägset industriområde där jag fick träffa bandet och fick vara med om en märkvärdig konsert som jag skrivit om tidigare. Mathias Kom är lysande när det gäller att berätta små vardagliga historier med eller utan poäng. Den senaste videon från gruppen är en historia om kärlek på en nyårsfest som jag tror många känner igen sig i...




När det gäller andra stilar finner jag att jag också lyssnat mycket på "opera-jazz"! En stil som jag inte visste existerade innan 2015, kanske gjorde den inte det heller. Eventuellt är det ett en helt påhittad stil men Christina Pluhar spelar det magnifika instrumentet teorb och leder orkestern i denna video.



Även gruppen Kronthaler med liknande ambitioner har spelats ofta ser jag. Tja, man lär så länge man lever och musiksmaken förändras och utvecklas i takt med stigande ålder. Stillaståendet är inget att
sträva efter. Elgitarr och opera alltså....

Här berättar Theresa Kronthaler själv om inspelningen.


Fortsättning på musikåret 2015 följer....

fredag 4 december 2015

Med en folkabuss i Frankrike

Det är mörk och kallt och det hällregnar och blåser. December i Göteborg. Efter en lång paus återupptar jag skrivandet så där lite tvekande. Musik? Tja kanske något somrigt, något som för tankarna långt bort från det svenska klimatet.

Jag minns med viss nostalgi när man som ung drog iväg med sina vänner i en folkabuss. Det var sommar, solen sken och hela världen låg öppen. Möjligheten att spela ihop pengar på gator och torg skapade ett visst ekonomiskt lättsinne. Vilket gjorde att vi vanligen inte kom längre än till Danmark.
Kanske minns jag fel. Kanske var det inte en folkabuss och kanske kom vi längre. Men i alla fall.

Visst kan man fara iväg trots att man blivit medelålders. Som de här fransmännen i Pied De La Pompe med låten Rue plein air. Färgerna och stämningen i videon pekar bakåt och inte framåt. Fast det är synd att jag inte behärskar franska bättre än jag gör......


tisdag 19 maj 2015

Akustisk rap med Z.E.P.

Hip-hop och rap är en bekymmersam genre för redaktören. Mycket är slentrianmässigt enstaviga rim till uttjatade datorrytmer. Pärlorna försvinner i mängden av enfaldigheter som strömmar ut ur media. Trots det ligger några av de bästa konserter jag bevistat och några av mina favoritlåtar tydligt inom hip - hopens ramar.  Det franska bandet Z.E.P. (ZONE D'EXPRESSION POPULAIRE) sticker rejält utanför de anglo - sachsiska normerna. Stilen brukar benämnas rap musette. Visserligen är min franska rudimentär men något begriper jag och budskapet är klart nog. Här i en akustisk rap med några vänner. Dragspel och gitarr räcker bra till för att få det att svänga.


lördag 2 maj 2015

En sista skiva med Brown Bird

       


Och så över till en sprillans ny skiva.  David Lamb, gitarrist och låtskrivare i Brown Bird dog i Leukemi härom året men hans partner, fru och medmusikant sammanställde deras sista inspelningar till ett fullödigt album: Axis Mundi som faktiskt ligger på Spotify redan. Hon berättar om albumet och arbetet med det i en intervju här.

Det är som vanligt en tämligen akustisk americana med lite orientaliska melodier invävda i gitarrspelet. Sparsmakat och mäktigt med ett personligt uttryck. Men kanske är det lite mer trummor och rockfeeling än tidigare album.

Brown Bird är ett av de banden jag spelat mest de senaste åren i olika musikanläggningar hemma. Framför allt skivorna Fits of Reason, The Devil Dancing och nu den sista Axis Mundi. Nästan ingen annan jag känner har hört talas om bandet eller lyssnar på dem. Man kan undra varför?
Är det jag som har en helt bisarr smak eller också är det så att resten av världen är okunnig? Döm själva. Någon mer skiva lär det knappast bli.......

Vi lyssnar till en äldre inspelning med en högst levande David Lamb  och MorganEve Swain.

fredag 1 maj 2015

Tablas på Themsen med Sam Gopal

Trots den franska speakerrösten och ett piratskeppet i inledningen är vi tillbaka till det psykedeliska 60-talet. Några hårfagra ynglingar åker båt på Themsen i ett svartvitt London som kanske är mer tillbakalutat än swingin. En tabla sköter takthållningen och gitarrerna spela skirt och drömskt. Sångaren i solglasögon och tidstypisk fransjacka börjar sjunga. Men vänta, är det inte något bekant över honom? Någon som blivit känd för helt annan musik senare? Japp, mina vänner kolla in fejset...Vem är det?

måndag 2 mars 2015

Decemberists på Astra Kulturhaus i Berlin

(Alla bilder Matthew Ling från Astras Facebooksida)
                                   

Någon gång då och då ger sig redaktören ut på musikalisk upptäcktsfärd. Denna gång styrdes kosan mot Berlin, vilket var det närmaste stället där Decemberists skulle spela på sin europaturné. Det Portlandbaserade bandet är sällan i Europa så om jag skulle få chansen att någon gång se dem live gällde det att passa på.

Biljetter införskaffades, flygresa beställdes och boende bokades. Så gled vi in på Astra Kulturhaus, en grafittibemålad robust lokal i ett alternativt område. Med tanke på vakternas storlek och utseende var det nog en förvånansvärt städad åskådarskara som fylkades framför scenen.


 Colin Meloy med akustisk gitarr


Konserten började stillsamt med Colin Meloy, ensam på akustisk gitarr. En flaska vin och glas stod på en förstärkare. I grå tredelad kosym, som en bokhållare på en revisionsbyrå, sjöng han  The Singer Addresses His Audience, öppningslåten från senaste skivan. Bandmedlemmarna kom in en efter en och låten avslutas i ett crescendo. Sedan kommer ett pärlband av låtar från de flesta skivorna med ett tungt rockigt parti mot slutet. Jag behöver väl knappast säga att Colin Meloy hade publiken helt i sin hand.

Bra dynamik och att kristallklart ljud till att börja med, kanske lite brötigare mot slutet. Det är fascinerande med en sångare som artikulerar så tydligt att man hör varje ord. 



Två körtjejer fyllde i och bandet spelade så där avslappnat snortajt som band på långturné brukar göra. En hel del improvisation och svammel mellan låtarna och ett tydligt gott humör bidrog till  helhetsupplevelsen.  Förvånansvärt många kunde hela eller en stor del av texterna utantill. Även om det inte alltid var skrålande allsång sågs ett stort antal röra på läpparna till musiken.



Det blev en lång konsert, cirka två timmar (det var ett förband också, som jag förbigår med tystnad). Setlistan såg ut som nedan. Själv har jag inte minne nog att hålla reda på sådant men på nätet finns tack och lov all man letar efter.

1. The Singer Addresses His Audience
2. Cavalry Captain
3. Down by the Water
4. Calamity Song
5. Grace Cathedral Hill
6. Philomena
7. The Wrong Year
8. The Island
9. Los Angeles, I'm Yours
10. Carolina Low
11. A Bower Scene
12. Won't Want for Love (Margaret in the Taiga)
13. The Rake's Song
14. Make You Better
15. The Legionnaire's Lament
16. 16 Military Wives
17. O Valencia!
18. A Beginning Song
Encore:
19. 12/17/12
20. The Mariner's Revenge Song


Själv tar jag sällan bilder eller spelar på en konserter utan brukar mest irriterar mig över alla som sträcker upp sina mobiltelefoner. Jag vill ha upplevelsen så ren så möjligt. Så den här inspelningen är från youtube och gjord på Brixton Academy några dagar tidigare. Samma öppning som den 26 februari i Berlin...



Det är lite oroväckande att gå på en konsert med ett favoritband. Tänk om de har en dålig dag? Eller uppträder arrogant? Som tur var behövde jag inte ens tänka tanken. Förväntningarna uppfylldes med råge. Jag brukar se sisådär 70-80  band live under året. Förhoppningsvis kommer jag att se fler bra konserter i år men om de skall slå den här upplevelsen får de allt vara sensationellt bra.

Ytterligare några låtar från Brixton som även spelades i Berlin. Lite mer elgitarr och tyngre sound.



Som sista extranummer spelades The Mariner's Revenge song. Kanske lite väl uppsluppet, men det må vara dem förlåtet efter en sådan urladdning. Här är skivinspelningen av låten med en seriestrip som beskriver historien i text och bild.





måndag 16 februari 2015

Tre turkiska bröder Hürel

 Då och då hamnar jag i den psykedeliska genren. En musikstil som hade sin storhetstid i slutet av 60- och början av 70-talet. Upphovet lär väl ligga i den anglo-sachsiska kultursfären men med tanke på hur snabbt den slog rot i helt andra delar av världen känns det som den legat latent där.

I Turkiet skapades stilen Rock Anadolu där västerländsk rockestetik blandades med inhemska instrument och tongångar. Jag har skrivit om genren tidigare på systerbloggen men det är dags att friska upp kunskapen. Själv upptäckte jag stilen efter att ha bläddrat igenom otaliga backar med begagnade LP-skivor i Istanbul på 80-talet.

 Här är det de tre bröderna Hürel (Onur, Haldan och Feridun) som spelar. Lägg märke till det darbukabestyckade trumsetet och dubbelinstrumentet med både gitarr och sazhals.