söndag 29 januari 2017

The Burning Hell i Aalborg

En konsertresa under 2016 gick till Aalborg. En trivsam stad som man oftast behöver en anledning för att besöka. Jag kan bara minnas att jag passerat förbi tidigare. Nu skulle emellertid den kanadensiska orkestern The Burning Hell spela där och vad gör man när man bor i Göteborg? Köper biljetter och bokar hotellrum, två nätter för säkerhets skull så vi hann se staden. Färjan över till Frediksham och tåg till Aalborg.

The Burning Hell har jag skrivit om tidigare och en mycket bizarr konserupplevelse i  ett industriområde i Göteborg. Nu var förutsättningarna lite mer normala. Bandet bodde dessutom på samma hotell som vi så jag fick en pratstund med dem. Och, jo, de kom ihåg spelningen spelningen i Göteborg där det var fler hundar än människor i publiken.



En inspelning av min favoritkärlekssång från Studenterhuset i Aalborg




 Jag har haft med den officiella videon tidigare men den är så bra att jag kan ha med den nu också.


måndag 23 januari 2017

Nynningen 40 år senare

                                   Bandet när det begav sig och som det såg ut på Pustervik

Att ett gammalt rockband spelar upp sina 40 år gamla alster brukar sällan vara någon höjdare. Ett nostalgiskt svammel och lite föråldrat låtmaterial. Men det finns förstås undantag. När Nynningen spelade upp sin gamla Majakovski-skiva "För full hals" på Pustervik i December var det inte gubbig nostalgi. Redan det unga förbandet Orkan satt ribban med högt svängigt 70-tals driv. Tomas Forsell svamlade inte och skämtade utan läste dikter med fullt fokus. Och de gamla rävarna rev loss den ena låten efter den andra för ett fullsatt Pustervik där grånade proggare blandades med yngre 70-tals diggare. Allsången ekade upp i takarmaturen. Visst kan man sakna avlidna medlemmar men viktigare är kanske att se att de som lever fortfarande brinner. Här är För full  hals....


Pekkanini Thereminland Band


Den kanske mest överraskande konserten under 2016 var Pekkanini Thereminland Band på Hakelverket. Utan att ha en aning om vad som väntade blev jag knockad av ett potent framförande där tradition och experiment blandades utan att det blev pretentiöst.  Den vanligtvis så stimmiga publiken på det fullsatta lokala ölhaket fångades helt. Rutinerade musiker och ett chosefritt uppträdande där musiken var i centrum.




måndag 19 december 2016

Heron Oblivion

70-tals estetik i nutid?

Ett annat band jag lyssnat mycket på under året och som kan tryckas in i den flytande genren folkpsykedelia är Heron Oblivion. Även om detta band kommer från USA tycks de ha lyssnat en hel del på brittisk musik. Med en sångerska som även spelar trummor sticker de ut från mängden av liknande band. Jag får lite Fairport Convention vibbar och bilder flimrar förbi ögonen. Gissningsvis kommer vi får höra mer av dem i framtiden, kanske som filmmusik?


Wolf People

70-talet går igen

Min musiksmak tycks ha kommit in i en regressiv fas. Allt mer dras jag till nygammal folkpsykedelia, med analoga känsla och 70-talsestetik i ljudbilden. Måhända börjar jag gå i barndom och de första tecknen på senilitet kommer smygande.

Under året har jag lyssnat ganska mycket på Wolf People som lyckas med den svåra konsten att väva ihop skira melodier med tungt komp till en hållbar helhet. Känslig röst och snygga elgitarrer i bästa brittiska tradition. Det är framför allt förra skivan Fain har jag lyssnat på



Den nya skivan Ruin är hårdare, mer psykadelia än folk och kanske inte lika lättillgänglig. Men vacker på sitt sätt.


onsdag 12 oktober 2016

Kallt Bröd med Johnny Flynn

Eftersom jag blandar digital teknik med analog blir det rörigt ibland. Jag brukar spela in spotifylistor på kassettband för att ha i den åldriga volvon jag tidvis lånar av min ännu åldrigare moder. Under sommaren lyssnade jag ofta ett band inspelat från min lista Country and Eastern. Vad det var för låtar hade jag inte en aning om, inte heller vilka som spelade. Vilket ibalnd är skönt men ibland störande när man verkligen vill veta. När jag kom hem efter semestern fick jag göra efterforskningar. En av de låtar som gjort störst intryck på mig var den här, en för mig helt okänd artist som jag av någon anledning lagt till i min lista och sedan glömt bort.



En kvalificerad gissning är att han har hört en hel del på Fairport Convention, Steeleye Span och liknande band. Och visst anar man att Johnny Flynn även är skådespelare.

torsdag 6 oktober 2016

Daniel Romano byter stil

Vissa byter stil som andra byter kläder. Countrysångaren med den djupa rösten blev indierockare. Ja, och bytte kläder förstås.

Fast på konserten i Göteborg i somras blev det låtar från båda stilarna. Men inget klädbyte.



Ingen apkostymering heller......