Det var en gång för ganska länge sedan fick jag en idé om att resa till Sydamerika. Varför? Det var väl det gamla vanliga. Hemstaden kändes trång och välbekant och äventyret och ovissheten hägrade. Tågluffat hade jag redan gjort ett antal gånger och det kändes inte tillräckligt exotiskt. Några böcker om Inkariket och Amazonas hade jag läst samtidigt som intresset för reggae och soca vaknat. Vid den tiden satt nattvak på ett sjukhus och hade dessutom pratat en hel natt med en tjej som just kommit tillbaka från en liknande resa. Hon hade ganska hiskliga historier att berätta och jag ville också kunna berätta sådana historier någon gång. Kort sagt: jag var ung och fånig och vill göra något dramatiskt. Innan hade jag funderat på att åka till Indien, men nu köpte jag mig en stor karta över den sydamerikanska kontinenten och nålade upp på väggen. Med pekfingret följde jag alla tänkbara och otänkbara färdvägar kors och tvärs över landmassan. Jag toksparade pengar och levde extremsnålt ett halvår. Mycket makaroner blev det.
En billig flygbiljett med Virgin från Luxemburg till Barbados och några anslutnings biljetter vidare in mot fastlandet införskaffades. En del visste jag väl om världsdelen men det var ofta väldigt motstridiga uppgifter.
Vad förväntade jag mig? Jag kommer inte ihåg men det var med viss bävan jag äntrade tåget till Luxenburg. Min lägenhet hade jag hyrt ut och med en enkelbiljett på fickan gav jag mig av. Jag visste inte när eller vilken väg jag skulle ta mig hem och möjligheten att jobba ett tag fanns ju också. Så jag sade adjö till den svenska hösten och såg fram emot den tropiska värmen.
Genom Evert Taube hade sydamerikanska takter och toner tidigt blivit välbekanta för den större allmännheten. Andra, som Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Cornelis Vreeswijk använde gärna samba och rumba i sina låtar. På 70-talet anlände sedan en mängd flyktingar till Sverige från diverse sydamerikanska länder och förde sin musiktradition med sig. Militärdiktatur och frekventa statskupper hade gjort livet osäkert för aktivister på vänsterkanten. Proggrörelsen och vissångare anammade snabbt de nya influenserna och skapade eget i samma stil. Hoola Bandoolas sång om Victor Jara är ett tydligt exempel.
Men det är intressant att se att Sydamerika redan långt innan hade influerat svensk populärmusik. Tangon blev populär på 20-talet, rumba på 30-talet och samba slog igenom redan på 40-talet och calypson på 50-talet. Självklart kom kom detta att påverka den musikaliska utvecklingen. En mycket bra artikel om det sydamerikanska inflytandet på svensk populärkultur stod i Kapten Stofil och finns här.
En av de stora stjärnorna i den tidiga sambavågen var Carmen Miranda som gjorde ett antal Hollywoodfilmer på 40-talet och på så sätt blev känd över stora delar av världen.
En annan influens som inte skall underskattas är Kalle Anka. Walt Disneys tecknare reste runt i Sydamerika och skapade en märklig film där tecknade sekvenser blandades med shownummer och dokumentära bilder. Jag minns fortfarande filmen Saludos Amigos från en repig kopia på någon matinéföreställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar