Nästa anhalt var alltså Trinidad-Tobago. Calypson och oljefatens förlovade öar. Efter en skakig flygtur genom orkanens efterdynigar kom jag till ett regnigt Port of Spain. Redan på trettiotalet hade man exprimenterat med slagverk av metall men någon gång under Andra Världskriget gjordes de första oljefats-instrumenten Steel Pan. Kriget hade satt stopp för karnevalen och folksamlingar över huvud taget men efter kriget återupptogs festligheterna och större Steel Pan-orkestrar uppstod. Instrumentat betraktas som önationens nationalinstrument men Steel Pan- orkestrar finns i olika former över hela världen. Annars är det kanske kalypso man främst förknippar Trinidad med. Den moderniserade formen soca hade jag stött på i Sverige, framför allt var det en LP med Black Stalin jag spelade om och om igen. Här har vi en video med en lätt ålderstigen Black Stalin tillsammans med Steel Pan spelare.
Den kanske mest kända socalåten Hot Hot Hot med Arrow som kom 1982 och blev en världshit. Flera artister har gjort egna versioner av den men som vanligt är orginalet bäst.
Musiken på Trinidad-Tobago innehåller inte bara afroamerikanska influenser, där finns även en stor indisk befolkning som gett sitt bidrag till den musikaliska mixen. En av de mest kända sångarna i genren Chutney-Soca är Sundar Popo(1943-2000) som här framför sin Suraije My Darling. Svängigt är bara förnamnet
Den mesta tiden i landet tillbringade jag på Tobago där jag flanerade och tog det rätt lugnt. Jag umgicks en tid med några kanadensiska tjejer av indiskt ursprung som hade sina rötter på Trinidad-Tobago. Av någon anledning hade de snöat fullständigt in på en amerikansk discolåt som de spelade om och om igen på sin lilla bärbara kassettbandspelare. Jag har knappast hört den sedan dess men minnet är en underlig mekanism. Den finns för evigt i mitt huvud och nu har jag en anledning att spela upp den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar